söndag 30 september 2012

Ta min vackra vallmo på stort alllvar

 
Just vid den här tiden, eller kanske egentligen ett par veckor tidigare, längtar jag som mest till Alvaret.
 
Känner längtan nästan som en ilning genom kroppen när jag läser Malin Axelssons både personliga, intressanta, utförliga och välformulerade artikel i SvD idag. Även om den 40-åriga historien innehåller en del allvarligare, för att inte säga dystrare, inslag också.
 
 I några år hade vi förmånen att, för en billig slant, kunna hyra ett hus på Öland. Kommmer ihåg att större delen av Sydney-OS avnjöts där, bl.a. På dagarna gick vi den slingrande lilla stigen ner till den steniga stranden och på nätterna följde vi världens största sportevenemang. Det är vad jag kallar Semester, med just så stort S!
 
 Lågsäsong på Öland... mmm... Hör ni det dröjande, drömmande tonfallet i mina tankar?
 
Det är något med den där ödsligheten, den som uppstår när (de andra) turisterna har lämnat ön. Underbart. Bara man är beredd på att äta pizza varje dag, eller laga all mat själv, eller har råd med något lite finare ställe som eventuellt fortfarande har öppet fast bäst före-datumet på högsäsongen har passerats, så är det underbart.
 
Att ta bilen upp över den smala ön. Blicka ut över det stora Alvaret. Ta sig tid att hälsa på de båda långa bröderna. Hej Jan! Tjena Erik! Sitta en självvald stund på ruinens brant. Och reflektera över hur vackert ett förfall faktiskt kan vara.
 
Så nu vill jag sträcka min längsta arm hela vägen ner genom Småland ända bort till barndomens mest oändliga bro och räcka över min allra rödaste vallmo. Grattis!
 
 
 
:)
/helena
 
 
 
ps Om allt alltid blev som man hade tänkt sig - hade jag tagit på mig min blommigaste tröja just idag, som en slags fysisk hyllning och kanske lite som en besvärjelse mot de starka höstvindarna. Men den ligger längst ner i den överfulla tvättkorgen just nu. Och då hade jag hittat min favorit-Lindeman på 'tuben' nu - den där Öland håller på att sjunka på grund av tyngden, turistmängdtyngden. Men det gjorde jag inte, så då får vi väl hålla tillgodo med 'Stugägare Kenneth Lindeman' då. Han som har en stuga i Tomtebrölet?!, en stuga som man greppar direkt...

lördag 29 september 2012

Milstolpen - en vintagesaga



Det var den där dagen, då vi bestämde oss för att gå till parken.


Inga mörka moln i världen skulle få hindra oss...


...från att njuta av all den vackra?! friluftskonsten. Det här var nämligen den allra sista helgen som utställningen pågick. Fint folk kommer sent. Vi kom - sist.


- Men vad kan en sådan här söt liten, inlindad, varelse heta då?


- Jaså jahaja, där ser man.


Så fantastiskt med alla fantasifulla verk i kombination med den idylliska miljön, tänkte vi. Men...


...det var någonting som hela tiden gjorde att vi kände oss förföljda. Vi var kanske inte de enda varelserna som tassade runt där i trollskogsmarkerna? - Ser du någonting älskling? frågade jag. - Nääe, ingenting alls faktiskt, svarade han, med blicken stadigt fäst mot...


...trädtopparna. - Nähä, då så, det måste väl bara vara som jag inbillar mig då? sa jag, samtidigt som jag kände hur nackhåren reste sig lite grann.


- Där, där, där! ropade jag med pekfingret i luften. - Va? mumlade mannen förstrött. - Vad pratar du om?
- Se där imellan träden, det var något där, stammade jag. Och la inte ens märke till barnen som gungade en bit bort.

- Jaha, du menar det där röda, det är bara Tor Udds 'Drakflykt', inget att bli rädd för, svarade mannen medan hans blåa redan förbryllat synade de där andra röda sakerna. - De där spetsiga röda sakerna, de verkar inte ha någon skylt, fundrade mannen vidare. - Men, sa jag, det var något vitt jag såg. Kritvitt.


- Aha, nu ska vi äntligen få se någonting jordnära! utbrast mannen, samtidigt som han passerade Ulla Zimmermans sanningsenliga verk; 'Naturen styr'. Jag tror att han försökte lugna mig, få mig på andra tankar. Men jag såg fortfarande bara vitt.


Men det visade sig att 'Jordgudinnan' var allt annat än jordbunden. Hon hängde högt upp i ett träd. Surprise liksom.


Just som vi började tänka på refrängen (som de som är en sisådär 150 år gamla brukar uttrycka det...), så fick jag syn på det där vita igen. Där satt de plötsligt, på kyrkmuren som ligger en bit bortanför det där muséet. Jo, det visade sig vara två stycken...


...hundar?! Med rosa scarves? runt halsen. - Det är faktiskt bandanas, sa de små, tuffa vovsingarna.


- Lyft upp oss, lyft upp oss, vi vill se allt! skällde de i kör. Så då var det bara att börja om igen. - Hela rundan en gång till?! pustade mannen. Anna Maria Nilssons FAN-SPEL med tassar på, gillade de så klart lite extra mycket.


Sedan ville de se allt. Allt mellan himmel och jord. Både det som fanns och det som inte fanns.


Just när det kändes som att vi, mannen & jag, höll på att förlora kontrollen över situationen fullständigt. Då...


...precis då, tittade de upp på mig och sa: - Nu vill vi åka hem! Hem till de andra...


...loppisfyndade salt-&pepparkaren. Exakt så sa de, de ihåliga hundarna, alltmedan de försökte vifta på sina något stela svansar.

Så gick det alltså till, när jag på något obegripligt sätt 'blev med' (som att bli gravid ungefär) ännu ett kryddset. Så nu har jag en hel samling. Obegripligt, men sant.

 Hm.
:)
/helena



ps Det kan kanske hända att vi hade gjort ett snabbt litet stopp på vägen till parken. Och det kan kanske, kanske vara så att vi gick in en snabb sväng på Emmaus då. Kanske, kanske, kanske hoppade två små, vita, fyrbenta individer, med x-antal hål i ryggarna, ner i en ficka nära oss då. Efter att vi hade passerat kassan och betalat 25 kronor då - förstås. Men Rigmor, henne hittade vi aldrig...

torsdag 27 september 2012

Titta lampa!

 
Man ska leva som man lär. Sa någon lärd person en gång. Så då tänkte jag göra det. I alla fall en liten stund. Här och nu. Skämt åsido så vill jag hänga med på ett litet upplyst hörn just idag. Och vad kan då passa bättre än att återanvända lite gamla bilder som ni säkert redan har sett.

Men i alla fall, lampan här ovan är en s.k. plafond den införskaffades när våran alldeles fula och förfärligt traditionella hallampa gav upp sin sista suck.

Då hittade vi den här på en auktion. Och ärligt talat så är den, också, ganska ful. I något slags plastmaterial. Men ful på det där sättet så att den blir snygg ändå på något sätt. Varvet runt liksom. Så nu blir jag glad varje gång jag sneglar upp mot dess plastiga rosa blomslinga. Inte lätt det där med fult & fint. Vett & etikett. Som en hel - visserligen alldeles ovetenskaplig, men ändå - vetenskap.


Skulle jag utnämna någon favorit, bland alla lampor vi har här hemma, så skulle det definitivt bli den här. Lampfoten i alla fall. Från EGO har jag för mig. Med den goa fågeln på. På andra sidan flyger hen fram, fågeln. Two sides of the story, så att säga. Bara att vända på den när man känner för lite förnyelse. Enkelt och billigt. Köpt second hand - förstås.


Och längst ner hittar vi fötterna, om det har varit en bra dag i alla fall... Och vad passar då bättre än Tove Admans briljanta fotpall/lampa/fotvärmare. En tung och gedigen sak i betong. En av få nyare, first hand-inköpta lampor, som finns här hos oss. Pryder sin plats på sovrumsgolvet gör den, och värmer fossingarna, under de snart i snabbt antågande, frostkvällarna.

Jag skulle gärna ha en till. Den skulle jag ställa under köksbordet på det dragiga höstgolvet. Som en slags ställföreträdande - tung! och självlysande! - raggsocka.


:)
/helena



ps Konstaterade, med glädje, häromdagen att det har börjat dras i spakarna igen, i den på senaste tiden lite inslumrade FABRIKEN! Kul, kul. Nu gäller det bara att hitta tiden att besöka alla kreativa - och (l)just denna veckan särskilt upplysta - arbetare därinne. De har TEMA BELYSNING denna vecka. Som ni kanske redan har förstått.

Se sig i månen


Endast månen och jag är vakna, verkar det som. I alla fall månen i taket här inomhus. Vi är, med nattarbetarens rätt lite suddiga i konturerna. Skillnaden är kanske att månen snart får gå och lägga sig. Gå ned. Medan jag strax, alldeles strax, måste gå upp. Fast jag är förstås redan uppe. Innan tuppen. Fast jag är inte pigg, men vad gör väl det när det vankas frukost snart. På sängen. Det får nog inte månen.


Hoppas att ni har någon som gör frukost till er. Åtminstone ibland.

:)
/helena

onsdag 26 september 2012

En dörr är en dörr är en dörr



Hör en smäll
En ljudlig smäll
Kanske är det en livsavgörande smäll
Låter som en dörr
På långt håll kan det vara svårt att avgöra om det är en dörr som öppnas eller stängs
Jag frågar ekot
Men han svarar inte
 

:)
/helena




ps Visst skulle jag kunna ha använt det numera så populära, politiskt korrekta ordet hen här.  Om ekot. Och det händer faktiskt att jag använder det, trots att det känns lite ovant fortfarande. Men i en fundering, en tanketext, en reflektion eller en dikt om ni så vill, där kan jag inte använda det än. Jag antar att ett ord måste fasas in i det poetiska språket. Få sin lyriska klang och behörighet beprövad succesivt. Så hen ligger här någonstans mellan raderna och står till sig. På tillvänjning, tillväxt. Mognar som ett slags vin. Eller nåt.

tisdag 25 september 2012

Inte precis som en lärka


Sorry 'guys', just nu kan jag inte visa mig från min bästa sida. För det känns inte ens som att jag har någon. Det är 'The Body' igen, som talar sitt entydiga språk - Du måste vila! - Men jag vill ju inte, försöker jag likt ett trotsigt barn, att lirka. Och bända. Men kroppen orkar inte ens vända andra sidan till.


Så jag tröstar mig med att det inte är så kul väder att gå ut i ändå. Och att kastanjerna, i alla fall, har vänt sin bästa sida uppåt. Det visade sig vara möjligheter ändå, inte mögligheter som jag befarade häromdagen. En öppning! Flera öppningar. Visst är de fina när de öppnar sig?


Och så var det ju den där fina fågeln också. Den som jag hittade på Emmaus i söndags. Nils Strandin står det under och Hemsjö Konsthantverk. Drillar gör den också. Nej, jag bara skojar, men i mitten finns det ett utborrat hål - ett 'drillat hål', är ni med? Hm. Ett hål där man kan sätta ett stearinljus om man vill.

Bättre en fågel i handen - här hemma i vardagsrummet - än tio fåglar kvar på välgörenhetsloppisen. Eller hur den där ramsan nu går.


När jag försökte hitta någon info om Nils Strandin, lyckades jag inte hitta något om mannen, konsthantverkaren, slöjdaren, konstnären, designern, träarbetaren, eller vad han nu föredrar/föredrog? att kalla sig. Men på ebay hittade jag en auktion med 8 ljusstaksfåglar. Och på en svensk sajt för 'moderna antikviteter' hittade jag en vacker skål av samme upphovsman. Contemporary och Midcentury är ord som poppar upp när man googlar på Strandins träiga verk. Och visst tänker man 50-tal när man ser den?

Jag bara älskar att dra med fingrarna över den lagom grova, räffliga träfjäderdräkten. Träsmak - i min smak!


Men mitt projekt; Finns det något som kan göra tjock-TV:n snygg?! Det projektet är fortfarande lika misslyckat - oavsett vad Persbrandt än säger. Men den lilla fågeln är i alla fall fin. Det är den.


:)
/helena



ps Det känns så tryggt och bra att det är just Micke P. som skall axla den något stökige, men ack så älskansvärda papparollen i filmatiseringen av Åsa Linderborgs 'Mig äger ingen'. Om någon skulle fråga mig vilket som är min absoluta favoritbok - the one and only liksom - så skulle svaret troligen bli något av Inger Edelfeldt. Men om frågan istället skulle ställas så här: - Vilken bok har gett dig den bästa totalupplevelsen på senare år? Då är svaret givet! Tiden, miljöerna, politiken, Gunnar Sträng i bokhyllan, arbetarklassen. Ja, allt! är underbart att läsa om i Åsa Linderborgs mästerliga barndomsskildring. Även om det, förstås, är relationen med pappan som får en att både le och snyfta - samtidigt. För trots allt det hårda i livet, så lyser kärleken mellan far och dotter som en neonskylt över alla boksidorna. Därför känns det tryggt att det är just Persbrandt som skall trä på sig denna stora fadersgestaltningsutmaning. Tycker jag.

På tal om trä igen - den lilla fågeln kostade bara tio kronor, sa jag det?

söndag 23 september 2012

ommar mmar mar

 


Förra helgen syntes den fortfarande,
i den ännu ljumma ögonvrån.
 
Hos de ambivalenta klädesplaggen.
Som knottror på de jeansshortsbara benen,
som svettdroppar på polokragshalsen.

Nu hörs bara ekot.
 

:)
/helena 

fredag 21 september 2012

Nu har de flyttat in, i magen, igen


"... Självfallet hade han inte hittat något där. Och här var han, större delen av en vacker vårlördag hade gått åt till ett fruktlöst letande efter två biblioteksböcker, utan att leda någonstans. ..."
 

"... Han tänkte på hennes illmariga röstläge - kom ihåg bibliotekspolisen, Sam - och hur lycklig hon skulle känna sig om hon visste hur djupt det hade gått honom till sinnes. Om det verkligen fanns något som hette bibliotekspolisen. Sam hyste inga som helst tvivel om att kvinnan gärna skulle skicka en sådan på honom. Ju mer han tänkte på det, desto mer förbannad blev han. ..."
 


Sitter här med utsikt över ett nyinflyttat höstrusk och funderar på om jag skulle våga mig på en tur till biblioteket. Mitt on and off-förhållande med nämnda ordmecka är dock i en delikat fas. Ni som hänger med lite grand härinne, ni vet att jag vågade mig på att låna ett par omgångar böcker tidigare i år. OCH gissa vad? De blev faktiskt tillbakalämnade i tid! Yes!

Men det är klart, nuförtiden är ju allt så mycket enklare än när min tonårsförälskelse var ny, omlån via webb om man så vill. Påminnelser via mejl, i god tid innan de meningsfulla rektanglarna måste tillbaka till sina lika rektangulära hål i bibliotekshyllorna igen. Så nu är jag inte såå rädd längre, för att sabba vår långa relation igen.

"... Plötsligt hörde han sin sedan länge döda mammas röst. Den var mjuk och ljuvligt förnuftig. När det är något du inte kan hitta, Samuel, tjänar det för det mesta ingenting till att springa runt och leta. Sätt dig ner och tänk igenom det hela istället. Använd huvudet och skona fötterna. ..."
 
Så en tur till ordens förlovade land blir det nog snart. Och ikväll skall det bli kul med ett nytt avsnitt av Dobidoo.

Ehum. Är det någon mera än jag som undrar när jag blev ettusentvåhundra år gammal? Dansgolv, barer, svettiga ögonkast, nervösa händer, känns mera avlägset än månens baksida numera. Och vet ni vad? Det gör inget, det är okej. Så länge min ordrika kärlek är besvarad kan jag åka vart jag vill. Umgås med vem jag vill. Runda alla hörn i världen. Utan att lämna min stjärtuppvärmda plats i soffan.


:)
/helena


* citaten ovan är hämtade ur Stephen Kings 'Mardrömmar'
andra boken. Ur mardrömmen 'Bibliotekspolisen'. 
1990. Bra böckers förlag.
Översättning av Ulf Gyllenhak



ps Annika Persson, Anders Persson, Anna Pettersson, Anna Micks, Agneta Pihlström - är några av de förslag som Signaturer.se har, ang. vad initialerna AP kan stå för. Om det nu står AP? - mannen påpekade att den första bostaven skulle kunna vara ett F... Baksidan av den mest sommarlovsnostalgiska av alla keramikplattor kan ni i alla fall se här. Och där hittar ni förresten ett romantiskt filmtips också. Italiensk romantik!

pps Såg ni förresten att denna bildsköna dam är i just nämnda land - just nu? Det är inte ofta jag känner ett behov av att nynna på Nannes gamla dänga, men nu gör jag det hela tiden. Avundsjuk!

Gladena och Ledsena


Konstigt, ibland pendlar känslorna så snabbt att de liksom hakar i varandra.

Låter det obegripligt? Eller låter det kanske alltför välbekant?

Som nyss när mannen slog an ett molligt ackord - då blev jag glad, fast att jag har känt mig lite deppig hela dan. Eller som i morse, när jag läste tidningen.

Ena sekunden läser jag om den lilla sexåriga flickan, hon som för bara några veckor sedan, stod på skolgården, för allra första gången, med sin nyinköpta skolväska i ena handen och sin mamma i den andra. När jag tänker på det, då riktigt känner jag 'förstakladdarens' förväntansfulla iver som uppbubblande sockerdricka i näsborrarna.

Sedan blev allt så fel redan från början. Texten berättar vidare om stenkastning och förnedring. Fysiskt mobbning. Suck. Fastbunden i gungan. Nu ser jag bara bilden av den lilla med en klump i magen, all förväntan nedsvald med flämtande, panikslagna andetag. Det står också något om bristande resurser, brist på rastvakter. Jahaja. Jag känner ingen förvåning. Jahaja.

 - Hon gråter redan på fredagskvällen när hon tänker på att hon måste gå till skolan igen redan på måndag morgon, ungefär så beskriver mamman den lilla flickans känslor.

Skolstart = skoljaktstart. Så fel. Så synd. Så trist.

Sedan vänder jag på bladet. Och läser om en man, en rik man, som skänker fyra miljoner till en ny utbildning på högskolan. En utbildning om hållbarhet. Ett hållbart byggande för en hållbar framtid. Unga människor ska få utbildning i att själva bygga (bokstavligen!) och utveckla sin egen sundare, miljövänligare, hållbarare verklighet. Jag suckar igen. Av välbehag. Så bra. Så rätt tänkt. Hoppas att det går bra. Heja liksom.

Och nu sitter jag här på den sena kvällskanten. Och vet inte riktigt vad jag känner. Allt? Inget? Både och. Som ett ledset durackord ungefär. Eller som ett glatt i moll?


:)
och lite
:(
/helena



ps Rubriken är samma rubrik som en berättlese jag skrev en gång när jag var liten (lite mindre än nu... men något mera än sju...) hade. Den handlade om två olika helenor, som ni säkert förstår.