Hej. Och hå. Vilken vecka. Vilken vecka? Veckan som försvann i förkylningens omtöcknade tecken. Här sitter jag nu och försöker omgruppera, hatar - hatar är ett starkt ord, men det är det som känns bäst att använda här och nu - att försöka komma igen efter en förlorad vecka. Eller förlorad och förlorad, lite mysigt var det ju att vara hemma tillsammans. Och hosta tillsammans...
Fast det är ganska jobbigt när man blir sjuka samtidigt, ingen orkar ju liksom pyssla om den andra ordentligt. Man får försöka pyssla i skift, så gott det går. Men det där med att hosta i skift är ingen höjdare, hör ni. Precis när den ene har lyckats somna så får den andre en ny hostattack. Och hej och hå. Fast vi lovade varandra att inte klaga - vilket vi naturligtvis inte kunde hålla - men ingen av oss har haft någon kraftigare förkylning på två år innan förra veckans manfall. Och kvinnofall. Så då får man helt enkelt vackert låta bli att klaga.
Äsch. Nog om det. Det är väl inte direkt så att mannen och jag är de enda som råkat ut för en envis virus i vinter? Nä, jag tänkte väl det.
Mannen är tillbaka på jobbet, och jag, även om jag inte är bra ännu, försöker komma igång med lite smått och gott på min to-do-list. Som de här bilderna. Kollage. Collage. Kul collage. Tror jag. Vänta så får ni se. Och så skriver jag på en liten fågelinspirerad sak.
:)
/helena
ps Vore allt fint med lite grönt i de där tomma bruna hålen nu. I de saltglaserade gamla kärlen alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar