Mitt rätta ansikte

Tidens tand, säger man
Tidens huggtänder, säger man inte

De som suger ut blod och märg och
sliter isär alla minnen

Bänder och böjer
Bäddar för en ny värld
Slätar ut alla veck
Puts väck!
Rensopad på spår

Som om åren bakom filtrerats genom rosiga solglasögon
eller hällts ner i ett alltför finporigt kaffefilter

Som om alla om aldrig funnits

Bortsuddade
Bortsprungna
Omsprungna
Omkörda
av en liten person som sitter naken och nyfödd bakom ratten

Nyvaken
med ett milt uttryck i ansiktet
Milt sagt milt
Tidens rätta ansikte blir aldrig rynkigt

Tiden läker alla sår, säger man
Tiden har dåligt läkekött, säger man inte

Fel väger rätt lätt här
Snett blir lätt rätt här
och svävande

Tidens tand vässar sig inför den långa natten
Håller sitt släta ansikte alldeles intill din tickande halspulsåder

Bäst att hålla sig vaken


/helena

ps Nej, det här handlar inte om mig, eller om mannen, eller om någon annan verklig person för den delen. Fattar inte varför folk tror att man skriver så in i norden självbiografiskt hela tiden. Jag, personligen, skriver nästan aldrig självbiografiskt när jag använder poesi- eller prosaformens fria tyglar och runda ramar. Jag är en av alla dem som gillar att utforska andra världar och att sätta mig in i andras tankar och situationer. Andra, fiktiva människor, alltså. Självklart hittar jag - liksom de flesta som ägnar sig åt någon form av skönlitteratur - inspiration både här och där och lite varstans. Plockar och blandar och ger. De här raderna ovan är hämtade ur min egen lösa synopsis till pjäsen jag håller på med (den som är ett av skälen till att bloggen känner sig så ensam och övergiven just nu). Se de korta raderna som ett litet poetiskt smakprov. Litet javisst, men med ganska hög densitet.