söndag 31 december 2017

På årets sista dag, kommer jag inte på någon rubrik som känns god och glad nog.


"Vi drömmare måste hålla ihop." Kanske är citationstecknen lite onödiga här, dels kunde det mycket väl ha varit jag själv som sa så först, dels är jag osäker på om det var exakt så det formulerades i den hoppfulla familjefilmen som mannen och jag såg igår.

I vilket fall är det sant: Drömmare behövs. Och för att drömmarna ska orka fortsätta drömma om en bättre värld - måste vi hålla ihop. Ingen orkar drömma ensam. Allt bygger visserligen på enskilda drömmar och egna initiativ, men utan den nödvändiga multipliceringseffekten landar den mest fluffiga dröm platt på marken.

Happy och Gott, javisst. Men så Nytt har jag alltid svårt att känna det. Förmodligen för att mitt liv rör sig i helt andra banor än årens. "Öppen för något nytt", så löd min rubrik när oktober just skulle till att börja. En rubrik som skapad för årets sista skälvande dagar, kan man tycka. Nu är den tanken - och överskriften - redan använd på bästa sätt - för jag visste att min höst skulle bli intensiv. Full av arbete med ord och bild. Och ganska mycket tid lades dessutom ner härinne, hos er. Åtminstone en tid.

Nyårslöften brukar jag aldrig avge, som ni vet. Inte så mycket för att jag är rädd att bryta dem, snarare för att jag är rädd för att hålla dem. Rädd att den duktiga flickan inuti mig ska ta på sig för mycket. Rädd att inte våga lita på mina egna avvägningar. Inte rädd att misslyckas, det var länge sedan jag slutade tänka på livet i termer av lyckat eller mindre lyckat. Allt DU gör med de bästa intentioner och med hjärtat på rätta stället - ÄR lyckat, oavsett utgången/utfallet av dina ambitioner. Glöm aldrig det!

Men i år ska jag ändå avge ett löfte, hör och häpna! Konsten är bara att hitta ett löfte som är omöjligt att bryta. Alltså: Jag ska fortsätta att vara nyfiken! Inte som i lägga-näsan-i-blöt-nosy, utan som i vetgirig-vill-veta-och-förstå-mer-och-mer:aktig. Även om jag konstaterat för länge sedan att det inte går att bli riktigt klok på/i den här världen.

Jag ska fortsätta vara nyfiken på de människor som banat väg. De som varit nyfikna före oss. Som gjort sina liv till de bästa liv de kunde. Som fortsätter inspirera oss till att leva inspirerande liv. Lite så.

Julia Margaret Cameron. Hon får bli mitt bästa nyårslöfte. Hon, som fick en kamera av sin dotter när hon fyllde 48. Hon, som fotade mot tidens konventioner. Hon, som hade ögat. Hon, som fångade många själar på sina porträtt. Hon, som såg det vackra i det suddiga och oklara. Hon, som gick sin egen väg. Hon, som kände så många av sin tids kändisar - bland andra han som diktade så kärnfullt om självaste Nyårsklockan. Hon - får bli mitt bästa nyårslöfte.

Det godaste och gladaste året önskar jag er! Men inte så mycket nytt va? Mera åt vintage-hållet.

:)
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar