Röda koftan. Med paljetter på. Framplockad för tjänstgöring i den rödaste av månader. Den ska nog få följa med på en och annan julkonsert.
Bli spilld på, ska den kanske också. En fläck Jansson här och lite senap där. En skvätt spad från löksill där och en och annan nyans av rödbetssallad här. Nej, förhoppningsvis ska den slippa fläckar, men fram och sjunga om tusen juleljus ska den minsann! Och åka på julauktion, om det blir någon sådan i närheten här framöver. Tycker det verkar bli färre och färre live-auktioner ute på landsbygden. Har nätet fångat upp för många antikintresserade för att de gamla, hederliga slagauktionerna ska kunna fortsätta leva och frodas? Vore synd i så fall.
Hittade den nästan helt oanvända koftan på sommarloppisen i juni. Eller var det en bit in i juli? Tog av prislappen förra veckan, innan hela den röda härligheten åkte in i tvättmaskinen. Vad det stod på den? Trettio kronor. För en tjock och fin och lång och röd och värmande kofta. Sådant händer bara i second hand-världen, mina vänner. Bara där.
I den gamla, gröna bokhyllan Ivar (läste ni att det stora möbelvaruhuset har fått något slags pris för främjandet av det svenska språket/svenska ord...?) läser Malala på om årets nobelpristagare, medan jag studerar...
...en del annat.
Känner plötsligt en solkatt spinna i högra ögonvrån. Den kommer från den blåa bussen. Den som alltid passerar i glipan mellan de höga husen. Har för en gångs skull fällt upp persiennerna nästan helt. Folk påstår att de inte tror att det bor någon här, för att persiennerna så ofta är fällda mitt på dagen. Men mitt arbete kräver både disciplin och koncentration, och då kan jag inte tillåta mig att bli distraherad av förbipasserande utsikter hela tiden. Även om jag älskar att följa alla påpälsade barns väg till skolan. Och något mindre påpälsade, på vägen hem. Sedan är det ju faktiskt så att det händer att jag sover här i vardagsrummet också. I soffan. Mitt på dagen. Med tänkar-hatten på. Skriver man halva nätterna, så måste man vila på dagen, det borde inte vara så svårt att förstå.
Under bordet skymtar tidningshögarna som ska sorteras, och i en skål en bit bort står grankottarna. De, som jag har planer för. Plockade dem smala och blöta en sensommardag. Nu är de torra och utfällda - liksom uppblåsta av torktiden - och redo för dekorativa syften. Inget är ju så fint som det gröna guldet, skogens egna skatter.
Stumpa-staken får agera adventsljusstake i år. Kände för att göra något annorlunda, lät därför den gröna Gabriel-staken stå (haha) kvar i skåpet. Tittade mig istället runt, och kom fram till att det kunde vara smart att ha ett femte ljus. Ett femte-hjulet-ljus, som kan tändas när de andra fyra måste vila. För att de inte ska brinna ner oproportionerligt mycket, alldeles för fort. Stadig står den där, den tunga gjutjärnsstaken från Skeppshult, på bordet framför laptopen .
Laptopen, som fortfarande påminner mig om att Indira var en klok kvinna. En av alla dessa kloka kvinnor. För man kan inte skaka hand med en knuten näve. Så är det bara. Så var det bara. Så är det bara. Ja, fortfarande. För alltid.
Nej, det här duger inte. Får nog fälla persiennerna en stund, om jag ska få något mer gjort. Kanske väntar jag med att skriva till ikväll istället. Månen får göra mig sällskap i tystnaden.
Och så börjar jag leta efter vilken slips som passar bäst till mannens nya skjorta istället. Av bästa märke och kvalitet, är den. Inköpt second hand, för den berömda spottstyvern. Jag tycker den ser ut som en blandning mellan en medaljongtapet och ett riktigt snyggt julklappspapper. Hehe. Nu ska jag bara hitta något passande snöre att slå in honom med också.
Allt det bästa till er, som fortfarande läser här!
<3
/helena
ps - Det visste jag väl, att det inte var en skilsmässa som skulle hålla. Sa mannen och smålog, när han såg mig blogga igen. Egentligen hinner jag ju inte blogga. Det insåg jag när jag satt och grät en novembernatt. Grät över alla ord som aldrig hinner bli skrivna. Nästan hela november hade hunnit gå, utan att jag kommit igång ordentligt med min senaste skrividé - det som jag än så länge bara kallar för "Pjäsen" - och det kändes inte bra. För november är en av de bästa koncentrationsmånaderna, tycker jag. När mörkret omfamnar alla tankar och gör formuleringarna både navel-luddiga och knivskarpa. Då måste man passa på. I den inofficiella skriva-roman-månaden. Och så gick tiden bara åt till annat.
Nu är det december och allt sätts i ett annat ljus. Juleljuset. Vet inte hur ofta jag hinner titta in här framöver. Hur ofta jag hinner skriva något särskilt till er. Vet inte hur ofta det blir tid att fotografera mina skatter, in hit. Vi får helt enkelt se. En dag i taget. En natt i taget.
Sedan måste jag erkänna något - att jag bloggade så där extra mycket i oktober (31 inlägg = nytt rekord på en månad!) var ett högst medvetet val. För i oktober fyllde den här bloggen sju år. Tyckte att det kunde vara kul att fira (av) den, genom att öka frekvensen en aning, även om det var temporärt. Älskar ju att blogga. Om ni-vet-vintage-vad. Om allt som är poetiskt här i världen. Älskar att dela med mig av både ditten och datten. Sedan får det förstås inte bli något som går ut för mycket över min övriga konstnärliga verksamhet. Det var därför jag tvingades ta ett så abrupt avbrott. Nu tar vi det som det kommer. Att blogga eller inte blogga - det är frågan? Kanske är det dags att gå vidare. Bloggens tid känns på många sätt över. Inte bara för den här gammaldags bloggerbloggen, som ni sitter framför just nu. ALLA bloggars bäst-före-datum är kanske förbi i dessa insta och snap och alla andra snabba-sociala-medier-tider? Ni får gärna komma med synpunkter - eller frågor. Lämna gärna input i kommentarsfältet, eller skicka ett mail om ni är blyga... ;).
