Varje gång världen vissnar vill jag öppna bladen igen. Smeka sidorna med hästhovar och klockor och storögt förundras över hur den lilla liljekonvaljblomman kan ha så stora, trassliga rötter.
Att något så sött behöver förankring långt ner i marken, för att orka blomma och sprida sin väldoft över vårens snår.
Rötter är viktiga. Livsviktiga. Känslan av rotlöshet farlig. Historielöshet livsfarlig.
Om rotsystemets alla trådar är utbredda över en större yta, låter det växtens topp vaja och vagga obekymrat, oavsett vindens styrka. Utan att stammen bryts. Stammen behåller sin seghet när vinden vänder. Regnkappans foder består, av foderblad. Stormhatten låter sig inte reduceras till ett enda väderstreck.
Det är sådant jag tänker, när jag just sett Maj Wechselmanns ödmjuka, lågmälda, starka dokumentär om sin mor. En resa som så många andras. En resa genom en rädd värld. En värld som letar efter syndabockar. Någon måste vara skyldig till allt som går snett här i världen. Någon gren måste brytas. Knäckas på mitten.
Samtidigt en helt unik resa. Ingens livshistoria går att bytas bort. Vi leker kurragömma med verkligheten. Vi vägrar se allt det som förenar. Förgrenar. Att vi kan leva sida vid sida, utan att tycka likadant.
Ordet respekt, vill aldrig lämna mina trumhinnor i fred.
Reeeeeespekt reeeeeeesspekt rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrreeeeeeeeeeeeeeeeessssspekt.
Hör ni hur r:et rullar ut? Hur hela ordet trummar in? Trummar mot örats mjukaste delar.
Här ligger mitt herbarium. Under köksbordet för det mesta, för att jag ska kunna bläddra när andan faller på, även om de flesta kronbladsjuvelerna är för sköra för att blåsas på.
Åkertisteln går sönder. Ajabaja, låt bladen vaja! I mer än 70 år har den suttit inklistrad bland sina lika torra vänner. Platta och utsträckta. Men aldrig utsläckta. De lever så länge någon vågar öppna bladen. Ta bladet från munnen.
<3
/helena
ps Ni tycker kanske det känns opassande att låta den inte helt okontroversielle professor Linné få breda ut sig och ta plats här? Men han gjorde ändå ett och annat för att vi skulle förstå alla skatter vår natur bär på - det får vi faktiskt ge honom. Och så tillägnade han den tryckta resebeskrivningen om sin Västgötaresa, den han och hans sällskap utförde/genomforskade under två sommarmånader 1746, till kronprinsessan Lovisa Ulrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar