Efterklok, efterklok, efterklok. Ibland tänker jag efter före så länge att efter hinner bli före igen. I vilket fall sitter jag här och ångrar att jag inte gick ut i måndags när solen lockade och pockade. Hur mycket piggare hade jag inte känt mig nu då? Men nej då, här skulle skrivbordsjobbas. Igår hann jag inte ens tänka tanken att gå ut. Och idag ångrar jag mig. Nu när himlen ligger där helt vit, som en mjölkmustasch.
Äter havrekakor som smakar himmelrike. Någon har tänkt på det viktigaste mitt i allt det söta - det salta. En gnutta salt i det söta och simsalabim förtrollas dina smaklökar bortom vett och sans. De är glutenfria, äter lite sådant för att blidka min känsliga mage ibland. Inte för att jag är allergisk direkt, utan för att det är bra att gluten"banta" sin kost, som en slags kompensation för allt gott bröd som slinker ner emellanåt. Oj, Italien, jaha. Läser på förpackningen att de är bakade där, inte så miljövänligt förstås. Å andra sidan står det ett Göteborgsnummer på majsbröds-förpackningen.
Fast ibland blir man lurad av att det finns ett kontor nära. Ibland ligger tillverkningen ändå någon helt annan stans. I värsta fall riktigt långt bort.
Slänger i en brusande flinga C-vitamin i det kalla kranvattnet. Med smak av Grönt äpple. Friskt och starkt. På fruktfatet ligger clementinerna och undrar vad jag håller på med?! Vi är ju The real thing!, säger de. Och jag håller med, men det är gott att smaksätta vattnet lite. För variationen. Och jag släpper, som sagt, bara ner en flinga av tabletten i glaset.
Ska sätta på en kopp kaffe strax (och förstöra alla goda C-vitaminers goda intentioner i kroppen...), skala en banan och fundera på om jag ska ta ett par jungfrubröst till. Det blev en massa godis över förra veckan. Tablettaskar och klubbor och annat. Det var tydligen många fler barn som busade än som ville ha godis i år.
I det mulna, blå köket dröjer sig det somriga kvar. Börjar bli dags att åtminstone byta sommartavlan i mitten, känner jag. Undrar om de målade amaryllisarna ska smällas upp direkt, eller om något annat ska få ta plats en stund först? De stora frågorna hopar sig, som ni hör.
På tal om stora frågor. Männen. Vad ska vi göra med dem? Älska dem förstås! För att de allra, allra flesta är superbra och snälla och världsbäst! Men. Här kommer men:et som jag lurat på länge nu, för det känns konstigt att ha en blogg som hyllar feminismen och inte kommentera höstens stora tafs-tjafs-debatt alls.
Och det är just därför jag inte sagt något här, för att jag tycker det lätt blir så tjafsigt. Och att alla de viktiga korten blandas bort bland de andra. För det första gillar jag inte att enskilda individers byk ska tvättas offentligt. Det gillar jag aldrig. Oavsett vilket eventuellt brott någon har begått.
Sedan tänker jag på mig själv personligen, på vad det är jag saknar mest: RESPEKT. Respekt mellan människor. Har, så klart, som alla andra, blivit utsatt för diverse tjuvnyp genom åren, men de mentala har alltid varit värst. Särskilt de från andra kvinnor. Det är här jag tycker debatten borde breddas, till att handla om all form av diskriminering mellan människor. Gillar inte att polarisera och dela upp baserat på kön. För det finns, många, många feminister där ute. En hel del är kvinnor, många är män.
Gubbjävlar. Det är så jag kallar dem. De som växer av att kliva runt på andra. Oavsett hur de gör det. Det kan vara en klapp på baken - eller nästan ännu värre - en nedlåtande klapp på huvudet. En mental klapp. En du-ska-minsann-veta-din-plats-klapp- Eller en kom-inte-här-och-tro-att-du-har-något-att-säga-till-om-klapp. Gubbjäveln är könlös. Eller tvåkönad. Vilket ni föredrar.
Men visst finns det många manliga svin. Länge hoppades jag bara att de skulle dö ut. Att evolutionen och kvinnokamps-revolutionen till slut skulle få allt sådant beteende att dö ut. Men icke. Det verkar hela tiden födas nya gubbjävlar. De blir bara yngre och yngre.
Det är här min viktigaste tanke kommer in: Ta dem redan med fostervattnet! Vi måste börja tidigt. Förebygga gubbjävligheten genom "bättre" uppfostran. Genom att inte glömma bort att vi har flera kön och att vi attraheras huller om buller mellan dessa, att det är en bra sak att vi är olika. Men. Men att könstillhörigheten inte är det viktigaste, utan det allmänmänskliga. Att alla är olika. Alla måste få vara som de vill vara. Älska vem de vill. Och kräva respekt för sitt sätt att leva. Så länge du inte skadar någon annan ska du ha rätt att leva som du vill. Bidra med det du kan i samhället och försöka vara en kreativ kraft. Lite så.
Som om något av det här gick att klämma in lite snabbt mellan en banan och ett par jungfrubröst.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar