Vet inte vad jag ska tillägga här egentligen, bilderna säger väl det mesta. Utsikten över vattnet. Molnen, som var på sitt bästa humör. Solen, som mest lyste med sin frånvaro. På kyrkogården hoppade kajorna omkring i ensamt majestät. De branta backarna upp mot idylliska villakvarter. Lugnt och stilla. Men ändå fullt av liv.
De allra bästa bilderna fångades som vanligt "bara" av näthinnan: Den lilla pojken, med sin leende pappa i kölvattnet, som lärde sig att cykla försiktigt på den smala gatan full av bilar. Damen, som tog sig tid att böja sig ner för att plocka upp - och slänga - skräp efter någon annan. Kvinnan, som vände sig om och undrade var mina nysningar kom ifrån - eller vad det överhuvudtaget var som lät så, ungefär tio gånger i sträck.
Den andra kvinnan, med gångstavar i högsta hugg, hon som hejade så glatt när jag kisade upp mot den nymålade fasaden bakom den gulliga träskulpturen. Mannen, som kom ut och slängde skräp när jag fångade den enda sol som fanns att fånga. Flickorna, som riggat kameran mot solnedgången. Eller nej, snarare mot den ljusa molniga kvällen. De fem, sex rådjur som hoppade fram precis, preeecis, framför motorhuven. Har aldrig sett så många samtidigt förut. Det sista blev kvar på fel sida vägen. Vi väntade. Och se! Hen tog mod till sig och sällade sig, snabbt som ögat, till de övriga vitrumporna.
Mannen undrar ständigt om jag inte kunde kommit med i rekordboken på G, ni vet. På grund av mina nysningar. Inget allvarligt dock, sa doktorn för cirka 30 år sedan, när jag frågade varför jag nös så många gånger i rad. Bara helt vanlig, normal överkänslighet, påstod han. Jahaja, sa jag. Mot vaddådå? Mot allt. Eller inget. Sa doktorn, och log sitt sötaste leende.
Det kändes nästan som att gå i Maja Silvers (visst heter Helena Bergströms karaktär så? I Saknad, alltså) polismyndiga fotspår. Såg första delen på TV i onsdags, vet inte om jag ska se vidare. Känns lite uttjatat med spänning som rör sig i landsortsmiljö, med kyrkliga förtecken. Eller? Visst har vi sett det förut? Många gånger?
Själv är jag ju lätt allergisk mot kyrklighet efter min uppväxt i det lilla samhället fullt av frikyrkor. I mitt barndomshem rådde det visserligen en näst intill ateistisk inställning. Men runt omkring, åtminstone här och var, pågick en typ av intern tillbedjan som jag upplevde som onödigt småsint och obehagligt inavlad. Men, men. Det var min personliga upplevelse det, och självklart har den färgat mitt sätt att se på omvärlden. Jag ser gärna i längre, vidare perspektiv. Blickar långt ut över världen, från min lilla vrå. Även om jag fortfarande - lika benhårt - tror på devisen att freden börjar här, mellan dig och mig.
Fast. Förmodligen kan jag inte låta bli att titta ändå. Kan nog inte låta bli att spana efter fler välbekanta geografiska riktmärken.
Om ni gör avstickaren in till Ulricehamn, när ni färdas riksväg 40 mot Göteborg, eller i motsatt riktning mot Jönköping, missa då inte att ta en sväng ut mot Marbäck och rastplatsen med en smått magisk vy över sjön.
Oj, det fanns visst en hel del att tillägga... Jag som tänkte låta bilderna tala för sig själva. Och kanske nämna att det faktiskt var för att följa i någons fotspår som jag alls befann mig i Ulricehamn. I någons stora, skärpta fotspår. På foto nummer tre, där kan man nog vagt ana objektet som jag ville föreviga.
Fortsättning följer.
:)
/helena
ps Kände helt plötsligt ett starkt behov av att förtydliga, därför får det bli ett uppdaterande ps. Det var alltså inte i Ulricehamn som jag växte upp, kunde kanske verka så efter att jag försökte vara lite Håkan H-lustig i rubriken. Jag växte upp i ett litet småländskt samhälle, som nog var lite som de flesta små samhällen i Sverige var då, på 1980-talet. Bara så att ni vet. Ingen skugga ska falla över vackra Ulricehamn, på grund av mina helt annorstädes ungdomserfarenheter, menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar