måndag 23 oktober 2017

Aldrig mer aska på Askungen!


Först tänkte jag ställa henne här, i köksfönstret.


Sedan insåg jag att alla de intrikata detaljerna skulle gå förlorade i motljuset. Här krävs medljus och närbild. Se bara, på den lilla kaffekvarnen uppe i hyllan, ovanför hennes trötta huvud. För visst är det väl Askungen som sträcker ut en hjälpande hand mot sina hungriga, vingprydda, små vänner?


Här sitter hon, med sopkvast och skyffel redo. Det är på armen och på fåglarna som det har askats mest. Klänningen och det långa håret har klarat sig bättre från halsblossarens varma restprodukter.

Tänk att skapa ett så här vackert föremål, att användas till ett så tråkigt ändamål som att aska och fimpa sina rökdon mot. Pipan och cigarillen och cigarren och cigaretten. Ingen av dem kommer någonsin mer att få komma i närheten av den ljusa, lätta gestalten på det tunga gjutjärnsföremålet.

Kan det finnas några förmildrande omständigheter här, tro?I bästa fall användes fatet kanske till att lägga använda tändstickor på? När man gjort eld i spisen eller så?

Hur illa man än tycker om rökning, så är företeelsen ändå en del av vår historia. Och jag kommer aldrig sluta fascineras över det arbete man la ner på bruksföremålen förr i tiden.

Ropade in Cinderella och ett par andra fantasifulla askfat för några år sedan på en auktion. Och det kan jag lova er - lika säkert som att "nobody puts Baby in a corner!" - ingen kommer någonsin mer att aska på Askungen!

:)
/helena

ps Imorgon är det FN-dagen, och för mig är FN mest förknippat med Unicef. För alla barn. A fair chance, står det bland annat på Unicef.org. A fair chance är väl ändå det minsta vi kan begära att alla barn och ungdomar ska få? Oavsett om de råkar vara födda i Afghanistan eller i Sverige eller någon annanstans på jorden? Det dör färre små barn än någonsin i världen, men över fem miljoner låter ändå väldigt mycket i mina öron. Låt oss försöka hjälpa så många vi kan. Genom att inte skicka tillbaka unga människor till "provinser som verkar säkra". Och genom att ge våra barn och ungdomar bättre verktyg att hantera sina inneboende krafter och frustrationer. Låt oss bli bättre på att hjälpa varje barn att hitta sin kreativa ådra. Skrivandet och läsandet ligger, förstås, nära till i mina tankar, men det kan handla om allt från idrott till körsång och rollspel. Allt som är kreativt helar och läker och rustar för en framtid som kommer innehålla frustration, rädsla och motgångar ibland. För så är livet konstruerat.

Låt oss hjälpas åt att skapa så många ljuspunkter vi kan, för så många medmänniskor vi kan. Ett sätt kan vara att köpa något riktigt livsnödvändigt i Unicefs gåvoshop, ett annat kan vara att bjuda någon i din närhet på ett extra leende. The sky is the limit, har jag hört. <3.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar