tisdag 17 oktober 2017

Kärleken färgar den vita duken


The Swedish Theory of Love. Smaka på den titeln. Kan det inte vara så, tänker jag, att själva ordet "teori" inte passar ihop med kärleken? Möjligtvis kan det passas ihop med själva ordet "kärlek", men absolut inte paras samman med ordets verkliga innebörd. 

Visste, ärligt talat, inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg den här filmen. En film, som jag innerligt önskar att det gick att kategorisera in i något annat fack än i just dokumentär-facket. För det mesta känns overkligt. Konstigt och världsfrånvänt. Är det så här vi är? Vi, så kallade svenskar? Har vi, moderna människor, blivit så självständiga att vi hellre skaffar barn med oss själva, än ger all vår ackumulerade längtan till alla de som redan finns här på jorden? Till alla de här i världen, som redan behöver oss. Tanken svindlar. 

Ensamheten, som radas upp ruta för ruta, kan få vem som helst att misströsta. Allt vi äger, men ändå verkar vi sakna det allra viktigaste. Kontrasten till läkaren som tillverkar sjukvårdsutrustning av cykelekrar, ekar i mitt minne, nu, fortfarande flera månader efter att jag såg Gandinis film. 

Och jag kan inte låta bli att skratta åt minnet av vad som skulle vara det viktigaste att lära sig om oss, oss svenskar, om man kommer hit som ny medborgare. Tragikomiskt, är vad det är. Är vad filmen är. Se den, om du vågar se dig själv i spegeln. Och i ögonen.

 
Oblivion. Vi byter kategori drastiskt här. Eller inte. Sci-fi. Under lång tid hade jag svårt att se fantasy-filmer. Ville inte. Förstod inte riktigt poängen med att låtsas och hitta på. Sedan blev jag vuxen, nåja, och fattade att låtsas kan vara det allra verkligaste som finns. Det kan vara det bästa sättet att beskriva ett obeskrivligt ämne eller scenario. Ibland det enda sättet att göra något komplicerat begripligt.

Det behöver inte handla om små gröna män (även om de också kan vara söta). Tom Cruise och framtid och rymden. Tre ingredienser som inte direkt gräddar min favoritfilmkaka. Men här funkar det. Vi blandar i en del Morgan Freeman, plus ett par oväntade vändningar, och plötsligt smakar det hela inte alls illa. Det här föll mig både på läppen och tungan, faktiskt. Kan rekommenderas. Verklighetsflykt i sin mest oförställda, sanna bemärkelse. Eller?


The Fault in Our Stars. Den svenska titeln är inte lika bra. Förr eller senare exploderar jag, antyder åtminstone helt riktigt att det här handlar om något brännbart. Hazel och Gus. De är kärleksparet jag aldrig kommer att glömma. De, som har oddsen emot sig, lyckas ändå skapa sig en liten evighet tillsammans.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om filmen jag först tänkte strunta i att se. För att citera mig själv: Nej usch. Jag orkar inte med en enda sentimental ungdomsfilm till! 

Som jag fick äta upp de orden. Den är INTE ett dugg sentimental. Och det handlar om människor, punkt slut. Allt går inte att sortera in i schablonmässiga filmfack och sucka vuxendjupt åt. Här handlar det om livet. Och döden, hur mycket vi än vill mota bort den.

Alltså, jag kan skriva spaltmeter här, utan att ni skulle förstå hur bra den är. Så nu nöjer jag mig med att nämna att det ingår en knasig författare som gillar svensk rap i filmmixen också. Eller om det var hip-hop? I vilket fall, en film ni måste se. Bygger på en bok, som så många av de allra bästa filmerna gör.

Shailene Woodley och Ansel Elgort. Vilka är de då? Ja, det kan man undra, för de spelar så bra att man nästan helt glömmer bort att de "bara" spelar. De ÄR Hazel Grace och Augustus Waters. En film jag aldrig glömmer. En film som gör mig tacksam för det jag har. För åren jag har i ryggen och kärleken vid min sida. Se den, och gråt. Och tacka din lyckliga stjärna för det som just du har fått.


1.000 Times Good Night. Eller Tusen ganger god natt. Utan ring över a:et. För det är danska Erik Poppe som står bakom kameran när jag än en gång blir påmind om att Juliette Binoche kan vara den bästa skådespelaren ever. Hon spelar krigsfotografen som också är mamma. Eller tvärtom? Det är frågan.

Måste man välja? Karriären eller kärleken? Kallet eller kärleken? Samma gamla fråga, tänker ni. Och svaret då, det är lika oklart som alltid. För att det inte finns något bra svar, bara ett famlande bland alla svåra frågor. Men vägen dit är väl värd mödan att trycka på play, eller enter.

För den här filmen trycker på viktiga frågor hela vägen. Hela vägen från de tunna tältväggarna i flyktinglägret till den trygga, nedsuttna vardagsrumssoffan. Och Juliette Binoche gör det igen. Spelar skjortan av allt och alla. Även om unga Lauryn Canny spelar tonårsdottern med intelligent, känslig, trulig trovärdighet.


Det var det det. De bästa - mest minnesvärda - filmerna som mannen och jag såg sommaren 2017. Jag lovade ju att berätta om dem, bättre sent än aldrig liksom.

Vad har då de här olika filmerna gemensamt, mer än att de alla är relativt nya (mindre än fem år gamla)?
 
Allt handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till jorden, djuren, varandra och livet. Kärleken till filmen får mig att omfamna den mörka tiden. För visst går det bra att fälla ner persiennerna framför solstrålarna, men det går ännu bättre att sjunka ner i biomörkret när det redan är mörkt ute.

En riktigt God filmhöst - och vinter - önskar jag oss alla!

<3
/helena

ps A Street Cat Named Bob. Vet att jag har skrivit om den tidigare, och att de flesta av er säkert har hunnit både läsa boken (böckerna) och se filmen vid det här laget. Men jag måste ändå nämna den. För Bobs skull. För att den berättar historien om vad djuren kan göra med oss. FÖR oss. Göra oss - och världen - bättre, på alla tänkbara sätt och upptänkliga vis. En i många stycken allvarlig vuxenfilm, om en katt. Bara en sådan sak.

måndag 16 oktober 2017

Out through the in door


Det slutade med att vi vinkade godnatt till den stenhårda berguven och lyssnade på soft musik.


Innan dess gick vi en runda här.


Och tog ett varv inne på Myrorna. Vi hittade faktiskt mycket fint, en del köpte vi. En del fick stanna kvar. Särskilt en sak gillade vi. En trycksak. En trycksak med musikaliska förtecken.


Sedan såg vi/hittade vi lite annat fint också förstås, men det pratar vi mer om en annan dag.

Hoppas att Din helg var bra.

<3
/helena

ps Angående lamporna som hängde i entrén till Myrorna på Järntorget. Den till vänster är precis en sådan som hänger över vårt köksbord. Fagerhult, står det i den. Gillar verkligen kombon av vanlig, snygg lampa med möjlighet att tända stearinljus i en ring runt. Glömmer ofta bort att sätta stearinljus i den numera dock, kanske har det att göra med att vi idag verkligen vet hur skadligt det är för miljön att hela tiden överdriva konsumtionen av "tända ljus".

Men lite får man såklart unna sig, det finns ju inget härligare än att mysa i lågans sken nu när det mörknar så tidigt. Vad den kostade? 425 kronor, tror jag bestämt att det stod på prislappen. Jag gav nog sjuttiofem för våran. Men det var länge sedan. Och den är inte i lika fint skick. Tror bestämt att fyrahundratjugofem kronor är prisvärt för den lampan. Särskilt som summan bidrar till goda, ljusa ändamål.

söndag 15 oktober 2017

Ingen vanlig Svensson


Kan det vara så att han spanar in självaste solen?


Eller ber han bara om lite mer kraft i benen till laget i sitt hjärta?


En spricka i molntäcket - målntäcket - verkar det definitivt handla om i alla fall.

Hur superstolt jag än är över att vår lilla stad har lyckats få fram - inte mindre än - två storlag i fotboll, så är jag nog allra mest stolt över all vår nya, offentliga konst. All färgglad street art. Här representerad av det senaste tillskottet. Till-skottet. Jaja, sorry.

Shai Dahan, är konstnären bakom Anders Svensson i storformat, och en av de konstnärliga hjärnorna (curatorn) bakom den storstilade Street Art-festivalen: No Limit Borås. Heja, heja Shai!

Läser på lite om stadens stora fotbollsson på wiki. Haha, blir påmind om att han ingick i den så kallade pannbandsligan när det begav sig. Och att han gillar tacos är det nog inte många fotbollsintresserade som har missat.

När jag stannade till utanför Borås Arena i veckan var det lugnt och stilla. Innanför väggarna pågick däremot något. Förmodligen gjorde ett av lagen upp sin gröna master-plan därinne.

Fatta: Ett lag i allsvenskan OCH ett lag som kämpar på i superettan. Fatta: Elfsborg OCH Norrby. Heja, heja!

:)
/helena

ps Och inte vet jag, om det hade ett finger med i spelet att min rubrik löd som den löd igår, men det blåvita laget Norrby plockade hur som helst hem tre välbehövliga poäng igår. Kan Anders Svenssons bedjande blick ha en liknande inverkan när Elfsborg sparkar igång igen efter landslagsuppehållet idag? Hoppas det.

lördag 14 oktober 2017

Heja blåvitt! (är en rubrik man kan sätta många gånger)


Haha, måste väl vara något Freudiansk igen - när jag råkar skriva in rubtik med t istället för r? Undrar om det är en hona? Finns nog inget som indikerar på något annat, så vi kan väl säga så. En tik och dess matte.

Börjar med en länk till dagens Wedgwood, så är det avklarat. Om ni vill botanisera bland det aktuella utbudet, tänker jag.

Josiah Wedgwood, en maktfaktor sedan 1700-talet, framförallt inom engelskt porslin. Josiah Wedgwood & Sons, står det på baksidan av det lilla, hjärtevärmande grytunderlägget. Och Etruria, som var den förort till Stoke-on-Trent, Staffordshire i England (döpt efter en gammal "antik" region i Italien) där Wedgwood både bodde (i Etruria Hall) och tillverkade sitt porslin under en lång period.

För att inte kalla honom The Father of British Pottery, as we know it. Far till åtta barn, var han dessutom. Det finns hyllmeter, eller Mb:s då, att läsa om denne uppfinningsrike och engagerade man. Visste ni till exempel att han var starkt involverad i kampen för att avskaffa slaveriet? Eller att han bidrog, via sin rikedom, till de upptäckter som vetenskapsmannen Charles Darwin gjorde? Jodå, om Darwin inte gift in sig i Wedgwood-familjen så hade han förmodligen inte kunnat luta sig så väl tillbaka ekonomiskt, och därigenom haft tid att koncentrera sig på sina utvecklingsteorier.

My kind of thing, som ni ser. En liten, välanvänd sak som bara måste räddas! Kanske inte så jättegammal, men väldigt anrik. Vilken tur att vi tog oss tid att svänga förbi Emmaus efter jobbet i torsdags (och vilken tur för dem att de är den enda second hand-affär i stan som har öppet ända till 19 alla vardagskvällar...). För där låg den blåvita pärlan. Motivet är så fullödigt. Som en hel liten berättelse inrymt i en enda mini-kvadrat. Hunden. Fruktträdet. Hennes randiga strumpor. Nya - gamla - detaljer att upptäcka lång tid framöver.

September. Ser ni att det står det? Månaden som börjar med att mannen firas, och som regel slutar med att man får plocka fram bästa tjocktröjan. Fint så.

:)
/helena

ps Funderar på om den fina porslinsfyrkanten ska få komma upp på köksväggen och tillbringa sin pension där. Fast den är ganska tung förstås. Får se hur vi löser det. Skulle göra sig bra på vår kollage-vägg där annars, bland blåvita tallrikar och blommig poesi.

fredag 13 oktober 2017

13


- Vad är det där? Sa den ena.
- Var då, vad menar du? Sa den andra.
- Där! Ser du inte? Sa den ena.
- Nej. Sa den andra.


- Där! Titta bara, längst ner! Sa den ena.
- Jaha, du menar där... Det är väl ett...


...par skor. Sa den andra.
- Jaha. Sa den ena.
- Men vad är det där då? Sa den ena.


- Hm, jag vet inte riktigt. Sa den andra.
- Men lys lite längre fram då! Sa den ena.


- Så här menar du? Frågade den andra.
- Nej, inte såå långt fram. Sa den ena.


- Aha, du menar där! Utropade den andra.
- Ja, det var väl inte så svårt? Sa den ena.


 - Och där var det visst grönt och fint. Sa den ena.


- Men hallå!! Skrek den ena.
- Vad håller du på med nu!!!??? Skrek den ena vidare.
- Vad gastar du om? Undrade den andra.
- Jag var ju bara inne och kollade efter en grej. En grej som jag tappat. Lugnade den andra.


- Vilken grej? Undrade den ena.
- En grej bara. Svarade den andra undvikande och lyfte upp ficklampan igen.


- Nej, det här går ju inte. Sa den ena.
- Jag ser inte ordentligt, det är för mörkt. Sa den ena uppgivet.
- Men då tänder jag då? Föreslog den andra ödmjukt.
- Hur då? Vi är faktiskt utomhus. Konstaterade den ena lite skadeglatt.


- Kolla, jag trycker bara här på den ömma, röda punkten, så börjar solen lysa! Sa den andra triumferande.
- Jag trycker bara lätt på morgonrodnaden. Sa den andra.
- Nej, usch, vad ljust det blev! Jag blir bländad! Sa den ena med händerna framför de mörka ögonhålorna.
- Släck igen, är du snäll. Sa den ena med oväntat mild röst.


- Nja, det där blev kanske lite föör mysigt... Klagade den ena med sin vanliga röst igen.
- Kan man välja något mitt emellan beckmörker och gassande solljus, så vore det bra. Fortsatte den ena.


- Så här då? Bättre? Undrade den andra med ficklampan i ena och andra och tredje handen och huvudet under armen.
- Ja, jo, tack det här känns bra. Sa den ena och log blint i riktning mot den andras för korta hals.

:)
/helena

ps Vad tycker ni om min lilla stillbildsrysare? Lite för snäll och gullig och grön, va? Får nog öva lite mer på de gastkramande elementen till Halloween. Jag önskar er en rysligt trevlig fredag den trettonde, hur som helst!

torsdag 12 oktober 2017

Han frågade en sak. Och en organisk sak.


- Hur mycket kan det här ha kostat sammanlagt, egentligen?

Frågade han.
Och jag svarade så gott jag kunde.
Så gott jag mindes:

- Tja, nja, vad kan det bli? 

Få se nu... 

Favoritskjorta med små blommor på...plus blå, lagom tjock tröja...plus snygga, mörka jeans...plus nästan helt oanvända skinnskor och så den varma, goa kavajen då, som väl är det enda som har några verkliga vintage-år på nacken... 

Cirka trehundra kronor kanske. Summa summarum. Ja, i alla fall inte mer än femhundra. En bra bit under femhundra kronor, skulle jag tro.

Svarade jag, så ärligt jag kunde.

Dyrare än så behöver det inte vara att handla second hand. Även om ordet billigt känns väldigt billigt att använda i det här sammanhanget. Vad det handlar om är ordet prisvärt. Och ordet miljövänligt.

Sedan är det förstås bara att tacka och bocka och ta emot från alla dem som sliter och slänger kläder innan de alls är slitna. Hm. Det där resonemanget går inte riktigt ihop. Summan av miljövänligheten blir en aning ojämn här på något sätt. Men vi får väl ändå lov att vara tacksamma över alla dem som lämnar in sina bara-lite-använda-kläder till second handaffärerna istället för att bara slänga dem.

Dessutom läste jag något väldigt positivt häromdagen: Att de som kan tänka sig att handla saker och ting second hand har ökat - rejält - i antal de senaste åren. Heja! Synd bara, att de flesta nämnde ordet billigt i sitt resonemang.

Ordet prisvärt borde prisas högre, tänker jag. Och hållbart.

Och vackert och spännande och intressant. Och mera särartat, som inte växer likadant på alla träd liksom.

Som vasen. Från Upsala-Ekeby. Den är inte ny. Självklart inte, men vad jag menar är; att den har funnits i min ägo i säkert minst 15 år. Alltså, den är inte nyinköpt.

Som själva sinnebilden av ordet organisk form. (Det blev visst två ord). Som direkt hämtad från naturen. Som om den kommit rakt upp ur myllan, eller vuxit på träd.

:)
/helena

ps Bältet! Jag glömde ju bältet. Jaja, det blir inte mer än femhundra i vilket fall som helst.

onsdag 11 oktober 2017

Varm vintage-björnkram


Hela serien är som en enda stor, varm filt. Visserligen en filt med lite riv i - en yllefilt, kanske? En filt fylld av vackra scenerier, vackra saker, vackra tankar om det som varit. Vackra, välgörande ändamål till de pengar som samlas in - till Children in need. Och vackra bilar!

Ni vet säkert vad jag pratar om - Antiques Road Trip, såklart. Världens bästa program för vintage-lovers. Yes, indeed. Så är det bara. Inget godtyckligt tyckande här inte.

Alla fina prylar som passerar revy, i alla fullsmockade antikaffärer. Om ordet ögongodis någonsin gjort större nytta än här är oklart. Små silversaker. Stora, rostiga saker. Och allt där emellan. Häromdagen hittade antikexpert Christina Trevanion precis ett sådant litet vitrinskåp som jag vill hitta. Åh, vad fint det var! Ett gammalt display-skåp för choklad, tror jag det var. Fint som snus, var det i vilket fall som helst.

Ni vet ju att jag inte gillar tobak och rökning, alls. Not at all. Men det är ändå en del av vår historia - förhoppningsvis även bokstavligen snart - och därför av historiskt värde och intresse. Själv har jag både stiliga askkoppar och påfågelsprydda cigarettetuier, bland mina små samlingar. Dubbelmoraliskt nog. Men, men. Även den typen av ting berättar ju något om det som varit. Därför föll jag för den stora, alldeles lagom rostiga, emaljskylten som auktionerades ut i ett av avsnitten.

Snart kan jag säkert slå något slags rekord, angående hur många gånger en och samma bloggerska kan  skriva om en och samma serie. Många gånger är det. Många gånger blir det.

Höll själv på att missa att 8:an börjat sända en sprillans ny säsong. Varje vardagskväll klockan 18.00 är det dags att bänka sig en timma, för lite ohämmat brittiskt putter. Någon repris finns förstås också. Och möjlighet att se play-version (via viafree) för alla andra skärmar.

Hur var det då med yllet? Det riviga? Det som känns lite mindre mjukt mot skinnet. Det handlar om de historiska berättelser vi får oss till livs i varje avsnitt. Små mini-biografier över mänsklighetens ständiga följeslagare: uppfinningsrikedom, mod, kreativitet och upptäckarlusta.

Många av personporträtten är hjärtevärmande. De vidgar perspektiven, ökar förståelsen för det faktum att vi kan ha det så bra som vi har det, i vår del av världen, i dag. Som människor har slitit genom tiderna! Inget sitta bakom en datorskärm med en ständigt varm kopp te till hands där inte. Eller kaffe då.

Mycket handlar förstås om de två stora krigen. Och om allt som har kommit i deras kölvatten. På gott och ont. För hur knäppt det än låter så har ju många av våra bästa uppfinningar/upptäckter kommit till av nöden som konfliktsituationerna skapade. Som slitstarka kartor tillverkade av siden (!), bara för att nämna något.

Många av berättelserna berör djupt, som den om Laurie Lee. Poeten. Författaren. Han som skrev om sin barndoms Slad, i Cider with Rosie. Boken, som gavs ut 1959, är en på samma gång tidlös berättelse om att växa upp, om "växtvärk" - boken är alltså ett växtverk - och en bild av hur det kunde vara att växa upp just där och då - på engelsk landsbygd under och strax efter första världskrigets slut.

Cider med Roise... Hm, det tog ett tag innan jag mindes att vi ganska nyligen såg filmen från 2015. Med, alltid sevärda Samantha Morton i en av rollerna. Det finns visst två tidigare filmversioner också, en från 70-talet och en från slutet av 90-talet. Som sagt, en populär berättelse.

Kanske något att se en mörk, mysig kväll tillsammans med kidsen? Eller varför inte läsa högt ur boken tillsammans. Hittar flera prisvärda versioner när jag söker hos Bokbörsen. Bara ett litet tips, i all välmening.

:)
/helena

ps Glöm inte att titta ikapp på säsong fjorton av Antiques Road Trip nu då! Första avsnittet och de följande finns att ta del av här på viafree-play i ytterligare ungefär tre veckor.

måndag 9 oktober 2017

En blixtrande klarsyn


Nu är han hemma igen - mannen. Men när han gick iväg till sitt kvällsjobb för några timmar sedan, tog han gitarren på ryggen och det sopsorterade i en knallgul Elfsborgskasse. Någon mindre lojal fan, tycker säkert att det känns passande att lägga soporna i just en sådan kasse nu...

Har väl nämnt någon gång tidigare att mannen jobbar musikpedagogiskt/underhållningsmässigt tillsammans med människor med särskilda utmaningar? Människor med olika funktionsnedsättningar, som vissa säger. Men det låter ju så tråkigt, för att inte säga urtrist. Och vi har ju allihop våra olika utmaningar här i livet, eller hur? Mannen jobbar mestadels på daglig verksamhet, men sedan har han också någon kväll i veckan då han åker hem till deras särskilda boenden och spelar och sjunger tillsammans med dem där. Visst låter det kul? Behöver jag säga att han gillar sitt jobb? Nej, jag tänkte väl det, att ni förstod det ändå.

Anyway. Den här kaviartuben fick han inte med sig till sopåtervinningen som han passerade på vägen hem. Den här tuben norpade jag. Tänkte leka lite med den först. Leka med maten, ni vet.

Annars är det mest en solkig rosa tvål jag tänker på nu. I en sådan där gammaldags hållare. En vanlig, rektangulär tvål med en magnet ditsatt. Så att hållarens magnet kan fånga upp tvålen när den inte används. Det är den bilden, det fotot, jag tänker på när jag tänker på Lars Tunbjörk. Särskilt det lätt solkiga runt omkring det hela. Vet inte riktigt vad den bilden säger oss, ändå är det helt självklart att den säger massor, så fort man får syn på den. En verklig Tunbjörkare, som nästan gör lite ont att se på. Ont på ett bra sätt. Han var en sann mästare på att fånga mänsklighet. Helt vanligt, ovanligt, vardagligt, mänskligt liv.


Eviga kvinnor goes Tunbjörk. Lite så. Nej, inte alls. Bara lite lattjo med en kaviartub (en av Tunbjörks bilder föreställer en man som kryper in i en gigantisk kaviartub, på Skara Sommarland, tror jag att det är).

Lusläste nämligen Borås Tidnings fina, informativa bilaga om den spännande, klarsynte Lars Tunbjörk och hans speciella bildvärldar nu i helgen. Det blir tydligen mycket av Tunbjörk här framöver. Här, som i Borås.

(Passa gärna på att läsa Lena Kvists inledande ord till bilagan i webbversion medan de ligger kvar, om sårbarheten som Tunbjörk varsamt - om än blixtklart - lyckades fånga).

I veckan öppnar en utställning med några av den Boråsbördige världsfotografens färgstarka ögonblicksbilder på Borås Konstmuseum. Plus att ett särskilt Tunbjörksrum, som kommer tillägnas delar av hans verk och gärning, invigs.


Den förra bilden var väl lite mer vardag och stök, och just precis så som livet kan vara en vanlig måndag eller tisdag eller onsdag eller så. Lite för mycket av det icke bildsköna. Snyggt oskönt. Vardagen under lupp. Men den här bilden ovan blir ändå min bästa Tunbjörkstrevare. Med blixt och allt.

Fast egentligen tycker jag det blev lite mer Stenmark-kollage över det hela. Fattas bara någon fyndig text till nu då... Vad sägs om något i den här stilen: "Älskling, vill du ha lite mer? Eller ni kaviarkillar kanske inte gillar hästkött? Men gråt inte över det, det blir ju katthuvud till efterrätt vetja..." Haha. Lite för långt förstås, men ändå. Lite kul. Lite.

:)
/helena

ps På fotokunniga Abecita Konstmuseum kommer vi också att kunna ta del av Lars Tunbjörks unika lins framöver. Dessutom startar en utställning med bilder tagna av Hannah Modigh - mottagare av Tunbjörkpriset 2017 - om bara någon dag. 

Eviga flickor


Om den här bilden skulle man kunna säga mycket, fast det egentligen inte behövs. Den talar ljudligt till oss ändå. Den argumenterar väl för sin sak, sin orsak. Sitt värde, det oskattbara lilla livet. Och det stora: Barnen.

Men jag tänker, såklart, ändå, säga något. Något litet. Något som kanske kan tillföra något. Kanske inte. Om ni vill behålla era alldeles egna tankar runt flickorna, då bör ni sluta läsa nu. Nu. Och istället bara betrakta dem, så som de betraktar sin omgivning. Nyfiket avvaktande.

Det första jag tänker på är tumavtrycket. Längst ner på boksidan, där man bläddrar, finns en grisig tumme. Den får mig att tro att någon före mig har stannat till lite extra länge här, på den här sidan. (Även om jag inte kan svära mig helt fri från att det är jag själv som har satt den där, men jag tror inte det...).

Det andra jag tänker på är tiden. Och tidlösheten. Markörerna för att det här är en bild av sin tid. Och alla de andra indikationerna, som pekar på att bilden skulle kunna vara tagen när som helst. Igår. Idag. Eller imorgon.

Det tredje jag tänker på är stöveltrampet som hörs ljudligt igen, som ett eko från 1941, när fotografiet togs.

Jag skäms, fast jag personligen inte har något att skämmas över. Det är just inför de här flickorna, och alla andra barn som tvingades leva mer eller mindre nära de vidriga, monstruösa brottshandlingar som begicks runt om i världen - av så kallade vuxna - som jag skäms. Inför de som tvingades leva i skuggan av kriget.

Och då hade ändå de här två flickorna tur, som levde i Sverige. De kunde lika gärna levt i Polen eller i Ungern eller i Tyskland eller i Frankrike eller i Jugoslavien eller i Ryssland eller i Finland eller i Storbritannien eller i Japan eller i USA eller i ett nordafrikanskt land eller i Spanien eller i Italien eller i Norge eller i Danmark eller i vilket annat land som helst som var mer direkt eller indirekt inblandat i det ofattbara som hände.

I allt som hände.

Och.

Förintelsen.

För det har faktiskt hänt, tro det eller ej, ni unga - och äldre och gamla - som vägrar att inse att den som inte tar kategoriskt avstånd, gör ett kraftigt avstamp, för att aldrig gå i samma fälla igen - att döma hela horder av människor, var och en en alldeles unik individ med ett okränkbart egenvärde, till döden - på grund av falsk, självutnämnd överlägsenhet, på grund av intolerans och enögdhet, på grund av några politikers fagra, inbilska löften om en skön ny värld (som i själva verket är en gammal, unken värld kamouflerad) - begår alla dödssynders moder: Att inte lära av historien. Att upprepa något som är alldeles för uträknat brutalt, för att alls kunna nämnas i samma mening som den jämförelsevis ringa förseelsen misstag.

Och tro nu inte, att allt inte verkade oskyldigt och bra och fint och doldes av män i välkammat hår och med välknutna slipsar på den tiden också. I värsta fall dolde de sig bakom upplyfta bröst, rött läppstift och långt, lockande hår. Det tog lång tid innan de visade sina rätta ansikten utåt.

Förhoppningsvis är dagens intoleranta makthavare inte lika bra på att dölja sina dolda agendor. Och förhoppningsvis är vi, som lever här och nu, lite, lite visare av de dyrköpta erfarenheter som andra har tvingats göra före oss - åt oss.

Och de väpnade konflikterna, runt om i vår så kallade moderna värld, bara fortsätter och fortsätter och...

Men. Men. Vi fick nyligen något att verkligen glädjas åt: Ett fredspris som delas ut i nedrustningens namn! Ett pris i de många, viktiga ideella insatsernas namn! I tillsammans-är-vi-starkas namn!

Snart kanske vi en gång för alla kan kyssa den knasiga, gamla tanken om terrorbalans som ett hållbart "fredsmedel" för evigt adjö? Det vore väl något att skriva hem om? Vi ska bara bli av med några galna mäns galet ivriga knapptryckarfingrar först. Någon mer än jag som får en konstig känsla av déjà vu?

Med det sagt, vill jag återgå till det absolut tidlösa. Till nyfikenheten. Till lekfullheten. Till de bara fötterna.

Till de här flickornas - och alla barns - rätt att få vara barn. Även i skuggan av en ibland ofattbart galen vuxenvärld. Låt oss alla hjälpas åt att försöka göra världen en aning mera jämlik, rättvis och harmonisk. Om inte annat; så för barnens skull.

Tänk ändå, att just de här flickorna - kanske gamla tanter idag - förblir eviga på grund av ett enda knäpp med fingret.

<3
/helena

ps Kommer ni ihåg att jag stod lite undrande inför varför jag plockade fram de gamla fotoböckerna för ett tag sedan? Direkt jag slog upp den här sidan i Årets Bilder (ur STF:s bildskörd 1941), visste jag varför jag började bläddra bland allt det svartvita. På grund av flickorna. På grund av bilden som kallas för "Bybarn", och är tagen av Eric Trulson.

söndag 8 oktober 2017

Gräsligt glest bland kyrkbänkarna


Såg en film igår. En film som gjorde mig riktigt deppig. Men. Nu pratar vi inte mer om det. Om den. Nu går vi vidare.


Eller backar. Vi backar bakåt en vecka. När vi gick här i det fortfarande frodiga gräset.


Här, vandrade vi runt bland tidevarven.


Med bara himlen som tak.


Sedan gick vi ut genom de tjocka väggarna, fast vi redan var ute.


Människans litenhet. Kan inte släppa filmen helt ändå. Hur den ställde fler frågor än den gav svar.

Och jag kan inte sluta fundera på varför vi - vi människor - ska skylla gud, eller vad vi nu än väljer att kalla de högre makterna - för våra misstag. Eller ändå obegripligare, när vi skyller saker ingen mänsklig varelse kan rå över, på oss själva. Eller på gud.

Guds straff. Det tror jag verkligen inte på, och det beror nog inte bara på att jag inte kallar det jag tror på för just gud (utan något så litet och obetydligt som: KÄRLEKEN). Även om jag också står där och ber på mina bara knän, förtvivlar lika mycket som min nästa, när jag har råkat ut för något. Något obegripligt.

Människor begår misstag, det är det enda vi vet. Och de allra flesta misstag begås för att vi inte är mer än människor. Vi är mänskliga, helt enkelt. Gudskelov är vi mänskliga.

<3
/helena