I skenet av en lyktstolpe, som sagt, skrev jag ner "kladden" till del fem av min spännande skrivövning. Spännande är det, även för mig. Eller kanske framförallt för mig. Spännande att se om jag lyckas uppfylla tanken att skriva den här berättelsen utomhus. Brrr, säger jag bara. Fast jag har förstås redan fuskat. Suttit i bilen - märk väl - med fönstret öppet. Får väl plocka fram tjocktäcke och mössa, om jag ska fullfölja uppgiften. Och bara öppna en smal, smal springa mot frostiga vinterkvällar. Eller så får jag vänta med att skriva slutet till våren. Det är jag nog för nyfiken för, är jag rädd. För jag vet inte så långt i förväg, vad som kommer att hända, har bara ett hum om nästa del. Rätt som det är kanske det bara tar slut: historien, eller mina idéer. Eller både och. Som sagt, vi får se.
För er som behöver komma ikapp, eller påminna er något under vägen, kommer här först länkar till del 1, del 2, del 3 och del 4 av Spår i gräset.
Och nu, del 5:
Ibland glömde hon bort att hon hade ett levande barn. Hon frös. Hon skämdes. Hon blev arg. Hon insåg att hon lät irriterad, när hon frågade varför han undrade. Sedan när brydde han sig om vad hon gjorde, snäste Siri så högt hon vågade.
-Sedan polisen sökt dig här hos oss, och din granne ringt och klagat över att ditt kattskrälle jamar så att det ekar i betongväggarna!!
Pär. Snälla Pär. Eller Päääääär, som Albert brukade bräka fram när han trodde att pojken var utom hörhåll. Päääääär, dum som ett får. Sa Albert och vände på en pannkaka. Här och nu, där hon stod och huttrade i sin tunnaste sommarkofta, skämdes hon över alla gånger hon låtit det bero. Alla gånger hon låtit maken hållas, på pojkens bekostnad. Pär hade aldrig visat att han visste, men det var klart att han gjorde. Han var klok, redan då. Lillgammal. Hade huvudet på skaft. Brydde sig om. Både stora och små. La sig vinn om att inte missa dressyren, med sin hundvalp, en enda gång under hela grundkursen. Fast han bara var elva. Sa man "dressyr" om hundar, eller var det enkom angående hästar? Skit samma. Så var det i alla fall.
Jo, en gång hade han faktiskt skolkat. Eller missat. Men det berodde inte på bekvämlighet eller så, det var för den lilla hundens skull. Valpen hade blivit dålig i magen, av något den inte kunde låta bli att smaka på. Något som legat på marken utmed elljusspåret, där de två gick i ur och skur.
-Han orkar bara inte idag. Han måste vila. Och dricka mycket. Sa pojken, samtidigt som vattenskålen sköljdes skinande ren.
Runda ögon, lockig päls. Det hade de båda två - valpen och pojken. Pär hade aldrig ställt till med ofog, varken som liten eller som tonåring. Han hade alltid vetat vad han ville. Behövde inte revoltera mot något. Banka sig blodig, och allt det där. Han hade alltid kunnat ignorera Alberts blängande blickar och elaka käft.
-Han är ändå inte min pappa, brukade han säga, och ändå oftare tänka. Pärs pappa var död. Men Stefans själ fanns väl bevarad i sin sons gestalt. Någonstans innanför de runda, raka ögonen, såg hon alltid Stefan. Samma lockiga, nästan krulliga hår. När det var fuktigt ute blev det extra krusigt. Han liknade ett blomkålshuvud då, när det regnade ute. Det hjälpte inte hur tätt han än drog huvan runt de snälla öronen. Ett blomkålshuvud med två, runda blåbär i mitten. Ett blåbär på var sida om den ärliga näsan.
-Mamma, VAR är du? Ska jag komma och hämta dig? Han lät orolig. Uppriven. Varför svarar du inte? Har du glömt bort laddaren nu igen?
-Nej, Pär. Jag har inte glömt någonting. Och vad sa du? Hade polisen sökt mig - igen? Jag kom ju nyss därifrån. Hon kunde höra de små flickorna hojta i bakgrunden. Stina och Lisa. Fyra och två. Vad gjorde de uppe nu?
-Jag vet inte, något om någon bilmodell, tror jag. Mamma, ska jag hämta dig? Annars måste jag faktiskt lägga flickorna nu. De kunde inte sova, när de märkte att jag inte läste Pippi med samma röst som vanligt.
-NÄE, NÄE, så låter INTE PIPPI! Stina hade varit bestämd.
-Läser du Pippi för en tvååring, undrade Siri.
-Ja, jo, men bara lite. Hon brukar somna efter ett par rader. Sedan kan Stina och jag beundra alla Pippis upptåg i lugn och ro.
Nu kände hon igen honom. Den varma rösten, som blev ändå varmare när han pratade om flickorna. Han hade alltså redan lugnat sig. Så fort han visste att hon inte var i fara. Fast vad visste han om hennes liv egentligen? Inte mycket. Hon var, minst sagt, snål med personlig information. Värnade sitt privatliv som om det var en helig graal.
-Nej, vännen, du behöver inte oroa dig. Jag är bara ett kvarter bortanför ytterdörren nu. "Kattskrället" ska få sin mat. Och imorgon ringer jag polisen och frågar varför de måste trakassera dig och dina barn. Man kunde ju nästan tro att det var JAG som gjort något dumt. Siri suckade. Pär nöjde sig med det svaret. Men hon blev tvungen att lova att ringa imorgon och berätta hela historien, om mannen med det uppskrapade såret.
-Ring vid åtta, då gör jag välling, för andra gången.
-Näe du, då sover jag sött. Sa Siri. Förhoppningsvis. Ikväll tänker jag läsa många sidor. Ligger efter, förstår du.
-Nej, det gör jag inte. Har aldrig förstått mig på dig. Men det gör inget. Du är ju ändå inte min riktiga mamma.
De brukade skoja så. För att lätta upp stämningen. Hade gjort så ända sedan, ja, hur länge? Alltid? Länge i alla fall. Så fort de var på väg att börja bråka ordentligt. Höja rösterna och gestikulera. Då brukade han säga det; du är ju ändå inte min riktiga mamma. För att hon skulle bli påmind. Om att han var bräcklig. Om att han var en av dem som hade mist någon när han var alldeles för ung för att mista någon.
-Och du är inte min son, bara en bortbyting. Men jag byter aldrig tillbaka. Sa Siri och sköt upp den tunga porten. Nu frös hon inte längre.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar