En uppochnervänd jordgubbe är väl också en jordgubbe?

Det var bara därför jag köpte mappen med mönsterblad, för att få den sötaste jordgubben. Tänkte ramat in den i den här färgmatchande ramen, men nej då, det var inte rätt mått, förstås. När man äntligen hittar en vanlig - snygg - A4-ram, då är givetvis inte det man vill rama in i A4-format, bara nästan. That's life. Har ju varit en jättedålig jordgubbssäsong tydligen, så då tänkte jag kompensera er lite genom att bjuda på några broderade godingar istället.

 Fast jag tycker det ser bättre ut på det här hållet. Men då blir texten uppochner.

Men då får väl texten vara uppochner då, tänker jag, för annars bildar ju inte de små jordgubbarna en så här läcker, större jordgubbe tillsammans. 

En lite uppochnervänd dag går mot sitt slut. Lite kaosig dag. Men bra ändå. Fick en del gjort. Och hittade en lapp som gjorde mig glad, den låg kvar i en liten låda som jag fick en fin present i en gång. Bara några ord från min kära svärmor. Men oj, vad minnet och påminnelsen gjorde mig glad! 

Underskatta aldrig ordens kraft, mina vänner. Ta chansen, skriv en lapp till någon kär vän (eller till dig själv kanske? Till ditt glömska, framtida jag...), lägg den på ett ställe där man nästan kan glömma bort att man kan hitta en lapp. Sedan är det bara att vänta på att smilbandens magi kommer att ske. Ni ska få se. Vänta bara.

:)
/helena

ps Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Det beror på spontanitet. Spontanitet är överskattat, hävdar visst vissa. Anyway. Hade tänkt göra ett riktigt fint stilleben med den stilrena träramen och jordgubbarna. Uppställd på byrån tillsammans med den mirakulösa orkidén (som blommar om med inte mindre än fyra, fem blommor på samma gång och stång! Eller stängel, heter det väl?) i en rosa och vitprickig kruka på fot. Skulle blivit så där totalt jättejättefint, ni vet. Sedan visade det sig att ramen inte passade och jag förpassade hela stilleben-idén rätt ner i papperskorgen och fortsatte jobba med annat. Då kom mannen hem från jobbet, samtidigt som en enda solstråle letade sig in till det höstsäsongsuppvaknande skrivbordet. Eller var det två? Hursom, klick, klick, klick. Så var det klart. En oförhappandes färgmatchande man och några, söta, uppochnervända jordgubbar från 50-talet, var plötsligt ett faktum. Ett småsuddigt faktum.