fredag 18 augusti 2017

Två tomma hål


Vad är en människa egentligen?
Kött?
Ben?
En massa drömmar?
Förhoppningar?
Framtidsutsikter?
Diverse fyllnadsmaterial?
Blod?
Tårar?
Hår?
Sår?
Uppfläkt hud?

Vad är en enda människa värd egentligen?
Allt?
All möda i världen?
Allt man kan tänka sig,
och ytterligare lite till?
Eller ingenting?
Ingenting alls?
Inget att bry sig om?
En människa är ingen människa?
Mister du en står dig miljarder åter?

Vad är din älskade egentligen?
Högt älskad?
Oskattbar?
Ovärderlig?
Oersättlig?
Unik?
Oerhört underbar?

Vad är ett par övergivna skor egentligen?
Omöjliga att fylla?

Vad innehåller de egentligen?
Blod?
Svett?
Tårar?
En lilltånagel?

Vad innebär det varje gång en människa förlorar sitt liv i det meningslösa våldets namn?
Att en unik, högt älskad hög med ben och kött och drömmar aldrig kommer gå dig till mötes igen.
Att det kunde varit din älskades skor som är övergivna nu.
Tomma på sitt fyllnadsmaterial.
Oersättligt tomma.
Två tomma hål.
Två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger en oändlig massa onödiga tårar.

<3
/helena

torsdag 17 augusti 2017

En uppochnervänd jordgubbe är väl också en jordgubbe?


Det var bara därför jag köpte mappen med mönsterblad, för att få den sötaste jordgubben. Tänkte ramat in den i den här färgmatchande ramen, men nej då, det var inte rätt mått, förstås. När man äntligen hittar en vanlig - snygg - A4-ram, då är givetvis inte det man vill rama in i A4-format, bara nästan. That's life. Har ju varit en jättedålig jordgubbssäsong tydligen, så då tänkte jag kompensera er lite genom att bjuda på några broderade godingar istället.


 Fast jag tycker det ser bättre ut på det här hållet. Men då blir texten uppochner.


Men då får väl texten vara uppochner då, tänker jag, för annars bildar ju inte de små jordgubbarna en så här läcker, större jordgubbe tillsammans. 

En lite uppochnervänd dag går mot sitt slut. Lite kaosig dag. Men bra ändå. Fick en del gjort. Och hittade en lapp som gjorde mig glad, den låg kvar i en liten låda som jag fick en fin present i en gång. Bara några ord från min kära svärmor. Men oj, vad minnet och påminnelsen gjorde mig glad! 

Underskatta aldrig ordens kraft, mina vänner. Ta chansen, skriv en lapp till någon kär vän (eller till dig själv kanske? Till ditt glömska, framtida jag...), lägg den på ett ställe där man nästan kan glömma bort att man kan hitta en lapp. Sedan är det bara att vänta på att smilbandens magi kommer att ske. Ni ska få se. Vänta bara.

:)
/helena

ps Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Det beror på spontanitet. Spontanitet är överskattat, hävdar visst vissa. Anyway. Hade tänkt göra ett riktigt fint stilleben med den stilrena träramen och jordgubbarna. Uppställd på byrån tillsammans med den mirakulösa orkidén (som blommar om med inte mindre än fyra, fem blommor på samma gång och stång! Eller stängel, heter det väl?) i en rosa och vitprickig kruka på fot. Skulle blivit så där totalt jättejättefint, ni vet. Sedan visade det sig att ramen inte passade och jag förpassade hela stilleben-idén rätt ner i papperskorgen och fortsatte jobba med annat. Då kom mannen hem från jobbet, samtidigt som en enda solstråle letade sig in till det höstsäsongsuppvaknande skrivbordet. Eller var det två? Hursom, klick, klick, klick. Så var det klart. En oförhappandes färgmatchande man och några, söta, uppochnervända jordgubbar från 50-talet, var plötsligt ett faktum. Ett småsuddigt faktum.

onsdag 16 augusti 2017

Ett inlägg med tyngd


Ett viktigt inlägg. Vikt-igt. Flexar mina mest rostiga vintage-muskler mot er, för att visa er min tyngd. Hehe.

Visst är den fin? Väger lite gör den ju också. Vet inte om den har någon ålder direkt, men jag föll i vilket fall för det patinerade uttrycket. Här hemma kommer den förmodligen mest att få tjänstgöra som brevpress eller bokstöd, eller "bara" som oemotståndlig medlem i stilleben-klubben. Medlemskapet är redan tecknat. Som ni ser.

:)
/helena

ps Såg inga flitiga myror i den rufsiga täppan ikväll, bara ett par pappor. Harkrankar, som vissa kallar dem. Vi säger pappor. Pappa Långben. Jo, det var ju det jag skulle säga också - det var på Myrorna jag köpte mig lite mer välplacerad vikt.

tisdag 15 augusti 2017

"Nytt" i höst


Lånade med mig en stor trave Hem & Antik och Antik & Auktion från biblioteket. Läser ikapp. Läser om tuppar och tidlösa nyårslöften. Läser om bästa juldukningen anno förr. 

Läser om Karin Laserows enastående förmåga att blanda - bruna, skönt insuttna manchesterfåtöljer med skavda antikviteter. Kromade stolsben, färgstarka textilier och Bojesens stramt intagande träfåglar blandas med guldglänsande ramar, rara blomstermotiv och klassiska kulbenta mässingsljusstakar. Bland annat. 

Eller läser och läser, bläddrar och insuper inspiration lika fräsch som de stundande höstkvällarnas luft. För det gamla kan aldrig bli gammalt, bara evigt vackert.

Dammar av pastellerna från 1985. Sköna Hem nummer 3. Mitt i åttiotalet, när jag låg i tonårsrummet och tjurade över att jag inte fick vara uppe så länge som jag ville. För att se på bröderna Herrey. Haha. Året efter 1984, det mytomspunna framtidsåret. En tid när man fortfarande satte citationstecken runt ordet cosy. Innan cosy blev svengelsk vardagsmat. Dammar av den platta, blå tidningssoffan - den som vanligtvis står på den "livs levande", tredimensionella, blå köksskänken och skänker glans åt vardagen. 

 
Inget skapar så mycket förväntan inför det som komma skall - det nya - som att ta del av det gamla. Känner köksbordets nötta yta under mina bara händer. Känner doften av kålpudding och kalvdans. Känner sköna inomhusvibbar inför myssäsongen som stundar. Även om jag gärna vill andas syrerik utomhusluft så ofta jag bara kan. Och hinner.

Ska bli kul att placera ut sommarens vintage-skörd i hemmet snart, än så länge ligger de flesta av de "nya" objekten i en hög och skräpar. Vackert "skräp", mina vänner. Vackert "skräp", som väntar på att få lägga sig tillrätta. I tid. Och rum.

:)
/helena

ps Så, vad var då det nya inför hösten 1985? Att inreda barockt. Med färg & fantasi. Känns precis lika rätt nu 2017, som då.  

måndag 14 augusti 2017

Spår i gräset, del 3


Känns som det kommer bli svårt att hinna med den här skrivövningsberättelsen nu. Hur ska jag hinna med både den, och återgången till det jag skriver till vardags? Hm. Jag vet ärligt talat inte. Men det känns tråkigt att sluta mitt i, eller inte ens mitt i. För jag vill verkligen veta hur det ska gå. För Siri. Och med allt det andra. Dessutom är det en ren njutning att skriva för hand, och utomhus, vilket har varit - och är - min ambition med det här "spänningsprojektet". Här kommer i alla fall ytterligare en del. Håll till godo. 

Klicka in er till början här, och till del 2 här, om ni har missat och vill hänga med från början. Nu; del 3:

-Peter Johansson. Han sträckte fram en förvånansvärt sval hand. -Tack, för att du kunde ta dig tid. Och hit, inflikade han.
Siri log. Kände sig inte särskilt nervös nu, mer utmattad - trots maratonsömnen. Eller på grund av den? Dessutom kände hon sig fortfarande väldigt mätt. Det var sällan man kände sig riktigt rädd på full mage. Rädd. Varför tänkte hon ens det ordet? Okej, hon hade i alla fall inte tänkt skräckslagen.
-Vill du ha kaffe? Eller te, kanske? Han reste sig och kom tillbaka med en stålfärgad termos.
-Nej tack. Men gärna något sött om du har. Hon blev återigen överraskad av sina egna ord. Kom på sig själv med att känna någon slags skräckblandad förtjusning, inför situationen hon befann sig i.
-En Maryland Cookie?
-Jag tar gärna två. Siri kände sig som om hon befann sig i den vågskål där makten tillfälligt tippat över. Hon tyckte allt kändes bekant på något sätt. På något vagt, ogripbart sätt. Men det var något... Något med den rutiga kavajen. Med de tjocka ögonbrynen. Och den långa sprickan i den okrossbara termosens lock. Kunde det vara alla nätterna hon spenderat tillsammans med Kurt, Roland och Martin? Alla dessa älskvärda män. Wallander, Hassel och Beck. Kunde verkligheten härma dikten lika bra som tvärtom? Ja. Förmodligen bättre.
Om det här var en kriminalroman måste den heta något med spår. Eller saknad. Eller mörker. Eller skugga. De sämsta hette ofta så. Skugga i mörker. Spår av saknad. Livlig fantasi, skulle nog hennes memoarer heta. Hon skrockade till, låtsades sedan snabbt att hon nös. Han sträckte henne en servett samtidigt som han hällde upp sitt ljumma kaffe.
Samtalet blev verkligen kort. Slutade nästan innan det hade börjat. Han frågade om hon hade sett fordonet hon hört köra iväg. Om hon möjligtvis kom ihåg registreringsskylten. Någon siffra kanske? En bokstav eller två? Hon hade bemödat sig med bilmärket, försökt pricka rätt. Ville inte gärna förpassas in i schablonbilden av en äldre kvinna, som okunnig om all modern teknik.
-Det var en sådan där modern bil. KIA sport, eller nåt. Alla ser ju likadana ut nuförtiden. Ge mig en Opel Kadett eller en Rekord, och jag kan pricka rätt på femhundra meters avstånd! Men den var röd, det mindes hon bestämt. Och blankpolerad.
Siri knäppte koftans alla knappar när hon steg ut genom polishusets tunga dörrar. Det blåste mera nu. Asplöven darrade. Och hon visste att han, vars byxor hon rivit sönder i ivern att hjälpa, inte längre var levande.
Avståndet till bilen framför var för litet. För kort? Sa man för kort? En av alla dessa busschaufförer som ständigt verkade ha bråttom. Som om de körde på ackord. Vore bättre om de körde på gehör istället, tänkte hon. Hon drog upp den rosa koftärmen för att se vad klockan visade. De låg före tidtabellen, hon skulle hinna med sina ordinarie kvällsrutiner. Ett kort bad. En kort stund framför spegeln. Ett kort samtal till Malkolm - eller Farbror Malle, som alla sa - för att höra att allt var bra. 
-Bra är det aldrig, men alltid helt okej. Så brukade han uttrycka det. Hon blev alldeles mjuk inuti, när hon tänkte på den gamle mannen. Han skulle fylla nittioåtta nästa vår. Sedan värma på något. Eller koka någon pasta. Farfalle. Eller Penne. Därefter en flimrande, kort stund framför teven. Om det inte pågick någon spännande film på en av alla de framzappade kanalerna. Då kunde hon fastna. Glömma tid och rum, för en stund. Sedan i säng. I sällskap av mörkret och skuggorna och allt vad böckernas titelblad proklamerade. 
Sedan sömnen, om hon hade tur. Ibland, när tankarna och ensamheten övermannade henne, pratade hon med Lovisa. Förmanade och bannade. Och kramade så hårt att barnet skrek. Om det inte var den äldre Lovisa hon förmanade och bannade och kramade förstås, då slog den starka tonåringen sig helt sonika fri. Oftast blev hon avbruten, innan kommunikationen hunnit till handgemäng, av en duns. Ett krafsande. Ett ynkligt ljud. Katten på fönsterblecket. Släpa upp den trötta kroppen för att öppna fönstret och släppa in en snabbt förbipasserande hårboll. Passa på att kissa en extra gång, och äta upp äpplet som hon påbörjat för flera timmar sedan.
Bussen stannade. Siri småsprang de sista två kvarteren, som om hon hade bråttom. Genade genom häcken. Rev upp en maska på knästrumpan. Det blödde inte, handen förblev torr när den kom upp igen. Näsan rann. Det pep i bröstet. Ryggsäcken skavde. Det tjocka håret klibbade mot tinningarna. Det lyste i köket. Det lyste i köket!


/helena

söndag 13 augusti 2017

Tankar. På Vädersholm.


Det började med ett lyckat besök på Myrorna. Och slutade med en promenad längs stranden.


Fåren tog skydd under naturens eget paraply. Ser ni dem? Som små, ulliga stenar.

Och jag måste dementera om jag uttryckte mig otydligt häromdagen: Regnväder kan mycket väl vara det bästa fotovädret, bara himlen är tillräckligt ljus. Inomhus kan det vara svårt att få till ett bra, naturligt ljus när himlen är mörkt, mörkt grå. Men det kan den ju vara utan att det regnar. Vill helst inte skylla något på regnet, det livgivande. När det regnar och himlen är på bra humör, blir färgerna så klara och man slipper skuggspel. Även om solens skuggspel kan vara något av det vackraste som finns - ibland.


Vi behöver ett nytt hav. 
Ett hav, lika starkt som ett barn. 
Busigt. 
Oböjligt. 
Som inte böjer sig för vinden. 
Inte för något. 
Ett nytt hav.
Inte skummande.
Inte argt.
Bara bubbligt vid ytan. 
Och vilt inunder.

Det var egentligen så det började, med att jag drömde (ungefär) de här orden. Den bästa av alla tänkbara starter; när drömmen visar vägen.

<3
/helena

fredag 11 augusti 2017

Triss i blått


Tänk på ett kort. Vilket som helst.


Var det det här? Som ni tänkte på?


Sorry, jag förstår om det var hjärter dam ni tänkte på. Men det här är faktiskt mitt favoritkort. Min favorit i hela leken. Kärleken. Maximalt antal hjärtan.

Med alla hjärtan i hela leken, vill jag önska er en skön start på helgen.

Sköt om er.

<3
/helena

torsdag 10 augusti 2017

Med näsan i vädret


Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Sa vinbärssnäckan till nakenhunden.

:)
/helena

onsdag 9 augusti 2017

I konstens ljus. Och skugga.


Hej.

Hörde ni att det var ett korthugget hej? Inte ett glatt och lättsamt och hjärtligt. Hörde ni det?

Hej.

Tjena hej, säger jag bara.

Tjena hej vad saker och ting kan krångla ibland. Fotade tidigt, när solen befann sig bakom mörka moln, och sitter nu i gassande kvällsljus och försöker redigera fram några vettiga bilder. Det går sådär. Tvärtom hade varit bra: sol tidigt, mulet senare.

I morse funderade jag nästan på att tända ett par stearinljus och börja höstmysa. Nu, bara några timmar senare, är sommaren och solen och den envisa vinden tillbaka igen. Jaja. Tjata. Väder är väder. Släpp det. Eller inte.

Annars har jag mest Peggy på hjärnan. Och Povel.

Såg ni dokumentären om konstsamlaren Peggy Guggenheim? Gör det, om ni missat! Vilket fascinerande livsöde. Framförallt - vilken dedikerad människa! Totalt hängiven sin passion - konsten. Och till männen bakom den. I rättvisans namn måste jag påpeka att hon även gav sitt stöd till många kvinnliga konstnärer. Även om hon nästan ångrade det ibland...

Nu vill jag fara till Venedig. Pronto! Och se Peggys egen samling av modern och då helt banbrytande konst. Får nog nöja mig med att surfa här inne (orkar inte leta reda på länken åt er, men om ni söker på Peggy Guggenheim och Venedig, så kommer ni med all säkerhet att hitta rätt) istället för att åka gondol. Inte dumt det. Vilka konstfärdigheter hon hann samla på sig. Imponerande.

Art Addict. Den heter så, dokumentären av Lisa Immordino Vreeland. Lite småtorftigt översatt till Peggy Guggenheim: beroende av konst.

Och så var det Povel då. I början av sommaren, eller var det redan i våras? Då i alla fall, tog jag ut en så rolig text åt mannen. Tänkte ni kunde få ta en liten del av den. För sommaren är ju inte slut än, på långa vägar. Det bara verkar så ibland.


"...att ta en kryss runt hela världen får vi vackert låta bli
vi klarar oss med fjärden och en gyllne fantasi
på kvällen vilar båten under en tall med palmesvaj i
i en vik någonstans i vårt eget lilla blue Hawaii

korallrev har vi inga men vi har ett abborrgrund
dit vi seglar nån gång och fördriva en kärleksstund
och vår ö har inga vildar som vi krigar med ibland
där finns blott en figur som är snäll och heter Hösterman

man slipper djungelns alla faror när man somnar lugn och trygg
men istället finns det skaror av gedigna svenska mygg
och tröttar dig miljön att vara söderhavsmalaj i
är det nära till stan från vårt eget lilla blue Hawaii"

/ur Vårt eget Blue Hawaii


Kanske sjunger han Österman, men det är ju inte lika kul. Ni får ha lite överseende, jag har tagit ut texten direkt från CD:n. Hittade den ingenstans på webben. Annars finns många andra av Povels kluriga, kuliga och tänkvärda texter inne hos Povel Ramel-sällskapet.

Där hittar ni bland annat den här, ett inlägg i miljödebatten från slutet av 1980-talet. Läs den. Eller skit i det.

:)
/helena

ps Det där tyget med små elefanter och palmer på, det kommer jag nog aldrig att kunna skiljas från. Annars är planen att rensa rejält bland alla mina dukar, gardiner, tygbitar och stuvar när höstmörkret lägger sig över oss på allvar. En av "nackdelarna" med att bo i en anrik textilbygd är att det finns (fanns åtminstone förut) en mängd prisvärda textilier både på andra- och förstahandsmarknaden. Har säkert nämnt den här utdragna, segdragna utrensningsplanen tidigare, men nu är det på allvar. Tycker faktiskt att det är väldigt trist att de inte kommer till mer användning än de gör. Nuförtiden är jag inte lika flink på att byta, tvätta och stryka dukar och gardiner och dylikt, därför tycker jag att någon annan/många andra kan få nytta av dem istället. Lovar att tala om när jag har lämnat in en trave av de färgglada tygerna på närmaste second handinrättning.

tisdag 8 augusti 2017

Plansch för plugghäst


-Du tycker inte om hundar va? Frågade killen, samtidigt som jag backade bakåt när den nyfikna valpen glatt närmade sig mina ben. 
  
-Jo, det gör jag, jättemycket. Men...jag är rädd för hundar. Alla hundar som jag inte känner. Sa jag. Och skämdes. För den snälla blicken hos den lilla hunden avslöjade att det var helt sant som den unga hussen sa (och som alla hussar och mattar brukar säga...): 

-Han är så snäll så snäll. 

Och jag sa att jag inte betvivlade det. Men fortsatte förklara att det som har satt sig hårt i bakhuvudet - ända sedan Vodka (jo, den hette faktiskt så) hoppade upp och välte mig mitt i gatan när jag var liten - sitter där det sitter. Det gör mig försiktig. Och feg. Fast hunden ifråga kan verka aldrig så snäll så snäll. Och gulligare än gulligast.

Han förstod, för hans pappa var likadan. Han hade till och med blivit biten ett par gånger. När han var liten, om jag förstod det rätt. 

Som kompensation för min feghet frågade jag hur gammal sötnosen var och hur stor den skulle bli när den blev stor. Sedan vinkade vi hejdå till varandra, jag och valpen. 


För mannen väntade på mig. Vi skulle åka och titta på en utställning. Sommarutställningen på Bollebygds bibliotek, i den del som de kallar för Galleri Odinslund. Skolplanscher från förr. Och ganska många planscher fick faktiskt plats i det lilla rummet. Djur och växter och badande människor, bland annat. 

Riktiga konstverk är de, de nostalgiska läromedlen. Numera hett eftertraktade som väggprydnader i hemmet.

Första svenska planscherna illustrerade "De fyra årstiderna" - 1890 "Vinter på landet" och "Sommar på landet", 1893 "Vår på landet" och "Höst på landet". "... Man vet inte vem som var konstnären bakom de första planscherna men motiven blev lärarnas verkliga favoritämnen. I städerna ville man berätta om hur det var på landet och på landet talade man om hemmiljön. ..."

Har ni möjlighet, så åk gärna till Bollebygds bibliotek och titta på de rara motiven. En del är förresten inte såå rara... Men det pratar vi mer om en annan dag. Jag tog fler foton igår, visar er säkert när jag har hunnit gå igenom dem ordentligt. 

Utställningen pågår till och med 18 augusti. Men tänk på att det lilla, mysiga biblioteket och galleriet fortfarande har sommartider: 12 - 17, tisdag - fredag. På måndagskvällar har de öppet ända till 19.

:)
/helena

ps Vad gjorde flickorna när pojkarna badade då? Undrade en kvinna i gästboken. Mjölkade korna? Frågade hon sig, med en efterföljande smiley.

måndag 7 augusti 2017

Alla kan inte vara stilsäkra


Alla kan inte vara fyrklövern. Någon måste vara treklövern. Treklövern, som får göra sitt bästa för att sticka ut bland alla andra. Alla kan inte vara stilsäkra formikoner. Alla kan inte vara klassiska Hortus-krukor.


Vad är det här? Det vet jag inte. Eller jo, det gör jag. Det är en underbar skapelse i glas. En kraftfull pjäs. Med tjocka väggar. Och bubbliga, glada blommor runt nederdelen. Det här är en sådan sak som verkligen gör mig glad. Inget ont om den vackra Hortus-krukan, men det här är något man inte ser hela tiden i alla inredningsmagasin. Det här är något annat. Något som stod på husgerådsavdelningen hos Emmaus second hand. Utan märkning. Utan namn.


Tycker så mycket om färgen. Liksom rökfärgad, fast utan rök. Inte så mycket färg alls egentligen. Kanske är det just därför som den kommer passa utmärkt att ha som komplement, tillsammans med andra färger. Men. Inget kan konkurrera med naturens egna färger. Inget. Allt bleknar i jämförelse. Så låt oss låta bli att jämföra.


Tycker den står sig bra på egna ben också. Visst kan jag tänka mig att blanda en fräsch sallad i den, men jag tror den kommer funka lika bra som vas. Eller kruka. Eller bara som den är.

:)
/helena

ps Någon därute som har sett en sådan här glasskål förut? Inte för att det spelar så stor roll vad den eventuellt heter och var den kommer ifrån, men nyfiken är jag ju alltid. Och vetgirig.

söndag 6 augusti 2017

Slutspurt


En massa hjärtan och några fladdrande fjärilar, vill jag ge den här sista semesterhelgen!


Flera sköna second hand-besök, hann vi med. Bland annat en sista runda till sommarloppisen. Det var bara vädret som hade svårt att bestämma sig, om det ville spöregna eller solstråla. Vädret var lite både-och:igt, som vi brukar säga.


Vägarna slingrade sig, likt sommarvarma ormar.


På ett ställe hade man fyllt jämt i midsomras. Det stod 1967, på den snitsigt snidade skylten. Nu var stången brun och vissen.


Snyggt vissen.


På loppisen fann jag ett litet provtryck, från 1969. Signerat Henry Andersson. Det är så fint. Fullt av fantasifulla krumelurer. Solar och hjärtan och fjärilar. Och amöbor, kanske. Blekt och gulnat om vartannat, men ändå fortfarande förhållandevis färgstarkt. Annars köpte vi mest med oss praktiska saker: julservetter, engångstallrikar (enda gången jag kan köpa engångsartiklar utan dåligt miljösamvete är just second hand), spelkort och ett ouppackat kuddöverdrag från IKEA.


På hemvägen stannade vi till i en snårig urskog. Nåja. Tog en maklig promenad till ljudet av en porlande bäck. Sniffade skogsluft och spelade en jobbig - vokallös - omgång Scrabble på en miniäng. Någon hade tältat där nyligen, för det långa gräset låg ner i en perfekt fyrkant. Hoppas att det reser sig snart. Ställer sig upp i en helt "operfekt" gräsgivakt.

:)
/helena

ps Idag tittar vi på spännande friidrott och stryker. Igår hade vi en skön - nästan - skärmlös dag. -Men jag hade ju keps på mig, sa mannen...

lördag 5 augusti 2017

Jag såg en ekorre och fotade ett föl


Haha, fast jag inser - ändå mera nu än när stoet varnade mig för att komma för nära hennes urgulliga avkomma - att det nog mer ser ut som att jag fotade en ekorre. Hihi.

Ekorren å sin sida, sprang upp i ett träd precis vid mina fötter. Nästan. Vet inte hur många ekorrar jag har sett i år. Många. Finns det extra mycket kottar i år, eller? Igelkottar däremot, det verkar det vara ont om. Har knappt sett en enda. Och jag som älskar igelkottar. Fast föl är också fina. Särskilt när de är små som ekorrar.

:)
/helena

ps Det där översta - som min snabba, spontana skogsbukett står i - ska vi kika närmare på. Vid tillfälle, som man säger.

fredag 4 augusti 2017

Hello, this is your heart


En snäcka, en vacker vy och ett par solstolar - gör ingen sommar. Gör inte ens en sommardag, enligt mig. 

Men lägg till lite bra musik, så kan vi snacka sen. Här snackar vi MC utan HD. Släng in ett kassettband i bilstereon (sorry kids, nu blir det obegripligt dinosauriesnack igen...) och känn hur din värld rockar lite grann. Rockar dig bort. Inte alls bort från någonting. Rockar dig bort, till någonting. Till ditt innersta.

Hello, I Am Your Heart.

Så bra låt.

<3
/helena

onsdag 2 augusti 2017

tisdag 1 augusti 2017

Iscensatt sensommarutflykt


Med sval sjöutsikt.


Trevligt sällskap.


Och några vackra vintage-tillbehör.

Jag börjar den sista officiella sommarmånaden med en besvärjelse. Inget - varken jobb, vardag, regn, blåst, mörka kvällar, trötthet - inget ska få hindra oss att göra sköna sensommarutflykter! Eller hur? Inga undanflykter nu - bara ut och njut!

Kanske behöver det inte vara mer avancerat än en termos kaffe och en bok. Och något torrt och varmt att sitta på. Men det gör ju inte ont att ha ärvda snygg-täcket med sig. Eller ett antikt fat att lägga upp bullarna på. Eller något annat smaskigt. Kräftor kanske.

Lirkade varsamt ut det från sin mörka tillvaro i skåpet. Virade sedan den vinröda höstkappan runt fatet som jag är jätterädd om. Varje gång jag tar fram det blir jag lika förvånad över hur fint det är: -Åh, jag minns inte att det var såå underbart...

Ropade in det stora uppläggningsfatet/stekfatet på auktion för många år sedan. Tyckte det var hög tid att det fick komma ut och lufta sig lite. Tror det gillar sensommarluft, nästan lika mycket som jag.

<3
/helena

ps En annan dag tittar vi kanske lite närmare på fatet. En annan dag. Kanske.