måndag 31 juli 2017

Vad kan man annat, än att älska dem?


Här står han ju - mitt eget kex. ;). Och laddar upp med en välgräddad våffla, innan det är dags att tränga sig fram till Lisebergs stora scen för att få en skymt av Alice. Alice Cooper, that is. Världens mest välsminkade farbror? Eller hur är det med Kiss? Uppträder de fortfarande? Inte i originalsättning va? Inte fullt sminkade väl?

Det är mest mannen som har en lång rockrelation med denne Farbror Chockrock, som GP:s recensent kallar honom. Minns att han/de fortfarande skapade en del rubriker, med sin spektakulära scenshow, en bit in på 80-talet, när jag själv började bli tillräckligt gammal för att lyssna ordentligt på musik.


Vilken vecka alltså. Den som just har lagts till handlingarna. Full av tvära kast. Ena dagen kolerakyrkogård, nästa dag Liseberg. Ena dagen hysterisk trängsel, andra dagen en stilla sjöutsikt. Ena sekunden en katt som jagar en mus framför bilens framdäck (vi fick sätta på hazard-ljusen och stanna bilen mitt på vägen i villakvarteret för att kolla att Tom & Jerry inte stannade kvar under bilen. Det gick bra. Åtminstone för katten...), nästa sekund en fortkörande långtradare som är på väg att köra in i passagerarsidan på bilen i en rondell. Puh.

Kan man annat än att älska dem? Kontrasterna.

Ena dagen stod Alice Cooper på en golfbana utanför Göteborg någonstans. Jodå, han tar gärna en runda så ofta han hinner. Andra dagen blev han halshuggen uppe på scenen. Jodå.

Livet. Döden. De ultimata kontrasterna, påstår en del.

Annars då? Jo. En bit in i lejonets tecken kan jag konstatera att sommarens ledighet är på väg att ta slut. Även om vi som arbetar i kulturens tjänst sällan känner oss helt lediga. Alltid är det något som ska planeras, alltid är hjärnan upptagen med något groende frö. Hur som helst. Fem korta, små veckor har gått som i ett huj. Mannen börjar sitt day-job om en vecka. Och jag känner mig lite smått utarbetad, som jag alltid gör efter en intensiv period med kameran i högsta hugg. Ända har jag inte hunnit fota ens hälften av vad jag tänkt hinna med under de gångna juli-veckorna.

Jaja. Livet. Det blir nog bra det här, ska ni se.

Önskar er en riktigt bra start på första augustiveckan!

:)
/helena

ps Gutter Cat Vs. The Jets/Street Fight. Lyssna gärna. Musik från när det begav sig i början av 70-talet. Rock som satir. Satir över West Side Story och den stereotypa bilden av "troubled youth". Gillar den här gamla, svartvita versionen. På den tiden hade till och med Alice Cooper glitterbyxor. Sedan klev han i läderbyxorna. Och nu har det spekulativa förvandlats till "Horror-buskis" (enligt GP). Nästa år fyller Alice Cooper 70 år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar