torsdag 22 juni 2017

Möte med Mario


Om någon hade ställt mig den där omöjligaste av alla omöjliga frågor, då när jag gick där på grusvägen, då hade jag inte ens kunnat börja forma läpparna till ett svar. Jag hade bara skakat på huvudet och gått vidare. För vem skulle kunna välja vilket som vore värst att mista - hörsel eller syn - när de flitiga, surrande bina just har borrat ner sina små huvuden djupt i de blåaste av blommor?

Sedan är det ju lukten. Doften av smultron låg tung och maffig runt doftschersminen i villaträdgården jag passerade, efter att ha slängt mina sorterade sopor efter alla konstens regler, där det inte doftade lika gott. Men även när det luktar illa eller till och med stinker, även då, är det på något sätt skönt att konstatera att även det sinnet fungerar.

Annars, vet ni vad som verkligen kan trösta mig om jag har en dålig dag? Möten med mänsklig kreativitet. Alla dessa sätt som människor hittar - och uppfinner - för att få utlopp för sin inneboende uttryckslängtan. Det slutar aldrig att fascinera, och imponera, på mig. Se bara på Mario. Pärlplatte-Mario. Och hans brorsa. Någon har alltså kommit på att utforma sin pallkrage-plantering som ett par steg i det klassiska TV-spelet. Hur kul?! Hur kreativt?! Hur fint?!

Annars mötte jag mest knott på min sena kvällspromenad. Någon enstaka flåsande joggare bröt naturens naturliga nattljud. Kvällen var smått magisk faktiskt. Ett lite slitet ord idag - magisk. Nästan lika slitet som fint. Och inspirerande. Men magiskt var det. Med de sista, lekfulla solstrålarna. Med katten som satt ensam vaken i ett köksfönster och bevakade varje steg jag tog. Med de vita blommorna som dök upp framför mina fötter precis när jag behövde hjälp att forcera skymningen. Med knaster och kvirr och knak i skogsbrynet. Med stanken av hästbajs runt hagen. Med den tomma lekplatsen. Med den kyliga, syrerika luften. Med allt vad en helt vanlig kväll kan bjuda upp till, när alla sinnen är vakna.

<3
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar