tisdag 23 maj 2017

Här sitter jag med...


...hunden jag aldrig lyckades tjata mig till. 

Som liten tror man lätt att allt är lätt. Att ha hund till exempel, det innebär väl bara att man får gå på små, soliga promenader tillsammans med en snällt smågläfsande fyrfota vän. En vän, som håller sig med kopplet alldeles lagom sträckt, alldeles intill ens underben, hela den korta tid som man har tid att gå ut med den. Den korta tiden innan man vill springa iväg och leka med bästisen igen. Innan man vill hoppa hage och långrep och twist. Klättra i träd. Spela boll. Balansera över bäcken utan att blöta ner byxorna. Titta på Trazan och Banarne. Läsa långa banor av roliga, spännande böcker. Så lätt är det. Och den lilla vovven lyder förstås ens minsta, nyckfulla vink. Lätt som en plätt. Eller hur. Yeah. Right.

Eller så kanske det är lätt, eller blir, om man har lite tur - och en hel del tålamod - men det är oftast inte så lätt som man tror från början. Fast vad vet jag, jag som av olika - mest en - anledning/ar aldrig har skaffat hund som vuxen heller. Tror mig nämligen med bestämdhet veta att det finns en viss del i själva hundhanteringen som jag skulle ha extra svårt att, ehum, hantera. 

Avfallshanteringen. Rest my case.

Tänker alltid när jag ser dem - och det gör jag mest hela tiden faktiskt - att hundmänniskor måste vara de tåligaste, mest uthålliga och tålmodiga av alla människor. I ur och skur och slask och meterdjup snö går de fram och tillbaka och runt, runt, runt flera gånger om dagen - många gånger om dagen - och väntar på att det som jag fruktar mest av allt ska hända - att själva avfallet ska ha sin naturliga (av)gång. Sedan plockar de upp det. Som om ingenting har hänt plockar de allra flesta upp det som är det största enskilda skälet till att jag inte har hund.

Så här sitter jag och är smålycklig över att ha hittat ännu en hund som inte behöver rastas. En glad, brun hund och dess söta lill-matte pryder nu sin beskärda, runda del av köksväggen. Inget märkvärdigt alls, inget särskilt i de flestas ögon, bara en rund Deco-tavla. Men motivet är gulligt. Såå gulligt. Och helt avfallsfritt.

:)
/helena

ps Såg ni filmen om CBGB? Filmen om den legendariska baren. Eller klubben? Filmen om Hilly Kristal (suveränt porträtterad av Alan Rickman). Mannen som vågade ge unga människors drömmar en chans. Mannen som blev en av punkens första fans (mer eller mindre frivilligt...). Mannen som såg till att det fanns en (någorlunda stabil...) scen där unga, talangfulla (de flesta av dem i alla fall...) människor fick pröva sina musikaliska vingar. Många av de som vi numera sorterar in under epiteten väletablerade och världskända artister och band, började sina trevande banor på CBGB. Se filmen, om ni vågar. För den här komiska, splat!- och pop!- och pow!-fulla, filmiska serieteckningen är rätt magstark här och var, ja, rent av äcklig. Och full av hundbajs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar