Gettin' some fun out of life

Läser en salig blandning av texter nu: 

• Det handlar om 1960-talets hemmafruar, de som knäskurar trappor med skållhett vatten och putsar sina krukväxters blad med mjölk (?), och sedan belönar sig genom att ta av förklädet en stund och lösa ett korsord med en kopp kaffe i andra handen. 
• Det är texter om att lära sig förstå vår omvärld bättre genom att lära sig lyssna inåt. 
• Talspråk, skrivet så inkännande - och humoristiskt - mitt i allt det skitiga, kalla, torftiga, påvra. Ord som beskriver hur det var att leva som fattig småbonde i ett småländskt stenrike i slutet av 1800-talet. 
• I en annan bok läser jag om en vilsen ledare. Eller, vilsen var han väl mest på fritiden, på dagtid ledde han FN. I de lediga pauserna skrev han, dikter bland annat. 
• Det är meningar av en människa som överlevde förintelsen, och dennes funderingar om livet överhuvudtaget kan ha någon verklig betydelse efter det som hände. Om konst kan kallas konst längre, om solens strålar kan kallas solens strålar längre. Om något överhuvudtaget kan kallas, och förstås, på samma sätt som innan all den meningslösa, metodiska, mordiska utrotningen skedde.

Det är högt. Det är lågt. Det mesta rör sig, som vanligt, där emellan.

Sätter på Billie, Amanda och Beyoncé. Holiday, Jenssen och Knowles. Listen!, säger Beyoncé. Så då gör jag det. Laddar sedan i Sahara Hotnights. Och Dusty Springfield-skivan jag fick av mannen - det sena 80-talet pulserar ut genom högtalarna och tillbaka in i mina öronsnäckor igen.

"If I'm going to sing like someone else, then I don't need to sing at all." Sa Billie. Säger jag. Borde alla kvinnor säga. Så skulle jag sagt till mitt 14-åriga själv om jag skulle gett henne ett gott råd inför framtiden. Och att för fasiken se till att ha kul! Nu! Jag menar, vad är poängen med att vara en duktig flicka om man inte är lite snäll och duktig mot sig själv också? Va?

Läser en massa om Billie Holiday. Vilket liv! Tala om högt och lågt. "She sees the truth behind the lies", sjunger U2 i sin hyllning: Angel Of Harlem. Hon sjöng sig in i hjärtat på folk, samtidigt som hon tvingades ta köksvägen, när den övriga - vita - delen av orkestern tog stora entrén. Hon hade en hund, som ser ut som en pitbull på bilderna. Visste ni det? Han hette Mister. Hon älskade gardenior, hade dem ofta i håret. Hennes barndom lämnade mycket i övrigt att önska. Hennes kärleksliv lämnade mycket i övrigt att önska. Trösten fann hon i flaskan och i andra droger. Hon dog mitt i. Fyrtiofyra år gammal. Hon hann ändå med en hel del, discografin är lång, så lång.

Nu låter vi Billie berätta något viktigt för oss: Gettin' some fun out of life. Missa inte de fina fotona i videon. Älskar glöden hon utstrålar!

<3
/helena

ps Alla har vi varit små. Såå söt.