Lyssnar på Beyoncé och känner mig splittrad. Den här tiden får mig alltid att känna mig splittrad.
Den här tiden, när marken äntligen har torkat upp något och det börjar bli så vackert i skogen igen. Längtar inte ihjäl mig efter de nya löven, de kommer tids nog. Tycker de kala stammarna har sin egen skönhet. Sitt eget berättigande. Något sakralt. Något äkta, oförställt.
Tänker mycket på den här rundgången just nu, på att vi inte kan leva utan den. Årstidernas ständiga rullande. Det återkommande. Våra vanor. Vardagen som rullar på. De motstridiga känslorna runt det, som vi aldrig riktigt kommer runt. Vardagen som lika delar boja och välsignelse. Det rullar på. Vi känner oss fängslade. Och trygga.
Splittrat. Motstridigt. Ofrånkomligt. Upprepningen. Mantrat. Konsten att hitta balansen. Behålla nyfikenheten. Se det nya i allt det invanda. Hitta guldkornen mitt framför näsan. Leta och leta och leta efter allt det vi egentligen inte behöver leta efter. Tänker - att det är lite det som är själva livet. Själva konsten.
<3
/helena
ps Bland mina egna, personliga mantran finns sakerna jag vill göra och aldrig verkar få gjorda. Mycket i vardagen förstås. Men också mycket annat. Som att möta våren i Skåne. I Brösarp. I helgen (31 mars - 2 april) är det dags för de oförvanskade antikviteterna igen. För oss som aldrig verkar få tid att komma dit finns i alla fall möjligheten att scrolla runt bland föregående års utställda saker-med-inbyggd-historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar