Amazing myller

"Ditt liv är ditt eget

Du äger din tanke och tid

Låt ingen ta det ifrån dig

Älskling,

du är en speciell individ"

På väggen har Anna och Mattias textat en vers ur favoritlåten "Little Willy John" av Peter LeMarc. Så står det i bildtexten bredvid bilden på väggen i Hus & Hem (Nr 12 2008). Jag har aldrig varit speciellt förtjust i väggord. Varken före, under eller efter perioden när det var som mest inne och rätt. Men ibland, när det känns på riktigt - äkta, personligt och speciellt utvalt - faller till och med jag.

Hade tänkt skriva färdigt en text om tid som jag håller på med, skulle blivit något in hit också på det temat tänkte jag, men jag hann inte... Allvarligt talat ligger jag rejält efter i mitt veckoschema på grund av den motsträviga kroppen, men jag har fått en del annat gjort istället. Bland annat bläddrat och sorterat i en massa gamla inredningstidningar. Oftast slänger jag eller behåller, antingen eller. Klipper sällan ur och sparar på någon enstaka sida. Men ibland hittar jag något helt oemotståndligt, i en tidning som för övrigt känns ganska färdigläst.

Amazing myller. Med en och annan inzoomad, sinnrik detalj. Det är nog det närmaste jag kan komma för att beskriva min egen inredningsstil, om jag inte får använda de givna orden: vintage och de-redan-använda-tingens-magi-och-historia.

Den som säger att inredningsmagasinen bara handlar om glättig yta, har nog aldrig läst någon. Jag menar verkligen läst. Förmodligen har den, som tror att hur man bor enbart är en världslig sak, bara bläddrat hastigt och tittat på bilderna. Vet inte hur mycket klokskap och praktiska råd jag fått mig till livs just via dessa månatliga hemmagasin. Just nu prenumererar jag inte på någon tidning alls (mer än morgontidningen), därför tycker jag det är extra kul att titta i dem som ligger här hemma och skräpar och har några fler år på nacken. Kan inte låta bli att åh:a och ah:a och förundras över hur snabbt minimalism förvandlades till maximalism för att sedan plana ut något igen. Hur lattefärgat övergick i det klassiskt Stockholmsvita, med en lätt, kort touch av puderpastell, för att sedan mörkna ner i nyanser som havsbottenblått och urskogsgrönt.

Roligast är det ju ändå att bläddra i de nyare årgångarna, även om bildredigering och styling verkligen har "löpt amok" på senare år, allt är så välregisserat. Nästan så att de naturliga skuggorna inte får falla naturligt längre. Till och med motljus motas bort. Visst är det snyggt med det krispigt klara och distinkta, men ibland tycker jag något väsentligt går förlorat i allt det knivskarpa. Charm kanske. Levande, tillåtande liv.

I den cirka sju och ett halvt år gamla septemberupplagan (NR 7 2009) av Elle Interiör - numera Elle Decoration - hittar jag den ständigt levande modeikonen Coco Chanel. Hon, som befriade den kvinnliga kroppen. Hon, som skapade kläder så att kvinnliga kroppar också kunde röra sig ledigt och lätt och luftigt genom tillvarons krokiga krumbukter och knasiga kringelikrokar. Tydligen tyckte hon bara till en enda gång om heminredning - åtminstone offentligt - då sa hon något evigt klokt. Förstås. "Våra hem är våra fängelser: vi måste återta vår frihet i sättet att inreda dem."

Amen.
   
:)
/helena

ps Ja, det är en dammtuss på golvet där nedanför stolen. Det yr lite när jag plockar bland de allra äldsta tidningshögarna, annars är det faktiskt ovanligt väldammat här just nu, för att vara mitt i en något påfrestande energisvacka. Om det finns någon nackdel med inredningsstilen Amazing myller, så är det väl just det tunna, vita dammlagret som ständigt vill hoppa upp och lägga sig till vila på alla tingen. Annars är det bara bra. Myllrande bra.