måndag 30 januari 2017

Gudskelov för min geisha


Kunde inte vänta, som jag först hade tänkt, tills jag satt upp henne i något passande sammanhang eller gjort något fint stilleben av henne - tillsammans med lite annat vårgodis - innan ni fick se henne.

 
Min geisha. Glaset är smutsigt på insidan, därav den något mjölkiga framtoningen. Men vad gör det, när varje enskild detalj ändå går att urskilja.


Se bara på de täta, täta stygnen på trädets stam. Ren och skär perfektion. LJ. Undrar vem LJ är? Eller var? Någon med tålamod, konstnärligt handlag och precisionskänsla, helt klart.


Här står hon nu, lite vilsen vid bordskanten, i väntan på tid och ork och lämplig väggplats. Började ju precis få bättre ordning på ekvationen väggar och tavlor och andra väggdekorationer, när jag hittade min välklädda vän på Erikshjälpen i höstas. Tur att jag hittade henne. Men om det skulle vara någon som har en tom vägg över...så kan du väl vara så snäll och skicka hit den va?

:)
/helena

Skriv, för hundan!


Jag, och Edvin Öhrströms coola bulldog, tänker inte skälla på er om ni inte gillar att skriva. Men, låt mig uttrycka det så här: Skriv, för tusan! Skriv, bara skriv! Skriv vad du vill, hur du vill, när du vill. Men, skriv, för det är en mental hälsoresa att låta handen - eller båda händerna - hjälpa hjärnan att sätta ord på dess tankar, känslor och funderingar. Ingen behöver se vad du skrivit, det bestämmer bara du. Men skriv ändå, bara för att du inte kan låta bli. Så, då var det sagt. Då går vi vidare.

Eller låt oss stanna vid skrivandet ett tag till. För snart är det dags för vår lokala poesitävling. Mannen håller som bäst på att förbereda några elever i sjunde klass. Ger dem ett par exempel på hur man kan tänka för att komma igång, för att inte låta skrivkrampen få övertaget. Försöker ge dem en slags nyckel in i skrivandet. Försöker visa dem att allt kan vara poesi. Du bestämmer själv. Ingen kan tala om för dig att något är mer rätt eller att något skulle vara helt fel. Ord efter ord ger alltid någon mening. Målet är att hitta ytterligare ett sätt att uttrycka sig på. Den korta texten kan vara ett sätt att få flödet att lossna. Den kan vara allt du vill. Allt mellan himmel och ord. En bikt. En dikt. En minimal mini-tanke. Eller en hel rymd av kolossala funderingar.

Jag skriver i dina ord, heter en annan tävling. En mycket större tävling, en numera rikstäckande skrivtävling som är öppen för landets alla gymnasieelever. Jag hittade informationen hos Forum för poesi och prosa, men numera har tävlingen en egen sida: jagskriver.nu. Där kan man läsa om föregående års vinnare och allt om hur tävlingen går till. Och, förstås, ladda upp sitt eget tävlingsbidrag! Den 26 februari är sista inlämningsdag. Så, hög tid att börja skriva, om du råkar tillhöra rätt målgrupp för just den här tävlingen. Tävlingsformatet är lite speciellt: Du ska välja ut en valfri, befintlig text - en dikt eller en låttext - och skriva runt den. Komponera en egen text utifrån den redan befintliga texten. Låter det konstigt? Gå in här på hemsidan och läs mer om det hela, så ska du se att allt snart blir lika klart som korvspad!

Vi andra skriver vidare. Skriver på, där vi står och går och lever och verkar. Det verkar bäst så. Helt enkelt för att vi inte kan låta bli!

:)
/helena

ps Jag vet. Hundan har inget med hundar att göra. Tyckte bara det var lite kul att låta "Pajazzo" - som står så stadigt på en av stadens skolgårdar - få komma in här och låta sin respektingivande kroppshydda skrämma er lite. "Skrämma" er till att fatta pennan. Och att fatta mod att skriva.

söndag 29 januari 2017

Katten vad vackert!


Skogen var hänförande.


Hur jag nu vet det...för vi var egentligen inte där.


Vi var ute på en vintage-tur och provade vintage-lyckan.


Mannen hittade en verklig kvalitetsskjorta, för inga pengar alls. Och ett par påskgula långkalsonger, hela och rena och kvar i sin originalförpackning. Jag hittade en "ny" kofta. Och de här gullisarna.


Vi åkte genom ett magiskt landskap. Det allra vackraste kom inte med på bild - trädkronorna. De var helt täckta av rimfrost. Talltopparna såg ut som tjocka, vita kalufser. Och björkarna som lockiga, gråa hårmanar.

En och annan kattsvans var kanske lite böjd, någon till och med av. Men. När ens svans är gjord av papper får man räkna med sådana små avbräck. Avbrott. Ett fint avbrott i vintern är de - papperskatterna som sniffar på vårens blåaste violer!

:)
/helena

ps När jag tänker efter så blev det mycket papper i vintage-varukorgen: Servetter, katter och det stora FYNDET. Tio, relativt nya, nummer av Antik & Auktion. Det senaste numret från hösten 2016 till och med. Vet ni vad jag betalade för tio nummer, i princip i nyskick? Trettio kronor. Jo, det är sant. Inte ens hälften av vad EN ny tidning kostar. Fast. Sedan. När jag stod framför tidningshyllan på ICA, blev jag jättesugen på att köpa det allra senaste numret också. Framsidan är ju så himla färgglad och lockande!

fredag 27 januari 2017

Amouryllis!


Alla pratar tulpaner. Alla, alla. Och visst är de fina, men jag vill prata amaryllis! Värsta tjejtjusaren. En riktig adjektiv-junkie. Ansenlig. Överdådig. Oslagbar. Stolt. Blommar dag efter dag efter dopparedagen. Den är snart inne på sin tredje andning. Sin tredje knopp, som snart ska slå ut. Ni fattar kanske inte grejen här, men, jag har aldrig intresserat mig särskilt mycket för traditionella julblommor. Har alltid föredragit de lite mer ovanliga, exotiska sorterna. Som vinröd flamingo och sprakande papegojstjärt, bland andra. Men nu är det andra bullar, andra blommor. Bara älskar amaryllisen som mannen fick i julgåva av några av alla sina snälla arbetskamrater. The gift that keeps on giving, verkligen! Den känns så romantisk också, särskilt när blombladen är så här omfångsrika och nyansen signalerar direkt till hjärtats pulserande slag.

Och ja, jag ljuger en massa. Inte kan jag låta bli att titta på TV. Det går ju bara inte, inte nu när de starkaste, och mest gracila, idrottspersonligheter som existerar på denna jord, snurrar varv efter varv över EM-rinken. Konståkning får mig alltid på fall, som ni vet. Jag faller till föga och skänker dem ett öga och låter den svarta skärmen lysa upp mitt glåmiga face med sitt blåa, blinkande sken.

Och igår. Nja, i förrgår. I onsdags: Konsthistorier! Såg ni första avsnittet? Jag gillar verkligen formatet - idén att låta en nutida konstnär möta en föregångare, en kollega från en annan tid, och ge dem möjlighet att tillsammans, så att säga, diskutera likheter och skillnader genom tid och rum. Igår mötte Elsa Beskow Roger Andersson. Värdefullt att bli påmind om Elsas storhet och hennes politiska patos. Och spännande att möta en så naturintresserad iakttagare och detaljfokuserad konstnär som Roger Andersson verkar vara. Ser verkligen fram emot kommande avsnitt! Ser fram emot att få möta idel, ädel, underbara, konstfärdiga kvinnor ur vår rika konsthistoriska skatt. Och att lära känna några nya, konstfulla ansikten och dukar. Målardukar, that is.

"Kanske förs den humana debatten bäst i rabatten?" Låter kanske konstigt, men det var en mening - och en fråga - som dök upp i min hjärna efter att jag sett första avsnittet av Konsthistorier.

Lars Lerin, han är så fin. Mm. Som Barbro Lindgren uttryckte det, ungefär så här: Det går inte att låta bli att tycka om honom. Och så kan han ju måla också, bara en sådan sak. Den där sista meningen var min. Men det förstod ni säkert. I enlighet med min nyanlagda, mer restriktiva, hållning till att låta TV-program och serier sluka för mycket dyrbar läs- och skrivtid, hade jag tänkt strunta i den nya säsongen av Vänligen Lars Lerin, men det gick inte. Delvis beroende på att Barbro Lindgren är en sådan klok och charmig person. Det går liksom inte att få nog av henne. Åh, vad jag blev nyfiken på deras brevväxling, önskar så att posten kunde skicka några av breven till mig (jag menar, det verkar ju ändå vara en sådan mängd snigelpost som aldrig når rätt mottagare nuförtiden...). Tänk bara, att få tjuvkika ner i ett par kuvert och följa efter i de två sköna konstnärssjälarnas fotspår. Följa kråkfötterna och tankevindlingarna.

Snart The End här. The Weekend. Full av saker som jag vill hinna med. Först bara, en undran: Undrar om någon orkar räkna efter hur många gånger ordet "konst", i någon form, nämns i den här texten? Om någon skulle orka - glöm inte konståkningen, den räknas ju också.

<3
/helena

ps På tal om romantik. På tal om förra helgen. På tal om vår 26-årsdag. Vi åt gott och lyssnade på bra bilmusik (efter så många år tillsammans har man inte större pretentioner på romantik förstår ni kids ;). Jag fyllde vår utflyktskasse med ett gäng gamla, goda kassettband. Sedan försökte jag få mannen att gissa vilket gemensamt tema de fem utvalda artisterna/banden skulle förmedla till oss. Han fattade ingenting, särskilt inte vad Ulf Lundell och Michael Bolton skulle kunna ha för gemensam minsta nämnare. Ändå lyckades han hala upp en mängd intrikata temaförslag. Inget av dem var rätt. Titlarna. Det var titlarna som var själva grejen. De var alla på temat romantik, åtminstone med lite fantasi. Hör bara: "Keep the Faith" (Bon Jovi), "Telepati" (Roger Rönning), "Soul Provider" (Michael Bolton) "Kär och Galen" (Ulf Lundell) och "Try anything once" (Alan Parsons). Lite väl många män stoppades kanske ner i romantikkassen, men det finns ju så himla många bra män där ute (även om jag lyckades fånga den allra, allra bästa för länge, länge sedan!) - glöm inte det.

onsdag 25 januari 2017

Nu sitter jag här och ljuger igen


Livet på en pinne
Alla fåglarna inne
Alla hästarna på plats
Like a glove
Som gjutet

Bra rutet!
"Ruter i den tösen du!"
Tungan slinter
När det är vinter
Mörkt och kallt och disigt
Svårt att se någon öppning i molntäcket

Barnen sover
Lugnt lugnt om natten
Katten smyger
På monstren under sängen
Jamar och förmanar
"Låt dem sova!"
Tids nog blir det deras tur att leka vuxna
Svansen mellan benen
Men inte på katten, aldrig på katten

Alla klagar
Och jagar
Någon annans dröm
Någon annans mardröm
Klagar och klagar och klagar
"På att ingen gör någonting!"
Gör någonting själv då!
Vill man säga
Men det gör man inte

"Och bilen går bra?"
Jodå
Tackar som frågar
Att de bara vågar

Sågar och sågar och sågar
Varandra och oss andra
Vår oförmåga
Att ta ansvar och handskar på oss
Hårdhandskar

Havregrynsgröten blir klibbigare och klibbigare
Precis som inställsamheten
Och här går vi med våra låtsasgoda samveten
Och uppehållna sken

Solen har inte visat sig på ett tag
Trist och glåmigt och alla jävligheters lag
Ge dig inte i lag med dåligt väder
Dåligt humör
Bra humör är bra att ha på fickan
Sa flickan
Vände på klacken
Och blev cheerleader för en hel generation surpuppor

Jaja
Vad är väl en bal i Vita Huset
Nu får vi betala priset
Lyfta vår egentillverkade buckla mot skyn
En har jag på bilen
Den går att laga
En har jag på hjärtat
Men det går och går och går nog ändå

Slutet gott
Allting jättegott
Jättejättejättegott
Särskilt gröten
Och medicinen
Måste smaka
På min egen
Någon gång
Någonstans
Snart

Livet på en drinkpinne
Föreslog någon någon
Absolut sa absolutisten
Själv äter jag bara det godaste
I mitten
Och grädden på moset

Nonsens
Sa jag Nonsens?
Pratar jag någonsin om Nonsens?
Nonsens
Det är katten
Som heter så


:)
/helena

tisdag 24 januari 2017

Kompensation med stort K


Ljuset i början på augusti kan vara det bästa ljuset som finns. Det fångar färger och former och den rådande sensommar-frodigheten på ett oefterhärmligt sätt. Se bara, på vasen som kan ha varit ett av förra årets bästa vintage-klipp: Femton kronor, för en vas, som jag lång tid efter inköpet avfärdade som ful. Men, den är inte ful, inte ful alls faktiskt. Inte ful då, i förlåtande augustiljus och inte ful nu, i den gröna bokhyllan framför mig.


Ett av mina populäraste motiv i slutet av 2016, enligt statistiken i december. 1976-års ängel. Tror att vi allihop känner ett starkt behov av att ha med oss en skyddsängel in i 2017. Någon som håller sina vingar över oss - skyddande som ett vidsträckt paraply - när det regnar ner för mycket verklighet på oss. Någon som håller sina vingar under oss - skyddande som ett elastiskt säkerhetsnät - när vi faller. Inget religiöst, bara en helt vanlig skyddsängel. De som oftast visar sig, och verkar, där man minst anar.

Även här kommer färgerna till sin rätt med augustiljusets hjälp. Tycker så mycket om den lilla tallriken. Tycker att färgkombon är oslagbar. Och intakt efter 40 år! Blomsterprakten gör den dessutom lika aktuell en prunkande midsommarafton som en grådaskigt färgtörstande vinterdag. Som idag. Och imorgon. Och dagen efter det...


Till slut. Måste bara få påminna om den här briljanta idén (Jante är på välbehövlig solsemester, som ni hör). En briljant idé i avdelningen återanvändning. Återanvändning av den högre skolan: Från bortglömt, avdankat notställ till blomspaljé de lux. Ett, två, tre så klänger klängrankor av alla de slag där noterna just klingat ut. Och naturligtvis är fotot taget i bästa augustiljuset. När annars?

:)
/helena

ps Vad då kompensation, undrar ni. Jo, för det usla ljuset i förra inlägget. Och för den tråkiga - för att inte säga nästan obefintliga - färgåtergivningen

Träget arbete


Vet inte det ja, om en massa jobb gör kvällens så skön. Det gör väl mest kvällen trött, tänker jag. Och det hjälpte inte att jag bad en trogen bön om mera tid, jag hann ändå bara med hälften av allt det jag tänkt mig hinna. Därför sitter jag här nu, med natten som enda sällskap, och ni får hålla tillgodo med lite skåpmats-foton. Ganska fin skåpmat, är det i alla fall. Skåpmat och en sådan där gammal potatismosare. Mm, hemmagjort mos. Det får gärna finnas några potatisklumpar kvar i det, det behöver inte vara så där himla supersmooth och jämntjockt och perfekt. Klumparna är ju också goda!


Vet inte när jag slutade titta på en massa galor, kanske var det i samband med att Petra Mede plötsligt började med(e)verka i varenda en? Tala om människa som verkar trivas i rampljuset. Inget ont i det, men ibland skulle det vara skönt att få vila ögonen på ett eller annat annat ansikte också. Just saying. Fast det är nog inte därför jag slutat titta på galor, för det första har jag aldrig tittat på så särskilt många in the first place. Bara några väl utvalda - som Oscar.

För det andra tittar jag mindre på TV än någonsin. Helt enkelt för att jag vill hinna läsa och skriva så mycket som möjligt. Homeland har jag inte kunnat låta bli att slänga ett öga på, jag menar, Claire Danes är ju bara så världsbäst i allt hon gör, även om det börjar kännas lite segt att allt verkar handla om amerikansk politik just nu. IRL och hittepå. Problemet är bara: att det är svårare än någonsin att skilja mellan de två begreppen - verklighet och fiktion. Trump måste väl ändå tillhöra kategorin hittepå? Hoppas kan man ju alltid.


Fåglarna. Hörde ni dem i helgen? Så fort fönstret stod på glänt kvittrades det överallt. Från stora starka grenen, till minsta lilla kvist, hördes tjattret. De vädrar väl efter vårluft, de små liven. Känns fint att tänka på snödropparna som ligger och bidar sin tid i den mörka jorden strax nedanför fönstret.

:)
/helena

ps Sorry, bildkvalitén lämnar mycket övrigt att önska, men så är det med skåpmat, den skulle egentligen må bäst av att stanna kvar i skåpet. I det här fallet i fotomappen, eller kanske ännu hellre i papperskorgen...

fredag 20 januari 2017

Love and film and vintage and love


Först av allt måste jag bara säga att jag verkligen gillar hur mannen har lyckats placera sin tumme precis, alltså precis, där ordet Kärlekstrassel står skrivet. Medvetet? Omedvetet? Hm. Hur som. Me like. För jag hoppas på en helg i kärlekens tecken. Vem gör inte det, förresten?

Vi firar 26 år tillsammans här i dagarna och Göteborg Film Festival firar 40! Om precis, alltså precis, en vecka börjar den. Fredagen den 27 januari går ridån upp för "457 livsomvälvande filmupplevelser". Citat från den gosiga, rosa framsidan på årets filmkatalog.

Alltså, här ska bläddras och bläddras och bläddras bland filmrulle efter filmrulle. Sida upp och sida ner. Numera finns katalogen självklart även digitalt. Miljövänligt och bra, jag vet. Men. Men det är något alldeles speciellt att bläddra analogt. Den prassliga upplevelsen går inte att beskriva, måste upplevas. Precis, precis alltså, som de allra flesta filmupplevelser.


Lite snabbt, nästan lika snabbt som vinden, måste jag reta mannen för den gången vi spelade filmspelet och han skulle charadera "Borta med vinden". Har kanske nämnt det tidigare, men det är något alldeles speciellt, något utöver det vanliga, när en man helt utan kläder, helt utan alltså, ska försöka beskriva ordet "vind". Haha, går inte att beskriva, måste upplevas.

Så helt utan fnurra på tråden - bara med hjärtan på tråd i långa långa banor - vill jag önska er en riktigt skön och kärleksfull start på helgen!

<3
/helena

ps Annika von Hausswolff har gjort årets framsida/affisch. Affischen finns förstås att köpa i web-shopen, bara att surfa in här på den fullspäckade filmfestivalsidan!

torsdag 19 januari 2017

Vårkvitter


Ibland, när jag har gott om tid, kan jag ställa mig med näsan långt ner i en bortglömd låda. Som häromdagen på Emmaus second hand. Till och med personalen verkade ha glömt lådan, för de visste inte vad vykorten skulle kosta.

Tänk att det kan vara så meditativt att "rota runt" bland mögelstinkande, gamla papperssaker. Rena medicinen faktiskt, förutom själva mögelstanken då. Eller det blir kanske lite som penicillin?

Kunde bara inte låta bli de här små sötnosarna, sötnäbbarna! Vårkvitter, heter motivet. Efter ett original målat med munnen av Jakub Hribek.

Vårtwitter, sa mannen. Förstås.

:)
/helena

ps Mun- och Fotmålarna i Sverige AB.

tisdag 17 januari 2017

Ett nytt kapitel, del 3


Hon hade viskat och viskat och viskat. Viskat hela vintern. Viskat hela våren. Nästan hela våren, maj pågick ännu. Några få dagar till, sedan sommar. Syrenerna var på väg. Snart skulle bersån fyllas med kaffedoft och bullsmulor.
Hon hade viskat sig hes. -Viska bara rakt in här, hade Snällisen sagt, när han stolt som en tupp visade upp sin hemsnickrade lur. -Här går tankarna in. -Jaha, sa Leka tvekande. -Jaha? Men? Vem är mottagaren då? Och var finns den? Eller han? Eller hon? -Här! Snällisen pekade mot den krumilurigaste delen, på mitten. -Här processas allt. Mals och dissekeras. Minsta fundering tas i beaktande, innan rymden står redo att höra det den borde lyssnat på för länge sedan. -Jaha. Tack då. Sa Leka, och gick in på sitt rum och började viska.
Sedan dess hade hon inte slutat viska. Eller jo, det hade hon, när mamma sagt att det inte var bra att föra fram orden så där tyst hela tiden. -Sjung ut! Alltså, sjung ut ditt innersta istället. Det är bättre för rösten. Och lungorna. Så då gjorde hon det; ömsom viskade, ömsom sjöng. Sina bekymmer, sina hemligheter, sina önskningar, sina sanningar. Och alla sina frågor.
Allt det här hade hänt, som en indirekt följd av att hon stått framför en klöverblommande äng någon gång innan jul. En blomstrande klöveräng som kröp upp för väggarna, hemma hos Snällisen. En vägg utan dörr. -Backa bandet lite nu och gå tillbaka ner för trappan. Snällisens mjuka röst hade ropat till henne från andra sidan klövern. -Ja, fast backa inte på riktigt, gå försiktigt bara. -Gå ut genom ytterdörren och runt knuten, så möter jag dig där vid granen, Leka lilla.
Hans hår var rufsigt och fullt med något. Fullt med damm, fast inte vanligt vitt. Det här var gult, ljusgult. Den diffust rutiga skjortan var felknäppt. Han såg allmänt vindpinad ut. Vindpinad, det var något mormor brukade säga om folk som såg trötta eller ledsna ut. Hon hade skyndat sig att fråga om handfatet och biljetterna och om varför det inte fanns någon dörr. -Det gör det visst det, bara inte där inne, sa Snällisen. I handfatet, förklarade han vidare, blötte han upp gamla nylonstrumpor. -Skitbra att använda som tepåsar, förstår du. -Till min hemgjorda blandning - kamomill och lite till. Leka hade skrattat högt, för det verkade så stolligt alltihop, men bra ändå på något sätt. 
-Min mor köpte alltid med sig ett par extra strumpor när hon storhandlade en gång i månaden. En dag skulle hon säkert få användning för de tunna, glansiga strumporna. Trodde hon. Men det fick hon inte. Jo, någon enstaka gång kanske. Det låg flera hundra par i en stor koffert som jag hittade när jag letade febrilt efter julgransbelysningen. Sa han. -Sedan kom jag på att den slutade att fungera förra året. Exakt klockan 23 och 59 piiiip, slutade den att lysa. Natten mot nyårsdagen. Och nu har jag inte hunnit köpa någon ny än, förstår du. Tiden går ju så fort. -Det förklarar ett och annat, log Leka. -Men. Men, vad gör du där inne bakom klöverväggen då? fortsatte hon med leendet kvar i mungipan. -Målar lite. Och slipar. Och tänker. Allt som gör livet värt att leva! Sa Snällisen och skrattade åter igen sitt typiska Snällis-skratt.
-Och så håller jag på med en grej till dig. En slags julklapp, kan man säga. Även om den inte blir klar till dess. Du får den nog i mellandagarna. Eller till påsk. -Men vad är det då?! Något stort, eller? Leka kunde inte dölja sin iver. -Nja, stort och stort. Mera storartat. Och storslaget! Fastslog Snällisen. -En-bra-att-ha-sak, helt enkelt. 
Så hade det alltså gått till, när hon fick luren. Krumeluren. I den skulle hon locka in alla fjärilarna, de som tog ett bad innanför naveln ibland. Hon skulle låta dem flyga så fritt de ville där inne, i de långa vindlingarna. -Du ska se att det löser sig. Mamma tittade roat på dem, på den person hon envisades med att kalla Pelle och på henne. Snällisen lutade sin sträva, senapsindränkta andedräkt tätt intill Lekas huvud och sa: -Allt du oroar dig över, ALLA du oroar dig över, det kommer att bli bättre när du viskar in dem i luren. Sa Snällisen och högg in på vörtskiva nummer fyra. Den som mamma nyss lagt ett tjockt lager smör på, strax innan hon toppade det mörka, kryddiga brödet med en skinkbit som precis skulle börja sjunga på den sista versen.
Vem tror han att jag är?!?!!! En barnunge, eller?!???!!! Leka hade stängt dörren till sitt rum med en liten, men bestämd, smäll. Där inne hade hon börjat studera den snurriga saken mera ingående. -Den är täckt med ett tjockt lager guld. Och beströdd med en massa diamanter! Enligt Snällisen alltså. I själva verket var den slarvigt bemålad. Med gulgrön, rinnig målarfärg. Och "beströdd" med blandat glitter. En ensam liten ängel satt fastklistrad bredvid en bortkommen glitterälg. Diamanter, my ass! Tänkte Leka. Fast hon inte fick säga, eller ens tänka, så.
Hur det nu var, så hade hon ändå börjat viska. Om barnen med de ledsna ögonen. Om killarna i 6B, som ville leka doktor när hon bara ville vara i fred. Om rösten pappa hade ibland, när han trodde att hon och lillebror sov. Den höga rösten. Om rösten mamma hade vid samma tillfällen. Om lillebrors gnäll. Om mormors trilskande hjärta. Om gråt. Om längtan. Om tårar. Om näsdukar. Om vackert broderade näsdukar (sådana som fanns i nedersta byrålådan hemma hos Snällisen). Om, ja, allt.
Först hände inget, Leka märkte ingen skillnad. Men efter ett par månader började hon ana oanade saker i ögonvrån. Någon kunde le mot henne, bara så där, utan synbar anledning. Och en kille i 5C, som aldrig sett två gånger åt hennes håll förut - Johan med de stora ögonen - började plötsligt heja och fråga om de skulle ta följe en bit. Fler och fler saker hände. Positiva saker. Saker som inte bara brukar hända av sig själva. Det måste vara krumelurens förtjänst. Det bara måste det vara.
Sedan gick tiden. En dag, när hon såg Snällisen ligga på knä och rensa runt de jättelika rabarberbladen, kom hon ihåg att hon glömt påminna honom om biljetterna. Stockholm-Motala. I flera hundra exemplar. Han hade aldrig berättat varför de legat där, på sängen. -Jo, det var mor som köpte dem. Hon trodde att det måste vara bättre där. Det måste väl ändå vara mindre motigt i Motala? Hans mor hade ofta frågat så, rakt ut i luften, retoriskt. (Leka hade inte haft en aning om vad det ordet betydde, innan Snällisen hade varit snäll nog att försöka förklara). Så, varje lönedag, köpte hon en biljett dit. En enkel. Alltid fönsterplats. -Hon åkte aldrig, förklarade Snällisen. -Men hon var alltid extra glad de där dagarna, när biljetten låg ovikt och nytryckt på köksbordet. Som ett löfte. Ett löfte i papper. Extra glad, som om hon, när hon visste att det fanns en väg ut, inte behövde använda den.
Han skrattade inte nu, Snällisen. Log inte ens. Men han verkade inte ledsen heller. Han undrade bara: Om de skulle sätta sig i bersån en stund. Och fika. Och viska hemligheter rakt ut i rymden.



/helena

måndag 16 januari 2017

Det blommar i botten


- Jag är i köket! Hör ni hur jag ropar till er? Så där som man gör när någon just sticker in sin frusna nästipp genom ytterdörren.

Vet inte riktigt vad jag gör här, springer, nåja, hasar mest runt och försöker få någon ordning på mina tankar. Helst ska jag fästa ner några av dem på papper snart. Eller "papper".

Och så sniffar jag på blommorna, vet inte hur det gick till, men plötsligt blommar det. Överallt. Amaryllisen har gått in i en andra andning och jag vet inte riktigt var jag ska göra av den. Den känns så...röd. Fast i sovrummet är det i och för sig alltid rött, så den får väl flytta in dit, Klivian blommar, tro det eller ej, trodde verkligen att jag lyckats ta död på den i somras, men inte. Fyra, små orange knoppar. Sniff, sniff.

Fyrade av ett par knoppiga bilder till er, mest i förbifarten. Vet inte vad de ska föreställa egentligen. Funderar på om jag har gjort ett slags födelsedagskort till mig själv? Fyller ju inte förrän om ett par månader, men någon gång ska man ju komma ihåg att skicka uppvaktningskort i tid. Och varför då inte till sig själv? Känns som en lagom lång period att bearbeta sin nya ålder - två månader. Som om jag brydde mig om ålder - det gör jag inte. Kommer nog ändå alltid att pendla mellan att känna mig som en spröd knopp ena dagen och ett bedagat blomblad den andra. Som det ska vara. Allt i sin ordning. Utom tankarna då.

Hoppas att Din vecka börjat bra. Sniff, sniff.

:)
/helena

ps Det borde förstås hängt en fisk på väggen i så fall, om det varit ett födelsedagskort till mig själv, inte en kräfta. Men den hänger ju så bra där. Kräftpremiär hela året om, liksom.

lördag 14 januari 2017

Tyngdlös


"Du lever förstås på månen" - får jag ofta höra med anledning av min så kallade naivitet. "Och ni då", skulle jag kunna fråga, "som påstås leva på jorden: varför har ni då till den grad förlorat fotfästet?"


/ur Galärdagbok (1992)
av Imre Kertész
(översatt av Ervin Rosenberg)
(Norstedts Förlag, Stockholm 2002)



/helena

fredag 13 januari 2017

Idag är det Knut, i morgon Felix.


Eftersom det riskerar att bli lite gubbigt här, börjar vi - såklart - med två flickor. Flickorna (och pojkarna), som så glada svänger runt Hilding Nymans stämningsfulla julgran. 


Sexton detaljrika, tidsenliga färgplanscher finns med som illustrationer i kompositören, kyrkomusikern och musikpedagogen Felix Körlings klassiska barnvisebok: Kisse-Misse-Måns och andra visor. 1913 gavs boken ut för första gången, enligt uppgift på wikipedia. Vårt ex är mycket mer samtida än så, skulle tro att det är en 1970-1980-talsupplaga som finns här hemma i vårt eget blygsamma musikbibliotek.


Felix Körlings Julpolska dansar ut och in dansar hans Snögubben istället. Eller ska jag kanske säga att snögubben dansar in och ut och in och ut igen...? För just nu hör jag, genom den öppna fönsterspringan, hur de sista resterna av gårdagens snöfall regnar bort igen. Suck. Lite trist. Men visst, så är livet - vinterlivet.

Men nu ska vi inte deppa, vi ska avsluta arbetsveckan skojigt. Skojigt, ja. Precis så ska Snögubben framföras enligt notanvisningen. Lite kul. Här kommer texten. Noterna får ni leta reda på någon annanstans. Varför inte på bibblan? Då kan ni ju ta er en närmare titt på färgillustrationerna av Hilding Nyman samtidigt, om ni vill. Nu texten till Snögubben:


Det står en gub-be vid vår knut, Fal-le-ra, Fal-le-ra! 
Han ser så rys-ligt sko-jig ut. Fal-le-ra, Fal-le-ra! 
Han vit klädd är från topp till tå, ja, 
av stenkol är hans ö-gon två, ja, 
Fal-le-ra, Fal-le-ra, och han kan ej ur fläc-ken gå. Ja!

Till nä-sa han en mo-rot fått, Fal-le-ra, Fal-le-ra,
och ö-ron har man ej be-stått. Fal-le-ra, Fal-le-ra!
I värs-ta ky-lan bäst han mår, ja,
när det blir varmt han snuva får, ja, 
Fal-le-ra, Fal-le-ra, och grå-ter bort sig tår för tår. Ja!



:)
/helena

onsdag 11 januari 2017

Lampett, två, tre...


...så var den uppe! Jodå, var bara tvungen att visa er hur fin den är - lampetten. Ljushållaren i koppar som jag hittade på Myrorna i måndags. Den är inte så stor, därför får man välja ett lagom långt ljus, annars sticker det upp ovanför själva ljusbrickan.

Sorry. Angående bildkvalitén. Blixt och dunder, ni vet. Eller åtminstone blixt, så att ni ska kunna se det romantiska mönstret ordentligt, trots att mörkret har gjort sitt inbrott. Får lite Arts-and Crafts-vibbar över designen. Med den rara blomman överst, bladen som slingrar sig upp längs sidorna och hjärtat i mitten.

Tänk. Tänk att någon har gjort allt detta för hand. Klippt ut en bit koppar och sedan börjat - ja, vad kallar man det - stansa? hamra? - fram dekoren och bården runt kanterna. Själva ljuskoppen är löstagbar, och väldigt fint gjord, med en praktisk öppning där bak som tillåter viss justering av storleken.

Ja. Tänk. Vad mycket hantverk man kan få för trettiofem kronor. Trettiofem. Jodå. Återstår bara att se om jag ska leta upp en annan permanent plats åt den, eller låta den sitta kvar här ovanför TV:n. Lite mysigt är det ju att kunna kika upp mot den när nyhetsrapporteringens värsta, mest realistiska, bilder flimrar fram där på rutan nedanför. Som en slags motpol. En mysig motpol.

<3
/helena

ps Ett extra viktigt ps. En påminnelse. Fick information om Förintelsens minnesdag i brevlådan häromdagen. 27 januari, ni vet. I år infaller den på en fredag, så flera arrangörer runt om i landet väljer att lägga sina minnesprogram någon dag tidigare eller senare, för att inte krocka med shabbaten. Själv funderade jag på att låta de starka berättelserna från förra året få klinga kvar i minnet ett tag till, innan jag tillför några fler, men. Men så läste jag att den charmiga, stjärnögda skådespelaren Sara Sommerfeld kommer hit (till Borås) och visar filmen hon gjort om/till sin farmor: Min farmor och Förintelsen. Såg den aldrig när den gick på TV nämligen, så det känns bra att få möjlighet att uppleva den på en större duk, dessutom i sällskap av Sara och publik. Vi får väl se. Här hos Forum för levande historia kan ni gå in och läsa om vad som händer just där ni bor, eller i närheten. Kanske vill man bara gå och tända ett ljus, till minne av de som fick sätta livet till på grund av ingenting annat än att de hade "fel" färg på ögonen, eller utövade "fel" religion, eller kom från "fel" land, eller älskade någon av "fel" kön, eller hade "fel" åsikt, eller... Känns så extra viktigt att minnas och uppmärksamma nu, nu när världen håller på att förvandlas till en mer och mer endimensionell plats igen. Om vi inte ser upp, i tid.

tisdag 10 januari 2017

Varför dras jag alltid till så konstiga drag?


Kan stå jättelänge och bara beundra en sådan här sak. För att den är så märklig. Och konstig. Vem kommer på den här typen av motiv egentligen? Vilda manar, en spänd båge och några stackars sårade rådjur. Måste vara något historiskt som förlaga här va? Någon krigargudinna, eller en amazon. Konstigt är det i alla fall.


Eller den här. Vad är det för något? En keramikväska med svulstiga, orange frukter? En vas? En praktisk kruka? Haha, ja jag har ingen aning, men fascinerande är den.


Eller det här. Här blev jag stående en lång, lång stund. Kunde liksom inte slita mig från det psykedeliskt blommiga 70-80-tals tyget på soffan. Och den gröna pallen sedan då, jag tyckte att den var jätteläcker... Med sina bruna fransar och allt.

Som tur är, är det väldigt sällan jag kommer hem med något sådant här, oftast sansar jag mig och kommer hem med något riktigt fint. Som igår, då hittade jag något riktigt fint. På Myrorna. Har redan satt upp det lite provisoriskt och provat det. Mer än så säger jag inte. Inte nu. Ni får med största säkerhet se vad det var för konstigt jag släpade hem igår, så småningom. Fast det var ju inget konstigt, det konstiga fick stanna i affären. Men kul är de allt att titta på - alla de konstiga grejorna.

:)
/helena

ps Kameran fick stanna hemma igår eftermiddag, allt var bara blött och mörkt, det kändes inte lönt att släpa runt på den. Fotona ovan tog jag för ett par månader sedan. På Gärdhems second hand i Dalsjöfors (ett litet samhälle någon mil utanför Borås). Tre våningar fulla med allt möjligt konstigt och fint och bra och praktiskt och prisvärt. Kan varmt rekommendera en tur dit, om ni råkar vara i närheten någon gång när de har öppet - oftast bara på lördagsförmiddagar. Gå gärna in på hemsidan och kolla in öppet-dagarna, och läs lite om var pengarna som samlas in hamnar.

måndag 9 januari 2017

Välförankrad outfit


Vardag igen, på riktigt. Då gäller det att hitta de små guldkornen. Att göra det där lilla extra. Som att komma ihåg att sätta tillbaka den Nalle-formade reflexen i mannens jacka efter tvätten. Eller att unna sig något gott att äta. Eller att ta på sig den hoppfullaste klädseln man kan hitta i garderoben. 

Känns nästan som att ha en stor, glad mun mitt på magen, även om det såklart är något helt annat. Ett ankare. Och ni vet väl vad ankaret står för? Hopp. Tro, hopp och kärlek, ni vet. Ankaret står för hoppet, och är det något vi behöver 2017 så är det väl en stor portion hopp. Som en slags besvärjelse ler hoppet mot oss där, mitt på min mage.  

 
Sssccchhh, säg inget, men det är egentligen ett nattlinne. Och det är inte ett second hand-köp, det är ett när-jag-ändå-är-här-inne-och-bunkrar-upp-matförrådet-köp. Alltså: ett nattlinne köpt på ICA Maxi. Att det står något om made in China, eller något liknande, på lappen i nacken vill jag helst inte tänka på. Men jag litar på ICA. Tänker att de har koll på sina tillverkare och leverantörer. Så, även om det inte är det allra mest miljövänliga i världen att skicka nattlinnen mellan två kontinenter, så tänker jag att de har koll. På de viktiga miljöaspekterna av tillverkningen. Och på de superviktiga humanitära aspekterna. Arbetsmiljö och löner och sådant.

Örhängena känner ni säkert igen. Riktiga favoriter. Vintage, förstås. Alltid bra att ha ett par extra ögon med sig. Särskilt när man ska ut och spana i second hand-djungeln. Laddar för min första skattjakt 2017 nu då. Laddad!

:)
/helena

ps Byxorna är second hand, men de syns förstås inte i bild. Och blusen! Här kan ni se den blommande Paisley:n på riktigt nära håll. Tror jag skrev något om att mönstret påminde om en trädgård i september då. Men nu tänker jag att det liknar ett undervattenslandskap. Koraller och vattengräs och tång och blommande vattenrabatter. Och så gömmer det sig säkert en och annan sjöhäst där någonstans i det djupa vattnet.

söndag 8 januari 2017

Snölyktor som aldrig smälter


Åtta, har jag nu. Åtta vita ljuslyktor. Åtta vita ljuslyktor från Rörstrand. Eller rättare sagt; åtta värmeljushållare från Rörstrand.

 
Idag, eller snarare igår, för nu är det redan en annan dag, tänkte jag gjort något fint med mina åtta lyktor. Något fint utomhus. Något fint i snön. Något fint att visa er.


Men jag hann inte innan dagen - och jag - var helt slut. Så då ställde jag upp ett par av dem i kökshyllan istället. Inte så spännande kanske, men allt kan ju inte vara spännande här i livet. Som sagt, jag har åtta nu, de flesta med julmotiv, men de här två är så fina med sitt året-runt-neutrala och smått "snurriga" uttryck.


Åtta, som sagt, sedan har jag två till som är nästan likadana. Med tulpanmotiv. De är också fina. De är också från Rörstrand. 1980-talsdesign, har jag hört.


Haha, förlåt för att jag uttrycker mig så stolpigt. Lite kantigt, som ett slags robotspråk. Måste bero på att det är så sent. Eller tidigt. Och att dagen är alldeles slut, eller alldeles nypåbörjad. Och att jag är slut, som sagt.

Annars? Jo. Har haft en riktigt fin helg hittills. Sett och hört både det ena och det andra. Fått ett och annat gjort också. Och tvättat lite.

Här kommer, avslutningsvis, tre citat som jag snappat upp de senaste dagarna. Tänker inte tala om var de kommer ifrån, ni får fundera lite på dem först. Sedan kanske jag berättar mer runt dem. Sedan. Kanske.

"Vackra saker ber inte om uppmärksamhet."
"Jag fick diskbråck, för jag orkade inte bära mina egna tankar om hur betydelsefull jag är!"
"Den bästa vältaligheten är den som får saker gjorda."

:)
/helena

ps På tal om ljus. På tal om eld. Slår precis upp dagens morgontidning (Borås Tidning) och läser om 50 lokala eldsjälar. Vilken bra idé att uppmärksamma de som nästan aldrig får - eller eftersträvar - någon särskild uppmärksamhet. Så fint tänkt, att prata med dem om deras engagemang. Engagemang som sträcker sig långt bortanför det man bör och måste göra. Engagerade händer som sträcker ut en hand till de som vill och behöver det. Från ungdomsidrottsledare till scouter till kulturtanter till kulturflickor till allt däremellan till allt man kan tänka sig till allt mellan himmel och jord (har inte hunnit läsa om fler än två än...). Så fint tänkt att uppmärksamma dem liksom. Blir lite tårögd faktiskt. Synd bara, att det inte fick plats 500 eldsjälar på de trycksvärtade sidorna. Eller 5000. För jag är säker på att de finns där ute. En massa, massa människor som bryr sig. Om en massa, massa annat än bara sig själva. Visst känns det tryggt att veta att de finns där ute, och lyser upp i mörkret?

fredag 6 januari 2017

Vem vattnar nattens tankar?


Det ligger ett tunt lager snö på mina tankar
Ingen ser vad jag tänker
Det är mörkt här
Men det är det ingen som ser

Snön ligger och jag med
Vi bidar
Väntar
Bildar drivor
Av förväntan

Ingen ser vad någon tänker
Det är mörkret som har fallit
men det är det ingen som ser

Ligger vaken
Naken
Inte bokstavligt, bara nästan

Snön är tunn
Lövtunn
Som Lövtunn biff från Findus
Det vet nästan alla
Men ingen, nästan, låtsas om att någon annan vet eller äter det

Jag ser vad du tänker
Inte för att jag är synsk utan för att du är genomskinlig
Som ett tunt lager snö

Vaken
Naken
På tomten
I tanken
På marken
Som ett tunt lager snö

Men det är det ingen som ser
Mörkret har fallit tungt här
Som is

Istappa inte bort dig nu, lille vän
Det kanske inte finns någon som följer dig hem, sen
När du är naken
Och vaken
När mörkret har fallit

Stig opp
Som en sockertopp
Det har solen gjort
Solen hörde dina böner

Det låg ett tunt lager snö på mina tankar
Nu är jag naken, nästan
Men det var det ingen som förstod
Mer än jag
Och du
Och mörkret
Och några miljarder ljusår till


<3
/helena

torsdag 5 januari 2017

Only forever


Bästa sortens återanvändning, enligt undertecknad. En gammal bonad som har sett sina bästa dagar, och så skriver man något på den. Skriver något bra på den. Något riktigt bra. Nu råkar jag ju tillhöra det udda släkte som oftast gillar gamla, småsunkiga bonader precis som de är. Men om man tröttnar på dem kan man alltid göra som Lotta Kühlhorn, skriva något på dem. Skriva något bra på dem. Något som stannar kvar.


I somras. Innanför de tjocka väggarna pågick de sista skälvande dagarna av en utställning. Med, just det: Lotta Kühlhorn. Minns ni?


Jag minns att jag tyckte det var så fint och kul och smart att använda kottar på annorlunda sätt. Som den har ljuskronan, prydd med superstora kottar.

En kopp Kühlhorn. Tänkte att ni kanske också behövde det nu. Hennes stilrena, färgstarka mönstervärld känns så extra fräsch nu. Nu när man vill rensa gommen och kroppen - ja, hela organismen faktiskt - från allt det tunga och feta, känns hennes frukter, grönsaker och bär så extra rätt. Rätt och slätt rätt. Retro-rätt.

Vill ha en disktrasa med ett uppmuntrande, saftigt, färgglatt äpple. Åh, en skärbräda med ett päron på! Och det där hyllpappret med små blå blåbär - vill ha, vill ha.

:)
/helena

ps Fast jag måste erkänna att jag fortfarande lassar in en massa skumtomtar i gapet, det gör jag, nästan som om det inte fanns någon morgondag. Och belgisk choklad, ni vet sådana där läckra snäckformade, vita och bruna, mannen hittade visst en förpackning på rea. Choklad-rea. Inte bra.