onsdag 28 december 2016

Tappa inte fokus på gatan


Sitter och tittar upp på en himmel som skiftar svagt i lila. En typisk väderomställnings-himmel. Igår uttryckte jag en stark längtan efter ljuset, men faktum är att det är ljust en bra bit in på eftermiddagen nu. Åtminstone ljus-ish. Mycket ljusare, än för bara någon vecka sedan. Men ändå. Lite snö skulle pigga upp den mest grådaskiga gräsmatta. Det kan inte hjälpas.

Det som det är, bara att gilla läget, som det heter. Det är långt till sommaren, men det behöver inte hindra att de ljusa drömmarna känns nära. Långa, ljumma kvällar med gyllene ljus - och gyllene tillfällen att fotografera! För det är det jag saknar mest, att bara kunna gå ut på eftermiddagen och gå en lång promenad med kameran i handen. Hålla handen, ni vet. Hålla kameran i handen och blicken öppen för allt som råkar dyka upp i ens väg, i ens synfält.

Ovan ser ni den värsta latmaskversionen av gatufotografi: Att sitta i bilen och fota ut genom vindrutan. Inget jag rekommenderar, mer än i undantagsfall. En fördel är i och för sig att man automatiskt hamnar i bra vinkel och position, när man sitter ner så där i ett lite lägre perspektiv. Det här var en av sommarens varmaste dagar, vi tog skydd i bilen, kan man säga. Skydd från de starkaste strålarna. Bilden är tagen i Ulricehamn, där street art-konstnären Shai Dahan har gått loss med färgerna. (Och där världseliten i längdskidor väntas ta plats i spåren någon gång i januari 2017, FYI).

Om man söker på "street photography" kommer det, förstås, upp hur många träffar som helst. Men jag har fastnat lite extra för The Street Collective. Hos dem finns fotografer, med känsla för snabba ögonblicksklick, från hela världen. Till och med en svensk (vad då till och med?!:) finns representerad.

Sedan tycker jag alltid det är bäst att ta in lagom mycket utifrån. Jag vill inte bläddra sida upp och sida ner bland andras bilder, vill behålla min egen ton och nyans hyfsat intakt. Alltid bra att ta till sig nya influenser, och en del andra vinklar, men det får inte bli så mycket input utifrån att man tappar sin egen röda fototråd. Det är ett råd. Behåll ditt eget kameraöga vaket. Och gärna naket. Betrakta världen genom de oskyldigt blå, även om just dina två titthål råkar tillhöra de mest djupa, mörka brunnar. Svårt det där - att försöka se allt invant med nya ögon. För en av de allra största utmaningarna är att försöka fånga något riktigt intressant precis här, precis där man går och står. Här och nu.

Eller där och då. Som hos Lee Miller. Kan inte låta bli, när vi nu pratar fotografi, att nämna henne. En av alla dessa begåvade konstnärer födda runt förra sekelskiftet. Vet att jag har berättat lite om henne förut. Hennes bilder fascinerar mig. Denna vackra, uttrycksfulla kvinna som började som modell, och senare assisterade andra, innan hon själv vecklade ut sina fotografiska vingar i full bredd. Under andra världskriget var hon till exempel en av mycket få kvinnor som jobbade med dokumentärskildring på helt nära håll. Nära intill, för att inte säga mitt i, krigshändelsernas verkliga epicentrum.

Hennes mer konstnärliga alster, allt från konstruerade ateljéfoton till snöiga gatuvyer i Paris och pampiga pyramidperspektiv i Egypten, andas lika delar stilfullhet och livfullhet. Hon porträtterade också, många välkända ansikten, var en av dem som rörde sig i dåtidens konstnärliga innersta kretsar, med namn som Picasso i mixen.

Gå gärna in på www.leemiller.co.uk - Lee Miller Archives - och njut av fotografiska bilder som, i ordets vidaste bemärkelse, ger perspektiv.

/helena

ps Kommer nog att sakna det där stenskottet i vindrutan, nu när det är lagat, tyckte det gav lite extra krydda till mina "bilburna" bilder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar