Först av allt: Den här texten är tillägnad Carrie och Debbie. Fisher och Reynolds. Tack för filmupplevelserna som ni gav oss. Må ni vila i frid.
Vad har de då gemensamt - årets filmer? I vanlig ordning är det de filmmakare som vågar lita på oss tittare, som fångar intresset mest. De som vågar tro att vi, som sitter i biosalongen eller vardagsrummet, förstår tillräckligt, utan att vi måste bli fullständigt översållade av färdigskrivna sanningar på våra små nyfikna näsor.
I år känns det dessutom extra bra att konstatera att kvinnorna verkligen utmärker sig. Tyvärr inte så mycket på regisidan, men på i stort sett alla andra sidor och sätt. Till och med kvinnor i små biroller spelar skjortan av de flesta männen, killarna och gubbarna i de fem rullar vi valt ut till årets bästa. För vi kunde inte enas om någon rangordning. Alla fem är lika värdiga vinnare! Om nu någon alltid måste vinna något mer än det allra mest åtråvärda: filmälskarens gunst. Här kommer de då, de fem bästa år 2016, utan inbördes ranking:
Ni minns säkert att urvalet bygger på just de filmer som mannen och jag har sett under året som gått. Det kan alltså röra sig om allt från jättegamla filmer, som vi äntligen kommit till skott med att se, till något nästan helt nytt, som vi inte velat vänta en enda extra sekund med att få uppleva. Vårt urval bygger alltså bara på våra egna (ofta ganska slumpartade) urvalskriterier.
Men det är en annan film som stannat kvar mest i mitt minne: Margaret. Med suveräna Anna Paquin i huvudrollen. Ibland är det inte de bästa filmerna som stannar kvar mest, och längst, ibland är det de "bästa". De som ställer de intressantaste frågorna. Och hur skulle jag kunna värja mig mot en film som ställer frågan angående vuxenvärldens ensamrätt att förklara världsordningen (världsoordningen!) på sin spets. Hur skulle någon med ett reflekterande sinnelag kunna värja sig mot ett händelseförlopp (inre och yttre) som vill få oss att ta en ordentlig titt på vad det egentligen är vi väljer att värdesätta, prioritera, bortrationalisera eller helt avfärda här i världen. Jag bara undrar. Se Margaret! Men håll gärna någon i handen när du ser den, åtminstone en stund i början.
:)
/helena
ps Spoiler-alert! Läs inte här om du inte vill få reda på i förväg varför filmen heter just Margaret!
Så, nu har de som vill klickat sig vidare och jag kan nämna Gerard Manley Hopkins och hans dikt som heter Spring and Fall. I den nämns Margaret på ett sätt som gör filmens ifrågasättande (av en ofrånkomlig utveckling?) ändå mer tydlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar