måndag 19 december 2016

Ett nytt kapitel


Dagarna outstakade. Många, långa. I raka spår. Almanackan vit. Varje uppslag som snö. Mjuk, nyfallen överst. Som grädden på varm choklad. Som en spinnande katt. Som sovmorgon. Där under något hårdare, mer krävande. Som svårforcerad skare. Vanlig skare är ytlig, den här går djupare. Själskare. Själ-skare. Som frostskador i hjärtat.
Något ligger och skaver. Skaver och liksom svider. Alla ögonen. Barn, som hon, fast ändå inte alls som hon. Hon vet att hon har "allt". Utom hundvalpen, den med långa öron som hon önskar sig hetare än nyupptappat badvatten. Den svaga, bleka solen ligger an mot skrivbordet nu, gör de vita sidorna stridslystet skinande och vassa. Rakbladsvassa mot de nymornade pupillerna.
-En avig och en rät. Så brukade mormor säga. -Ena dagen glad, obekymrad och sprallig. Nästa dag nedtryckt i skorna, inåtvänd och moloken. Hon hade aldrig riktigt begripit vad moloken var för något. Lät mest som ett djur. En Ior. Det andra förstod hon mycket väl. Ända sedan hon var pyttepyttepytteliten hade dagarna haft olika färger. Olika ljud och ljus. Olika toner, som regnbågen. Från åska till solregn till snöstorm till sol igen. Man visste aldrig säkert när det skulle blåsa upp nästa gång. Eller hur fort det skulle bedarra. Enda skillnaden, när mormor sa det, var att det inte lät som en anklagelse. -Hon är som jag. Stackars lilla krake. Så sa hon med glad röst. Och så vände hon sig om och tillade: -Gläds åt dina dalar du, vännen. Utan dem får du aldrig se den vidunderliga utsikten från det allra högsta berget.
-Hon behöver disciplin, sa någon. -Hon behöver medicin, sa någon annan. Och utanför sjöng fåglarna som vanligt.
Det var det där som skavde. Det outtalade. Monstret. Alla de mörka, slocknade ögonen. Ingen hundvalpslängtan skymtade någonstans bland alla ögonen. Där fanns bara ängslan och tomhet. Apati, hette det visst. 
En pojke på blåspräcklig cykel stregrar framhjulet på ett sådant där löjligt sätt, som killar alltid gör. Precis när han passerar hennes fönster släpper han båda händerna från styret. Som om hon brydde sig det minsta. Who cares? Jag. Tänker hon. Jag bryr mig om andra fast jag inte känner dem. Men jag känner dem ändå. Hela tiden. Inombords. De bor där. Som fjärilar fladdrar de runt. Ibland landar de på ett ömtåligt organ, ibland badar de i havet innanför naveln. Ibland blåser de viljelöst med i känslostormarna. 
Blicken vandrar vidare, fastnar på grannens stora gran. Hm. Varför har han inte tänt ljusen i den ännu? Hon bestämmer sig för att kika närmare. -Går bara ut en sväng. Hon ropar först när ytterdörren redan är stängd. Äsch. Vantarna är fortfarande blöta. Mamma har slutat hänga upp dem på elementet åt henne, tycker hon ska börja ta mer ansvar själv. Känns trist. Men hon har ändå en aning om att det inte är ett orimligt krav.
Allt är grått: Himlen, luften, gräset. Och vått: Vantarna, vinden och kinderna. Det är fortfarande tänt inne hos grannen, fast det är långt in på förmiddagen. Om det hade varit en vanlig skoldag hade hon suttit i den stökiga matsalen och käkat falukorv i stora lass nu. Eller köttfärssås och spagetti. Staketet är fortfarande sönder, på två ställen. Pelle som brukar vara så snabb med allt det praktiska. Det är pappas ord hon tänker. Själv kallar hon honom aldrig för Pelle, utan Snällisen. För att han alltid är så snäll. Kort och gott: Snällisen. 
Snällisen har inte satt upp några ljus i granen alls, upptäcker hon när barren kittlar henne i näsan. Konstigt. Visserligen är det ingen som har nått högst upp på många år nu, men grenarna längst ner brukar alltid prydas med ljus. Tre meter upp eller så. Där brukar det alltid glimma och glänsa i takt med decembermörkret. Under hela adventstiden, så länge hon kunde minnas. På kvällarna brukar väggen bakom sängen få ett alldeles speciellt sken. Åtminstone de kvällar rullgardinen förblev upprullad. Ofta, ofta nynnar hon sig då till sömns med hjälp av tusen juleljus. Med det rosaröda täcker uppdraget över nästippen.
Det var Snällisen som kom på att hon borde övertala mamma att de skulle kontakta någon bra organisation, och höra sig för angående ett fadderbarn. -Så ska du se att de inte bara har ledsna ögon. De sjunger sig säkert också till sömns. Och hoppar rep. Så fort de bara kan. Sa Snällisen. -Så TV:n ljuger? Frågade hon. -Inte ljuger, men vinklar sanningen. Så att du ska känna något. Känna mycket. Svarade han. -Men visst finns det många barn som aldrig hinner leka. Som måste vara vuxna, när ingen annan kan vara det.
Snällisen ljög aldrig. Inte vad hon trodde i alla fall. -De ögonen har sett en del, brukade pappa säga, när mamma för hundrade gången log och kommenterade att Snällisens ögon var de varmaste källor hon visste. Och att ingen kunde vända på dåligt morgonhumör som han.
Dörren är öppen. Står öppen. Inte för fullt, bara med en glipa. På skylten läser hon samma som alltid: JOHANSSON, med kraftiga, svarta bokstäver. Därefter, något som nästan kunde tolkas som ett utropstecken. I alla fall för den som inte visste att en väska drämts i alldeles för hårt där en gång. Men det var längesedan det bodde en familj här. Barnen hade kläckts och lämnat boet (Snällisens ord). Frun hade flytt med en miljonär. -Varför då? hade hon storögt undrat. -För att hon älskar pengar, hade Snällisen svarat, helt lugnt.  -Mer än mig. Sedan hade han skrattat.

:)
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar