torsdag 22 december 2016

Ett nytt kapitel, del 2


Christmas is just around the corner... Är radion på? Hon hinner bara tänka tanken innan hon hör Ernst röst säga något om: "Här skulle nog självaste Tomten trivas! Tror ni inte det?" Varför är det på så högt? -Hallå! Pelle! Han vet inte att hon har döpt om honom till Snällisen. -Pelle, det är jag, Leka! Det ekar upp i det höga huset.
-Ska vi leka, Leka? Brukar Snällisen säga, för att han vet att hon hatar det. Men han säger det med glimten i ögat, till skillnad från några av killarna i 6B. Leka dum, säger de. -Ska vi leka dum? Eller doktor?! Säger de med dreglande munnar och gloende koögon. Samtidigt som de låtsas ratta runt hennes bröst. De som nästan inte finns.
Leka lägger vantarna på det gröna elementet i hallen, kliver ur uggsen, och börjar gå Ernst till mötes. "Så lägger ni dem bara i blöt så här. Skaka om dem någon gång då och då, när ni ändå råkar gå förbi." Hon går fram till TV:n och lyckas tysta Ernst med en snabb knapptryckning, precis innan han ska såga till ytterligare en bit rundstav i precis lagom längd.
Det lyser överallt, till och med på toaletten. Därinne står vattnet och rinner. Det rinner över badkarskanten, en rännil stannar vid den orange plastmattan. Hon vrider och vrider och vrider på den rostiga, jämrande kranen. Den "gråter" ju högre än brorsan, tänker hon. En oktav högre? Hon har börjat spela fiol. Kan inget om oktaver än, men vet redan att det trilskande instrumentet också gillar att jämra sig. -Du blir nog ingen Yo-Yo Ma idag, brukar pappa bullra. -Men imorgon. Då. Då! I handfatet flyter små tygbitar. Bruna, tunna tygbitar blandat med långa, gråa hårstrån. Vilken sörja! Tänker hon och stänger dörren in dit.
Trappan knakar inte. Den är klädd med något mjukt, ulligt. Varje trappsteg, som ett litet får. Bäbä. Och så är hon uppe. Hon vet så väl att det finns en spegel rakt fram här, ändå blir hon rädd när hon ser sitt eget vinterglåmiga ansikte stirra tillbaka. Spegeln är gammal, det har Snällisen berättat. Han har ärvt den. Den glimmar och glittrar med allt sitt guld. Och glaset är buckligt. Så man ser lite annorlunda ut. Hon tycker alltid det känns högtidligt att spegla sig i den. Det är svårt att låta bli att låta tankarna skena... Vem har speglat sig på samma sätt i den före henne? Långt före henne? 
Sängen är obäddad och full av...kuponger? Nej, det är biljetter. Det måste vara flera hundra stycken. Det står samma sak på alla: Stockholm-Motala. Hon öppnar fönstret, ser att mamma hänger upp de randiga långkalsongerna på linan som löper mellan den stora lönnen och kroken som pappa har fäst i friggebodens ena gavel. Varför hänger hon alltid tvätten ute när det finns risk för regn? 
Men var är han?! Hon börjar bli otålig. Och lite rädd. För ett ögonblick hade hon trott att alla papperslapparna på sängen var pengar, men det verkade ologiskt. En himla massa biljetter till samma destination, verkade i och för sig ändå mer mystiskt. Kunde det möjligen ha något att göra med det hon hört mamma säga: -Han är ju en sådan där fri konstnärssjäl - de går aldrig att tämja! Då hade pappa skrattat och gått ut i garaget och klivit i den stora, blåa overallen och börjat meka med gräsklipparen. Den hade lagt av dagen innan. -Du väntar alltid med att klippa till gräset är för långt! Sa han till mamma. Saken var den att mamma, som frivilligt tagit på sig att handjaga runt den stora, gröna trädgården, ville att gräset skulle vara för långt. -Det ger bättre träning i låren, förstår du väl! Mamma pustade, samtidigt som det långa håret nästan klipptes av när hon tvingades böja sig så mycket framåt, med nästan hela sin tyngd, att gräsklipparen till slut motvilligt gick med på att röra sig en centimeter. -Jaha. Okej då. Sa pappa.
-Pelle, var är du?!? Hon sträcker mycket tveksamt fram stortån mot den smala trappan som leder upp till vinden. Eller till "lilla våningen", som Snällisen kallar den. -Här är jag! Hon rycker till! Rösten kommer från ett oväntat håll. Från en vägg bakom henne. En vägg full av överdådigt blommande klövertapeter. En vägg, som saknar något mycket viktigt. En vägg, utan något väldigt väsentligt. En blommande vägg - helt utan dörr.

:)
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar