söndag 28 augusti 2016

Post OS


Om någon frågar mig; vilken jag tycker är den allra bästa maten, svarar jag tveklöst: Den som man kan äta med bara händerna. Den som inte nödvändigtvis kräver bestick. Den som går att äta på stående fot, om man så vill och behagar. Även om den alltid är att föredra sittandes framför ett jätteintressant TV-program. På tal om det - Vad tyckte ni om nya Fråga Lund, med Luuk vid programledarrodret? Tråkigt, tyckte jag. Lite som om frågorna ställts av barn, tråkiga barn. Och eftersom det, enligt min tvärsäkra definition, inte finns några tråkiga barn, så måste det vara vuxna som ställt de tråkiga frågorna. Tråkiga vuxna? Finns det? Haha. I rest my case. De verkar växa på träd. På tråkiga träd. Vissna. Dötrista. Liksom utdöda, åtminstone vad det gäller fantasi och påhittighet. Tomma kronor och kala stammar. Långt bortom höstträdens spännande, skiftande färger.

Ett riktigt hem har tusen historier att berätta, och mer än hundra obesvarade frågor. Så svarar jag om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast med ett bra hem. Och så läste jag en sådan vettig sak hos Alice Munro, om platser. Om platser som kan vara ett hem eller någon annan plats. Och så väver hon in en dikt i det hela också, som hon påstår är skriven av Walter de la Mare: "... Det finns ingen sorg
                                                                                          som tiden aldrig läker,
                                                                                          ingen förlust, inget svek
                                                                                          som inte går att sona.
                                                                                          Balsam för själen då
                                                                                          fastän graven ska skilja
                                                                                          älskaren från den älskade
                                                                                          och allt de delar.
                                                                                          Se den ljuva solens strålar,
                                                                                          regnet är över,
                                                                                          blommor yvs över sin skönhet,
                                                                                          Hur ljuv är inte dagen!
                                                                                          Grubbla inte för mycket
                                                                                          över kärleken, över plikten;
                                                                                          Vänner sedan länge glömda
                                                                                           väntar dig kanske
                                                                                           där livet slutför allt.
                                                                                           Ingen ska sörja länge över dig,
                                                                                           bedja för dig, sakna dig
                                                                                           när din plats står tom.

Dikten gjorde mig inte nedstämd. På något underligt sätt tycktes den stärka det beslut som jag så småningom kommit fram till, att inte sälja huset utan stanna kvar. Något hände här. I ens liv finns det platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. ..."

Vi läser Munros ord högt, och de flyger runt inuti min kropp som fjärilar. Lätta fjärilar, som har svårt att hitta en plats där de kan slå sig till ro. Så många långa meningar, vars betydelser är omöjliga att fånga lättvindigt. Underbart! Tur att vi gav Munro en chans till, för novellerna i För mycket lycka glöder av liv. Och ond bråd död. Och allt där emellan. Mina favoritmeningar hittills, ur den bästa novellen hittills; Vissa Kvinnor: "... När jag tittade på mr Crozier i det ögonblicket insåg jag något. Något som gjorde mig chockad och sorgsen. Han gillade att hon inte visste. Det märkte jag. Han gillade att hon inte visste. Hennes okunnighet väckte en njutning som smälte på hans tunga, som en kolakaramell. ..."

Efter OS, eller först snarare lite parallellt, såg vi det bästa kriminaldrama jag någonsin sett: Unforgotten (fint översatt till Saknad, aldrig glömd). Äntligen någon som har skrivit ett intelligent drama runt ett begånget brott, och samtidigt lyckats låta bli att skriva oss tittare på näsan. Vi får förtroendet att tänka själva. Tänka sig! Vilken sällsam upplevelse att få följa med i Nicola Walkers huvudkaraktärs inkännande och distinkt intuitiva tankebanor. Vem är offer? Vem är förövare? Vem låter det förflutna bli en boja, en kvarnsten? Vem går vidare som om ingenting har hänt, fast det ligger ett, för evigt ruttnande, lik i garderoben? Vem får förlåtelse? Vem får förståelse? Finns det oförsonliga handlingar? Hur går man vidare? Och så vidare. Riktigt bra, som sagt.

Åt just upp min sista ägghalva, med handen. Och resterna av gårdagens potatissallad, som låg och vilade sin dagsgamla saftighet mot ett delikat russinbröd.

:)
/helena (alldeles ägguppfylld i kroppen. Och alldeles, alldeles Alice Munro-uppfylld i själen.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar