"... Hotellet hade en gång målats påfågelsgrönt, mycket grällt, men nu efter regnen, de speciella Los Angeles-regnen som rengör och bleker allting, hängde den grälla gröna färgen bara med svårigheter kvar - liksom människorna som bodde därinne. ..."
Den innehåller mycket vätska, mycket sprit och många kroppsvätskor, det gör den; Bukowskis värld. Charles Bukowskis desillusionerade värld. Men så dyker det upp en passage som den ovan. Hela tiden dyker det upp sådant. Saker som hela tiden glimrar till. Lyser upp. Eldar på. Håller ångan uppe. För det går fort, även om inte mycket händer. Eller tvärtom. Mitt i tristessen finns finessen. Och fantasin. För jag antar att allt som händer i de små berättelserna inte är på riktigt, eller ens allegoriskt. Fantasier. Och annat som känns hämtat direkt ur någons mycket verkliga verklighet.
Läser, som ni hör. Och ser på film. Såg Kon-Tiki. Nja, den var väl inte så bra direkt. Tyckte den norska huvudrollsinnehavaren gjorde en något medioker prestation. Även om Skarsgård gjorde en gedigen insats, som vanligt. Och nej, jag pratar inte om Tarzan (Alexander) nu, jag pratar om Gustaf. Eller stavar han kanske med v på slutet? Hursom, ännu en historia om en passionerad - galen? - man med en fix idé. Idén om att bevisa att vindarna ibland tar andra vägar än de redan fastlagda sanningarna länge sagt. Idén om en flotte. Och ett hav. Historien är förstås fantastisk, filmen är sevärd. Klart sevärd, men inte mer än så.
Sedan såg vi ännu en "utbildningsfilm". Ni vet, jag nämnde för ett tag sedan den här typen av filmer som bara har ett ben. Bara ett ben att stå på, visserligen ett stabilt filmben som ofta bygger på en sann historia, men det räcker inte för att balansera en hel berättelse. Filmer som först och främst vill att man ska lära sig något som pekpinne-tydligt pekas ut. De blir sällan riktigt bra filmer. Så är det bara.
Won't Back Down. Så hette den. Inte en titel som hjälper upp den flåshurtiga saken direkt. Men budskapet var bra: Att vi måste bry oss mer om barnen. Och i slutändan handlar det om att vi måste bry oss mer om varandra. Inte bara se om vårt eget hus, utan lära oss att förstå att "huset" faktiskt tillhör oss alla.
Viola Davis och Maggie Gyllenhaal förgyller inte bara rollistan, utan gör berättelsen om två mammors kamp för sina barns rätt till bra utbildning uthärdlig, och bitvis riktigt intressant. Och engagerande. Kampen gäller våra barns rätt till bra lärare. Lärare som får tid och kraft och resurser och möjlighet att göra det de egentligen vill göra: Undervisa.
Tala Tänka Skriva Läsa. De fyra orden upprepas i klassrummet. Fyra av de viktigaste orden. Först kommer tänka, tänker jag. Tänka måste alltid komma först, och sist. Att våga tänka. Att ha rätten att våga tänka. Att få ordet. Att tala. Att tala om vad man tycker och tänker. Att alla ska få lära sig att läsa, och sedan utöva denna sköna konst genom hela livet, borde vara en självklarhet. Men det verkar det, fortfarande, inte vara. Inte ens i vår privilegierade del av världen. Suck och stön. Skriva ska vi inte tala om. Jo, det ska vi visst! Alla KAN skriva. Så är det. Därför måste alla få lära sig att plita ner de där snirkliga små krumelurerna. Handen och pappret och pennan, är också viktiga ord. Minst lika viktiga som orden som först kommer långt senare; skärmar och tangentbord.
Lärare. Guds gåva till mänskligheten! Detta yrke - inte det äldsta enligt vissa visa källor - men ändå. Om jag hade haft lite andra förutsättningar skulle jag utbildat mig till lärare på studs. Alla som känner att de har minsta möjlighet och lämplighet - och ork - borde genast söka sig till det pedagogiska kallet. Tänker jag.
Jag har visserligen provat på att undervisa i flera sammanhang under livets gång. I flera av mina jobb har jag haft en undervisande del. Lärt folk både vett och etikett och en hel del annat. Det är svårt och tålamodsprövande att lära ut (särskilt sådant man själv tycker är lika självklart som rinnande vatten), men framförallt givande. För vad kan vara mer givande än att se en annan människa växa? Det skulle möjligen vara att höra någon skratta då.
"... Hela stället såg ut som jag och luktade som jag. Tapeterna kände mig. Det var perfekt. Jag var medveten om mina fötter och mina armbågar och mitt hår. Jag kände mig inte 45 år gammal. Jag kände mig som en jävla munk som just fått en uppenbarelse. Jag kände mig som om jag vore förälskad i något som var mycket fint, men jag var inte säker på vad det var utom att det fanns där. Jag lyssnade på alla ljuden, ljuden från motorcyklar och bilar. Jag hörde hundar skälla. Människor och skratt. Sedan sov jag. Jag sov och jag sov och jag sov. Medan en växt tittade in genom mitt fönster, medan en växt tittade på mig. Solen jobbade på och spindeln kravlade vidare. ..."
Citaten är hämtade ur Historier från ingenstans (originaltitel: South of No North) av Charles Bukowski, 1973. Min pocket kommer från Lindelöws bokförlag och är tryckt 2005. Med reviderad översättning av Einar Heckscher 2004.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar