Proud! Som om någon på riktigt trodde sig kunna säga...

Den vajar överallt i staden nu, regnbågens egen flagga.

Och överallt läser jag kloka ord och starka berättelser. Jag fastnar till exempel hos Naumanen, i tidningen från härom morgonen. Han skriver så att ingen kan undgå att förstå hur konstigt det är att vi inte har kommit längre än så här, nu när vi skriver så stora och förpliktigande siffror som två noll ett sex i almanackan. Och som vanligt tänker jag att mycket handlar om egoism och lathet. Egoismen, som hindrar oss från att ta reda på hur andra människor mår och vad de behöver. Latheten, som hindrar oss från att se alla likheterna. För hur mycket vi än stretar emot så kommer vi alltid vara mycket mer lika varandra, än olika varandra. Vi behöver varandra och kärlek - ALL kärlek vi kan få. Så det så!

Min egen starkaste berättelse handlar om en bekants bekant (jo, det är sant). Han var ihop med en kusin till en tjej som var ihop med en kille som spelade i samma band som mannen (jo, det är sant). Det här var på den tiden när jag jobbade i en glasögonaffär i den lilla staden där jag fortfarande bor (jo, det är sant).

Alltså, plötsligt en dag kommer killen ifråga in i affären - han brukade köpa glasögon ganska ofta, som jag minns det - och ska prova bågar. Vi tittar på glasögonbågar tillsammans och han berättar att han vill vara fin inför resan han ska göra. Han ska åka till Stockholm, på Pride-festival. Jahaja, tänkte jag, som lite lagom fördomsfullt alltid undrat om det inte var lite konstigt att han var ihop med en tjej... Som om det har med saken att göra, så klart inte, men vänta lite så förstår ni vart jag vill komma.

Vi lade undan några glasögonbågar som han skulle fundera på. Han skulle ta med sig några bra smakråd in i butiken en eftermiddag efter jobbet, sa han. Och det gjorde han. Smakråden visade sig vara hans tjej och hennes nya kille (jo, det är sant). Alltså, hans ex-tjej och hennes nya kille (jo, det är sant). Vår kille, alltså glasögonormen i fråga, var inte längre tillsammans med en tjej. Och han skulle åka på PRIDE. Jag har sällan sett en människa leva upp så! Som om han hade kommit ut ur ett för litet skal. Som om han för första gången skulle få veckla ut sina vingar i deras fulla längd! Det var vackert att se. Det var verkligen fint att få vara en liten, liten del av den utvecklingen.

Jag instämmer med Naumanen: "... Rädslan tar fram människans fulaste sidor: intoleransen, fördömandet, våldet. Pridefestivaler å sin sida visar upp det finaste hon människan: kärleken, toleransen, den simpla rätten att vara den man är. Och den enkla konsten att ha roligt, tillsammans. Med musik, dans, konst och möten. ..."

Angående det här med att någon tycker sig kunna bestämma att någon människa är mer värd än någon annan, tycker jag är lite som om någon på riktigt trodde sig kunde säga vilken blomma som är vackrast i världen. Det går ju bara inte. Så fort man tror sig har hittat ett svar så växer det alltid upp ett nytt skott som överraskar med all sin unika skönhet.

Nu har PRIDE kommit hit, till den lilla staden där vi bor, Borås. Äntligen. Äntligen får vi fira hur kul det är att vara människa, bland alla andra underbara människor!

Festivalen har redan tjuvstartat, men mycket återstår på det kulturellt rika programmet. Ser särskilt fram emot en utställning. Och paraden, såklart!

<3
/helena

ps Läs gärna hela Christian Naumanens krönika: "Glädjen är enda botemedlet". Byt bara ut staden Borås till ditt eget hjärtas plats, så ska du se hur rätt allt känns. Och hur fel det är att vi inte har lyckats komma längre i världen än så här, år 2016.