Ser de alls himlen, för alla molnen de alltid pratar om?
Och varför ser de bara de mörka molnen som bekymmer, och inte som de livgivande vattenbärare de är?
Går ni också runt och frågar er hur folk har det - egentligen?
Alltså, på riktigt, vad folk tycker och tänker - egentligen.
Bakom stängda dörrar, runt middagsborden.
Ångrar de någonting?
Vill de något mer än sin egen välgång, sin egen välfärd?
Finns det någon där innanför som fortfarande är intresserad av "the bigger picture"?
Orkar någon se längre än näsan räcker?
Längre än landets gränser sträcker sig?
Vad ger just Dig rätten till det här landet? Vad har Du gjort för att förtjäna att födas här? Vad säger att du har mer rätt till det här landet än någon som (mer eller mindre självmant) väljer ett liv här, och inte bara finns här av födsel och ohejdad vana?
Ibland känns alltihop bara som ett enda stort frågetecken, och då tillhör jag ändå dem som gillar att ställa frågor. Som gärna omfamnar frågeställningens särklass gentemot all ogenomtänkt tvärsäkerhet.
Men ibland längtar jag efter svar. Jag vill också förenkla och stänga in mig, hålla för öronen och ropa BingoBingo! - när den stora vida världen utanför pockar på vår uppmärksamhet. När alla, 65 miljoner, människor på flykt ropar på oss.
Vi kan ju ändå inte hjälpa alla.
Hur trött är jag inte på att höra/läsa/se den meningen. En ganska meningslös mening i mina ögon. Och öron. Som om vi skulle låta bli att bry oss om varandra, för att vi ändå inte kan bry oss om ALLA andra. Hur konstigt resonerat är inte det?
Jag bryr mig inte om grannens barn (eller jo, möjligtvis den allra närmaste grannens då, för det är nära och bra och bekvämt och de gillar ju att grilla exakt samma typ av kött som jag gör...), för jag kan ju ändå inte bry mig om ALLA grannars barn. Hur konstigt skulle inte det vara, om man tänkte så? Jag bara undrar.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar