Först frågade jag fåren. Om de tyckte att den var fin och så. Om de tyckte att den var unik, speciell och kanske rent av småvacker att skåda, denna särdeles sköna torsdagskväll.
Men, trots att de slog sina kloka fårskallar ihop, verkade de mest frågande.
Sedan, när vi tog en nödvändig paus, frågade jag mannen om han tyckte att vi skulle ta med den hem, eller om jag skulle lämna kvar den där, i P-rutan. Han dröjde lite för länge med svaret, tyckte jag.
WAAOOOW!! Det är klart, så här i riktigt närgående närbild kan jag förstå om man blir lite tveksam till dess skönhet... Ja, kanske till och med lite rädd.
Men på lite avstånd är den riktigt fin. Tycker jag.
Hur som helst kunde jag inte låta bli att ropa in den spännande bysten - ja, vi kom äntligen iväg på slagauktion i torsdags! Kanske måste man vänja sig lite först, innan man ser skönheten i det som mannen föreslog var: "En bit trä som någon har misshandlat".
Nu återstår bara att hitta den perfekta platsen här hemma, till den utsökt välformade träbiten. Hm.
:)
/helena
ps Vi bor ju i Borås, som ni vet. Och runt omkring vår lilla stad finns det flera auktionshus "utplacerade". Många av vägarna dit, till dessa slagauktioner, löper vidunderligt slingriga och natursköna genom landskapet. Som en småvägarnas berg- och dalbana ungefär. De ger en lika hisnande känsla i magen! En dag ska jag göra en kamerautflykt och ta mig tid att stanna på flera platser och fota allt det vackra som annars bara passerar utanför vindrutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar