måndag 18 april 2016

Långvarig kärlek


Först. Den här låten som jag fått på hjärnan. Ain't No Sunshine. ...when she's gone. Fast jag sjunger when he's gone, förstås. Ordens malande gjorde mig nyfiken: Vem har gjort den här låten egentligen, i original? Bill Withers visar det sig. 1971. Om ni inte spontant vet vilken låt jag menar, så gör ni säkert det när jag berättar att han istället för att sjunga tredje versen upprepar frasen "I know" över 20 gånger. Hela 26 gånger enligt Wikipedia. På Wiki. kan man också läsa sig till att Bill Withers - innan det stora genombrottet som artist - arbetade på fabrik med att tillverka toalettsitsar (!) till flygplan. Och när låten som vägrar lämna mina nynnande läppar sålde guld, skojade hans omgivning till det genom att ge honom en guldfärgad toalettsits i present...

Annars. Vasen. Som jag "hämtade" på Myrorna i lördags. Som om jag behövde en liten guldig vas till. Men den här talade direkt till hjärtat och det gjorde den helt oemotståndlig. Vid en snabb titt kan den verka fullständigt oansenlig. Men om man tittar närmare, ordentligt, close up, så ser man. Den tidstypiska, enkla växtslingan. Och den rara graveringen: På 25-års bröllopsdagen. Datumet; 20/12 1918. De tu lyckligas initialer. Jag tror de snirkliga bokstäverna ska tydas E.S. - C.S.

Den minnesgoda minns att mannen och jag firar 25 år som lyckligt ogifta just i år. Då förstår ni att jag var tvunget att köpa den lilla vasen. Till oss.

Det jag tycker om mest med den är slitaget. Patinan. Någon har älskat den, länge. Satt blommor i den till insidan nästan rostat. Putsat utsidan till det tunna silverlagret försvunnit helt och blottat den gulfärgade metallen under. Det är ingen dyr sak. Varken då eller nu. Men det är en riktig dyrgrip socialhistoriskt sett. Och för mig. Och mannen. Oss. Nästan hundra år skiljer mellan våra respektive "bröllopsdagar" och det är svårt att inte undra vad mer som skiljer oss, men framförallt vad som förenar oss, genom tid och rum. Säkert mer än man tror.

Ain't no sunshine when he's gone...

<3
/helena

ps "... En gång i tiden fanns denna vackra fönsterblomma i alla hem på landet. Desto sällsyntare var den i städerna där den först senare blev populär genom sin färgprakt. Den blommar på våren och sommaren och är mycket omtyckt som balkongplanta då den inte fodrar mycket skötsel. ..." Så står det om Toffelblomma (Calceolaria) i den gamla, 1969, blomboken BLOMMOR för dig och mig (Das blüht für mich av Jan Triska) som snart inte har några blad kvar. Och jag antar att den pigga, glada, vitala blomman jag inte kunde låta bli att köpa, är en släkting till denna "toffel". Vad som oroar mig mest med den informativa texten är att det vidare, efter att ordet lättskött mer än bara antytts, står att läsa: " ... Toffelblomman trivs bäst i fönstret i ett svalt rum och måste skyddas för solens brännande strålar. Den tål inte för hög värme, drag eller torr luft, därför är den mindre lämpad i hus med centralvärme. Under blomningstiden måste den vattnas rikligt och duschas då och då. ..." Min blomma är väl en förädlad variant, frosttåligare, men för varm inomhusluft vill den fortfarande inte ha. Så, hur ska detta gå? Frågar sig mina obetydligt grönaktiga fingrar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar