söndag 7 februari 2016

Avsändare okänd 16


Snäckskalen var vassa. De skar in där huden var tunnast, i hålfoten. Samuel satte sig ner i den varma sanden, kände tvånget att vara lycklig skava i bröstkorgen samtidigt som han försökte gräva fram snorkeln ur den överfulla, röriga väskan.
Lovisa visste inget än. Inget mer än att den minsta dottern kom hem med skrubbade knän i går eftermiddag. Hon försökte fråga, men Ebbas tårar vägrade ta slut och plötsligt slog tiden läggdags. Nästa dag hade den lilla agerat helt oförstående, när Lovisa fortsatt fråga om knäna.
- Bja nu, hade Ebba bara sagt. - Bja nu. Inte ont. Ska vi gunga idag? Eller bada!?
Lovisa hade gett upp då, varit glad åt att den lilla var glad igen. Även oförklarlig glädje får ju, kan ju, tolkas som något positivt.
Han hade andats ut. Lättad över att slippa förklara. Lättad över respiten. Han ville inte förklara hela skiten. Inte nu. Snart. Hon - den andra, vars namn han knappt vågade tänka - hon väntade. Hade lovat vänta tills han var redo. Ibland undrade han om det någonsin, alls, fanns ett rätt ögonblick att rasera någons hela världsbild.
Där, äntligen, snorkeln. Bara ett litet skärsår i den vita huden. Blodvite, men bara på snäckskalet. Här skulle badas! Simmas och vattensprutas och lekas valfångare och säljägare på samma gång!
Från Lovisa hördes små suckar, varvat med mer lättsinniga skratt. Hon hade lagt ifrån sig Läckberg, höjde en helt annan rektangel mot skyn nu. Malmsten, stod det på den solvarma framsidan. Bodil Malmstens ord skyddade hennes sommarfräkniga näsa.
Ebba hoppade i vattenbrynet. Knäna skulle snart möta det salta vattnet. Den prickiga baddräkten satt löst över magen. Nästa år skulle den säkert passa. 
Lilla liv, tänkte han. Lilla lilla liv. Dig ska jag aldrig mera släppa ur sikte. Inte för en sekund. Och därmed, i och med den tanken, visste han att framtiden var beseglad. Som den omöjliga ekvation den aldrig förnekat att den är.


:)
/helena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar