Nu står de där. I hallen. Och blänger. Vi har ju inte setts på ett tag. Kommer knappt ihåg hur de ser ut.
För nu är den obönhörligen här, vintern. Äntligen. Eller nåt.
Förnekelsefasen är lång. Och varm. Så tänker jag, när jag bläddrar bland sommarens alla himlar.
Måste gå på toa. Vill inte. Måste gå förbi hallen då. Där de står, och blänger. Jag blänger tillbaka. Suckar.
Men mest himlar jag över alla lätta junimoln. Så lätta. Så fluffiga. Så flyktiga. Så....långt borta.
Äsch.
Sedan suckar jag igen. Sedan suckar jag över att jag suckar. Suckar över att jag är bortskämd nog att ha mage att sucka över en sådan världslig sak. Vintern är ju lite kul ändå. I alla fall ett tag. Och jag som brukade älska vintern så. Men det var innan junihimlen förförde mig.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar