När jag tog de här fotona, den sista helgen i september, betydde de inte så mycket mer än vad ni ser. Jo, lite mer, men inte mycket. De visar prov på att jag inte kunde låta bli att försöka dokumentera känslan jag får när jag är på en kyrkogård. Känslan av absolut lugn, även när trafiken passerar alldeles intill. Känslan när man drar in luften och samtidigt hör knastret från småstenen under fötterna. Att få röra sig stilla, långsamt, men hyfsat taktfast, utan att bli omsprungen av en flåsande, svettig joggare är oslagbart! Bara en sådan sak.
Men sedan dess, under den förhållandevis korta tiden från då till nu, har något hänt. Ganska mycket har hänt på kort tid, som fått mig att se på bilderna från den gamla begravningsplatsen med nya ögon: Först försvann en bekants bekant alldeles för tidigt - han hann inte ens fylla femtio. Sedan var det Henning som försvann, också för tidigt. Henning Mankell som tillhör mina förebilder, främst som humanist och samhällsobservatör. Men också som deckarförfattare. Kurt Wallander var en högst levande person för mig under några år på 90-talet. Och Linda. Dottern. Som blev ändå mer levande när hon gestaltades så inkännande och känsligt av Johanna Sällström. Johanna som också försvann, alldeles, alldeles för tidigt. Sedan såg jag Babel och blev påmind om att Patti Smith har kommit ut med en ny bok: M Train. Mind train, kan det bland annat betyda. De många sköna konsternas musa Patti Smith tar oss med in i hennes New York-vardag och föser oss försiktigt vidare down memory lane. Och så tar hon egna polaroidbilder. Foton av gravar!
Som om inte det vore nog gick Svetlana Aleksijevitj och fick ett stort fint pris för sina historiskt ovärderliga intervjuer. Förmedlandet av massans röster. Vittnesmål från förr som vi måste föra vidare in i framtiden. Kvinnornas berättelser. Människor och händelser som aldrig får glömmas. Aldrig får gömmas undan. Baksidorna och bakgatorna. Människor som förlorat. Och när jag säger förlorat så menar jag inte som i motsatsförhållande till att ha vunnit, utan som i förlorat allt det viktigaste här i livet.
Allt det tänker jag på och lite till när jag läser en recension av Maja Hagermans bok om rasbiologen Herman Lundborg. Suck. Men inte bara suck. Suckarnas suck såklart över det faktum att den här formen av djupa, irrationella irrläror kunde florera så länge i vårt land. Men en eloge till Maja Hagerman och hennes viktiga arbete som hjälper oss att ytterligare förstå det som varit och att dra ovärderliga slutsatser framåt.
Jag tänker också på ungdomarna som ska delta i den kommande poesitävlingen, som mannen är med och arrangerar för fjärde gången (har hört ryktesvägen att min medverkan som jurymedlem kan vara önskvärd igen! Ett poetiskt jippie är på sin plats här!). Tänker särskilt på inte-använda-adjektiv-övningen han gav dem igår. De skulle beskriva att en man var lång utan att använda ordet lång eller något annat liknande adjektiv och kom då bland annat på något i stil med: Han kunde nästan nudda himlen! Det tänker jag särskilt på, när jag egentligen bara ville rekommendera er att ta en lång och stärkande promenad på en av de vackraste - och mest levande - platser som finns; kyrkogården.
:)
/helena
ps Vera Brittain. Författare, poet, sjuksköterska och pacifist. Det känns inte rätt att klämma in henne så här, men jag måste. För hon känns så levande för mig just nu. Hon föddes 1893 och dog samma år som jag föddes - 1970. Vera Brittain, den unga, ambitiösa kvinnan som likt så många andra tvingades leva i skuggan av första världskrigets traumatiserande skyttegravsfasor. I helgen såg jag en film som bygger på hennes omtalade memoarer: Testament of Youth. Boken skrevs 1933 och gavs ut i en osannolikt stor upplaga för tiden. På 1970-talet gavs den ut på nytt, för en ny engagerad generation att upptäcka. Och nu, relativt nyligen, kom filmen med vår egen Alicia Vikander i huvudrollen som Vera Brittain. Se den, om ni vågar. För oss blödiga själar är det som vanligt bäst att ha någon att hålla i handen när det röda blodet forsar fram över den vita duken. Men där finns förstås kärlek också. En massa kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar