Vissa skulle kalla det en efterkonstruktion. Jag kallar det en eftertänksam analys. Visst visste jag direkt att jag bara måste ha den - tavlan med silhuetten av en skrivande kvinna, men jag visste nog inte riktigt varför. Förmodligen tänkte jag på skrivande kvinnor i allmänhet, eller på NaNoWriMo (National Novel Writing Month) som åter närmar sig med stormsteg. Eller på Alice Munro och Selma Lagerlöf. Ingrid Carlberg. Maj von Dardel. Eller Patti Smith. Eller Virginia Woolf (eftersom jag läser om henne och Bloomsbury-gruppen just nu). Men jag tänkte absolut inte på Svetlana Aleksijevitj. Är ganska så säker på att jag inte tänkte på henne när jag såg den detaljrika lilla tavlan.
Hade tänkt vänta till den kom på plats innan jag visade er det sinnrika klipparbetet, men det känns som att det är hög tid att fortsätta hylla det kvinnliga skrivandet - för att inte säga skrivarbetet - nu.
Redaktionen för eviga kvinnor (fortfarande bara jag:) förbehåller sig rätten att vara oreserverat överlycklig över ännu en kvinnlig Nobelpristagare i litteratur! Det känns som att det är en ren arbetsseger för Svetlana Aleksijevitj. Personligen har jag aldrig läst något av henne och kommer kanske heller aldrig att göra det, av den enkla anledningen att man måste välja sina lässtunder, timmar, dagar, minuter med omsorg. Ibland känner man instinktivt vad som inte får plats, hur bra - och gediget - det än verkar vara. Men man ska förstås aldrig säga aldrig. Och ropa hej och allt det där.
Kan man då lära sig att skriva som en Nobelpristagare? Att Kristian Fredén ställer frågan i Skriv som en Nobelpristagare: Från Selma Lagerlöf till Alice Munro, tycker jag är lite roligt. Men om det finns något riktigt bra svar på hur man hittar sin egen röst i allt öronbedövande gåspenne- och tangentbordslarm är en helt annan sak.
Att jag inte vill läsa om mer krig och elände och Sovjet just nu, kan mycket väl vara Raoul Wallenbergs fel. Och Ingrid Carlbergs. Ni minns kanske att vi började högläsa "Det står ett rum här och väntar på dig..." Berättelsen om Raoul Wallenberg i vintras? Vi kom igång så bra då, när vi hade februarisnoriga näsor, men sedan tog det stopp. Under sommarledigheten började vi så sakteliga jobba oss in i den igen. In i den ständigt fängslande - men också lika delar frustrerande - berättelsen om en man som aldrig föresatt sig att bli hjälte. Vi har fortfarande 100 tättskrivna pocketsidor kvar av de totalt ca 700 sidorna (sedan finns det ytterligare ca 80 sidor som enbart består av fotnoter!). En läsning som förfärar. Och förärar Raoul Wallenberg med den gloria han säkert hade blivit smickrad över, men säkert också varit ivrig att ta av sig, så att han fått arbeta vidare med några av sina många framtidsvisioner.
Det är en efterkonstruktion att säga att jag visste, eller kände på mig, att vi skulle få en kvinnlig litteraturpristagare i år, men vad gör det. Damen på tavlan blir min ständiga hyllning till det kvinnliga skrivandet - i alla dess förekommande former.
:)
/helena
ps Vill inte glömma att hylla det direkta tilltal som bara sociala medier kan ge, därför länkar jag vidare till Tuva Minna Linn. Henne har jag följt länge. Genom år och dag och ord. Jag känner henne inte. Men ändå gör jag det. Så där som bara bloggar kan förmedla ord och bilder som förenar och förgrenar. Om ni bara ska läsa en sak - till - nu, så läs det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar