lördag 31 oktober 2015

Svanesång


Jag tycker inte att persienner är vackra, men det tillfälliga mönstret de, med hjälp av solen, lämnar efter sig är något av det vackraste jag vet. För en stund sedan lämnade oktober sina sista svaga solränder över Matisse-planschen framför mig. Och det är lite sorgligt. Fast fint.

Steg upp sent idag, ville inte släppa Kristian med blicken. Eller händerna. Ni vet, Kristian, han som blev Kristian med ett helt folk på bara några korta månader. Lite som Carola. Vet inte vad han hade tyckt om den jämförelsen. Förmodligen hade han inte brytt sig så mycket, han hade så mycket annat att bry sig om.

När jag började läsa bloggen I kroppen min, då för några år sedan, var min första tanke - eller kanske andra - att jag önskade att jag hade fått läsa hans nakna, rättframma formuleringar i samband med något helt annat än hans vidriga sjukdom. Inte för att han inte beskrev sin ovardagliga vardag ovärderligt bra, utan för att jag ville läsa hans ord i samband med något som inte gjorde så konstant ont att läsa.

I Mot monsunens hjärta får jag göra det. Författaren och journalisten Kristian Gidlund var en genuint nyfiken och intresserad människa. Är, vill jag skriva. Och är blir verkligen, så att säga, rätt tempus när hans eget urval av artiklar, reportage och intervjuer får liv inuti min hjärna. Och långt in i mitt hjärta.

"... Jag och Direktören susar fram genom landet, förbi täta sockerrörsplantage, risfält med vadande hägrar och slagord på väggar och skyltar: "Viva Fidel", "Hasta la victoria siempre", "Viva la revolucion". Vi passerar avfarten till famösa Grisbukten där ett försök till att störta Castro havererade kapitalt 1961. När vi kommer fram till Trinidad behöver Direktören sova. Inte så konstigt, med tanke på att han tillbringat större delen av dagen åt att försöka spränga ljudvallen. Jag drar däremot till en strand för ett dopp bland exilkubaner, traktens ungdomar och ryssar som tar med sig sina romflaskor ut i vattnet. ... "

Han, Kristian, lyckas inte bara med konststycket att få mig att bli så intresserad av det svenska - världskända - skateboardproffset (som råkade ut för en livsomvälvande olycka och fick sitta i fyra års fängelse i Australien och sedan flyttade tillbaka till Sverige i ett försök att starta ett nytt liv i Stockholm) att jag sätter mig ner för att lyssna på en 36 minuter lång radiodokumentär om honom (Ali Boulala), utan han får mig också att ifrågasätta mitt eget skrivande. Jag menar, hur kunde han redan, som bara 20-nånting, vara så himla insatt och bra på att skriva intressant och personligt? Om situationen varit annorlunda hade jag nästan känt för att använda ordet orättvist, men det gör jag förstås inte. Jag läser vidare istället, och känner mig lyckligt lottad som får vara kvar här ett tag till.

"... Innan jag gick tillbaka till hästen passerade jag en skylt som till en början verkade malplacerad. Den kändes nästan osynlig, där den satt i sin avskildhet. Jag läste den och stod stilla ännu en gång. Den berättade att det sista en person tänker på innan döden får den att lämna sin kropp blir förevigat i dess tankar. Jag undrade om samma sak också gällde för djur. När jag sakta red genom skogen var syrsornas sång öronbedövande i den dimma som verkade bli allt tätare. Jag kunde inte släppa tanken på hunden, men jag behövde lämna den. ..."

/ur
Mot Monsunens Hjärta
Reportage och intervjuer
Kristian Gidlund
Forum, 2014



<3
/helena

ps Boken finns också som e-bok och pocket.

fredag 30 oktober 2015

Nalloween & en riktig sagoskatt


Det pratas mycket om hur personlig man ska våga vara på sociala medier. Vilket avstånd man ska hålla och så. Lite som tresekundersregeln i trafiken kanske. Efter det här inlägget, där jag ska presentera tre av mina bästa vänner för er, kommer det nog inte att finnas någon återvändo för mig, är jag rädd.


När man officiellt har kommit ut som nalloman, vid passerade 40 år, är det nog ganska kört med det här med integritet och sådant. Eller vad tror ni? Hej, jag heter helena och är nalloman. Så, då var det sagt. Känns ju nästan lite skönt att ha det sagt. Äntligen.


Här är de alltså, mina tre vänner. Får jag lov att presentera, från vänster till höger: Astrid Lindgren, Mr Blue och Nalla.

Till mitt försvar kan jag säga att det finns ett par medskyldiga till att de här tre befinner sig i just vårat, oftast barnfria hem. Mr Blue fick jag i julklapp av en f.d. chef (!?). Och vem är jag att göra mig av med en julklapp från en så högt uppsatt person, jag bara undrar? Astrid Lindgren (varför jag har döpt den så får vi ta en annan gång) har jag köpt av Unicef en gång i tiden, och här var tanken att den hängselbyxelklädda lilla lurviga skulle få flytta vidare hem till någon liten parvel, men hon har liksom vägrat att flytta ifrån mig och sina nall-kompisar. Och så Nalla då, hon är den enda som jag inte kan skylla någon annan för. Lokalt tillverkat hantverk, är hon. Rakt igenom liksom. Hon tittade på mig - där hon satt i den lilla hemslöjdsbutiken - med sina utsträckta armar, och sina glasartade, bruna ögon och så var det kört. Bara måste ha. Så var det med det.

Nalloween, det var en jobbarkompis till mannen som sa att de skulle ha en mjukare variant av Halloween-party, och det är svårt att inte tycka att det är en superbra idé efter den senaste tidens händelser. Vi behöver mjukhet lite extra mycket nu. Vara mjuka och goa och rara mot varandra.

Därför vill jag, mannen, och de tre fredagsmysarna i soffan, önska er en riktigt bra start på denna ljusa, mjuka, finstämda och lite lagom rysliga helg!

:)
/helena

ps Har ni hört talas om Mjukdjur för utbildning? IKEA i samarbete med Unicef och Rädda Barnen. Barnens egna teckningar har förvandlats till tredimensionella små vänner som säljs till förmån för att barn runt om i världen ska få ett bra liv, bland annat i form av bättre tillgång till utbildning. Låter som en riktigt bra grej, tycker jag. Tycker t.ex. att den här rosa flamingon med låång hals och spretiga tår, som Stella har formgivit, verkar vara hur mysig som helst för mig alla barn att gosa med.

torsdag 29 oktober 2015

Varje hjärta rörs av melodin


Det gick inte att motstå. Det söta häftet med visor i. Populära Visor, Nummer 51 och Svenska Visförlaget Stockholm, står det på framsidan. På baksidan står namnet på tryckeriet (Kihlström & Setréus Boktr. Sthlm) och innehållsförteckningen över de över 40 visorna som faktiskt får plats i denna lilla musikaliska trycksak från år 1949.


Amba-Tamba-Samba, Doftande hägg, En bukett röda rosor, Fjällbruden, Gungorna och karusellen, Hjärtats saga, I kväll ska man lägga ut sina krokar, Konserverad gröt, Man ska alltid bjuda på det bästa man har, Om du var den enda flickan, Präriemånen, På Cafe du Palais, Salta biten, Tre små sillar, Underbar, Underneath the Linden tree, Varför skrev jag ingen visa? Ja, titlarna är många och en del ganska långa. Och söta. Och salta.


Pudra din kind med solsken. Vilken underbar titel och uppmaning! Men det är inte den visan jag tänker visa er nu, det blir en annan. Jag tänkte så här; att eftersom mannen har en liten spelning ikväll så ska jag givetvis publicera texten till Musikant. Så, till mannen och er, en söt liten sak. En hjärtesak.


Musikant.

Text: Carl-Axel Herou.  Musik: H. Zeisner - Ch. Gaudriot.

Ifrån estraden hörs en violin
och varje hjärta rörs av melodin.
Den tycks viska: glöm,
vardagens krav!
Helt är den mättad av
minnen och dröm.

Refr.: Känslorna tolkar du så väl, MUSIKANT.
Tonen den kommer från din själ, MUSIKANT.
Lycka och längtan,
jubel och trängtan,
allt lever däri.
Starkast måhända
erfar en enda
din stråkes magi.
Vem är väl hon du spelar för, MUSIKANT?
Gripna vi sitter och hör,
strängarnas sång oss betvingar,
vår fantasi får vingar
av din melodi.



:)
/helena

ps Mannen ska förstås inte spela fiol. Och inte så här gamla låtar. Men annars så.

onsdag 28 oktober 2015

Let's gå ner på sta'n


Det är inte så himla ofta jag är inne i stan på dagtid. Tyvärr.


Men det händer att jag sliter mig från jobb och plikter, kastar på mig ett par nästan anständiga paltor och beger mig in mot civilisationens kärna.


Kände mig lite blyg först, det var ju så mycket folk överallt. Ställde mig bakom en lagom yvig buske och tjuvkikade lite. Nej då, det gjorde jag förstås inte, men jag krockade med en liten skylt ungefär här. En skylt med poesi på. Tror det stod något om "kardemummatrumpet" på den. Finns det verkligen något som heter så? Vackert ord i vilket fall.


Det är så mycket färg, nästan, överallt nu. Inne på Kupan - Röda Korsets second hand - spanade jag in en randig, höstgosig, färgstark tröja, men den fick hänga kvar. Gick ju faktisk mest in dit för att skänka dem en rosa vas. Kors i taket! En vas mindre. Det betyder förstås inte att vas-kontot är särskilt välbalanserat nu, än, någonsin.


Strosade förbi både det ena och det andra, gjorde jag.


Och det tredje. Och ett jättevackert fönster!


Sedan hittade jag en jättelång rosa tråd, och då kunde jag inte låta bli att göra så där som man gjorde när man var liten: Liksom linda tråden varv efter varv runt pekfingret samtidigt som man rabblar alfabetet. En bokstav för varje varv. Och så hamnade jag på n. Det måste betyda att min kille har rosa hår och heter något på n då va? Har för mig att det var så vi brukade göra för att få reda på hur vår tillkommande kille skulle se ut. Haha. Sedan fuskade jag lite, lindade tråden lite lösare varje varv och hamnade då på m istället. M som i Mannen!


Mannen ja, han kom och mötte upp mig på Erikshjälpen. Där såg jag ett så fint tygstycke, en slags jättestor bonad, som jag innerligt önskade att jag hade haft någon vägg över till. Det slutade med att vi köpte varsin bok. Och sedan gick vi till biblioteket. Snipp, snapp, snut. Ungefär.

:)
/helena

ps Köpte förresten en riktigt fin brosch också. Med några djur på. (Vad annars?). Den/de ska vi snart titta lite närmare på.

tisdag 27 oktober 2015

Och ett rubinrött!


Gula, bruna, brungula, gulbruna, orange, några lite rödaktiga, några enstaka, envisa gröna och ett rubinrött!


Rubin. Ett porslinslöv från Gefle. Från 1940-1950-talen. Även om jag tycker att det andas tidigare datum. Det glada 20-talet. Dekadens. Plymer och palmblad. Lättja och champagne. Dans, rörelse, rasslande långa pärlhalsband. Form och glädje. Formglädje!


Mot den grå betongen, i trappan, i skuggan av den stora lönnen som har de flesta av sina löv kvar, ser man det rubinröda komma helt till sin rätt.


Även om jag tycker att den här lite blåare tonen som framkommer bäst under den fria himlen, intill det lilla trädet som så ivrigt har fällt alla sina blad, är charmig på sitt sätt.

Och se på gulddetaljerna! Guldkanten! Är det konstigt att jag föll som en fura för det formstarka bladet?

:)
/helena

ps Nu har jag två "ädelstenar". Ni minns kanske det Safir-blå?

lördag 24 oktober 2015

Nej, jag vill inte, jag vägrar...


...jag gör det bara inte!! Höll ett så krampaktigt hårt tag om den vackra boken att mina fingrar fullständigt vitnade. Ja, hela händerna blev faktiskt vita, ända upp till handlederna. Nej, nej, nej den är min! Bara min!! Inte röra! Dragkampen fortsatte i vad som kändes som en evighet innan hon lugnt, oberört sa: Jo, det går bra att låna om den.

Dragkampen var mental, som ni förstår. Men känslan är på riktigt. Den här boken vill jag inte lämna ifrån mig! Det är klart att jag blir tvungen så småningom, att lämna tillbaka bibliotekets ex., men jag tror att det här är en av de böcker som bara måste få bo i min egen bokhylla på en mer permanent basis. Boken är vacker utifrån - med sina slingrande kaprifoler - och in. Och hela vägen inifrån och ut. Hör bara:

"
MIDHÖST (1980)


I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma
den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar
i den djupa och mogna stillheten
göms en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga från det avlägsna vassfältet

Lite dagen efter nynnar jag tyst
en lätt vemodig engelsk sonett
Allt är så stilla men ändå på något sätt så blockerat att
mina steg tvekar. Några äpplen faller till marken
markerande takten i en gammal visa. I natt kommer månen
att stiga från den avlägsna flodkröken

Jag böjer mig ner och betraktar den gula krysantemens blyga knoppar
den lilla trädgården grämer sig över frostens attack i går natt
med enkel retorik och väl formulerade metaforer
presenterar den sina argument intill staketet vilka
 med eller utan avsikt
formas till en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga bakom den avlägsna balkongen

"

/ur Den Gröne riddaren
Dikter av Yang Mu (2011)
Med inledning och i tolkning
av Göran Malmqvist
Bokförlaget Tranan



:)
/helena

fredag 23 oktober 2015

Trevlig är ett underskattat ord


I skenet av det kämpande oktoberljuset tänker jag på att alla ord känns så futtiga. De bästa orden vi har, de räcker inte alltid till. När vi öppnar fönstret mot den stora världen ser vi saker som vi inte alltid orkar se. Och när vårt sovrumsfönster ställs på vid gavel känner jag närvaron av sorgen bara ett par landsvägar bort.

Varför? Varför vågar vi inte se hur lika varandra vi är? Varför lägger vi så ofta fokus på olikheterna? Varför vågar vi inte inse att vi behöver varandra. Att vi måste hjälpa varandra. Att vi måste hjälpas åt för att göra den här platsen till en bra värld för oss alla. Vi måste våga koncentrera oss på det viktiga: Att alla ska få rent vatten att dricka. Att alla ska kunna läsa och skriva. Att alla ska ha rätt till ett liv bortanför skyddsrum och trånga, syrefattiga källarutrymmen.

Ibland kan man kanske känna att "trevlig" är ett lite småtöntigt och uttjatat ord. Särskilt på fredagar. Men jag tänker, ändå, trots allt, att det är skönt att ha möjlighet önska er en trevlig helg. Trevlig. Inte alltid en självklarhet. En tanke att ta med sig ut i höstlöven.

:)
/helena

ps Sista helgen som det bara står oktober i almanackan. Sommartiden är slut. Men det gör inget. För barnen i november är så gulliga att jag redan har satt upp dem!

torsdag 22 oktober 2015

Stilleben-recept


Det började med att jag skulle vädra min kofta. Plockade upp den ur kassen och konstaterade att den inte alls hade den nyans som jag trodde. Så jag gick lite bananas och lät redigeringsprogrammet färga den "rätt" istället. Guldknappen!


Sedan kom jag på att jag ville göra ett nytt stilleben i sovrummet, mot den grå skärmväggen, ni vet. Men samtidigt ville jag visa er, och det visade sig vara omöjligt i dagens dunkla inomhusljus. Vad göra? Gå ut i min lilla täppa kanske? Och göra en provisorisk uppställning av arrangemanget där. Ja, varför inte. Kändes som en smått genialisk idé faktiskt. Innan det började störtregna. Och åska.


Så det var bara att backa tillbaka in igen.


Ingeborg och jag fick snällt stanna i fönstret. Hon vävde något vackert. Jag fotade alldeles för närgångna bilder, i hopp om att ducka regnet som låg på åt vårt håll. Vi vädrade våra åsikter och höll koftan sällskap. Vi följde de snabba växlingarna utanför. Från regn till rusk till en ensam, svag solstrimma som lekte ikapp med barnen som var på väg hem från skolan.




  Hela världen får plats i ett fönster. Om man bara vill.


Så vad är då receptet för att få till ett bra stilleben - oavsett var det sedan ska stå. Svår fråga. Tror inte att det finns något riktigt bra recept egentligen, bara en massa bra ingredienser. Ögongodis. Gärna en massa sköna ting "av det redan använda slaget". Vintage, second hand. Lite antik-feeling över det hela. Nött och stött och sött och lite salt. Blandningen ska kännas i magen. Och lämna en bra eftersmak.

Till just det här stillebenet använde jag de här ingredienserna:
  1. En ganska nyinköpt kofta. Som är helt okej utan redigering faktiskt. Lite guldskimmer är aldrig fel. Och så kostade den ju dessutom bara 10 (!) kronor.
  2. Bästa höstbroschen. I trä. Lövträ(d). 
  3. Burken, som har minst tre snygga mönster going on samtidigt. Lite blommigt, lite rutigt, lite rosigt.
  4. Gripen. Tror åtminstone att det är en grip. Den coolaste ljusstaken i stan! I alla fall i min stadsdel? Tung är den, så att det räcker och blir över för att stå stadigt i ett vindpinat sovrumsfönster. Önskar bara att de varit två. Hade varit dubbel-über-coolt.
  5. Paraplyet från Syco kvalificerar sig med råge som så kallad "conversation piece". Men jag har haft det framme så länge nu, det börjar bli dags för något annat obegripligt, konstigt - för att inte säga rent av lustigt - istället. Något i lite mustigare färgskala. Ni kommer, kanske, att förstå när ni får lite mer perspektiv på saken. Bokstavligt talat.
  6. Böcker! Med lagom mycket patina. Snygga och innehållsrika.
  7. En kvinna. Med lagom mycket patina. Snygg och innehållsrik. Jodå.

:)
/helena

ps Förresten, ni missade väl inte spindelväven? Är så himla nöjd med att jag lyckades fånga den i samband med kortet på Ingeborg, där hon står och väver...

onsdag 21 oktober 2015

Avsändare okänd 13


Minnet av Maj-Britt. Hela hon fanns därinne. Med allt vad det innebar. Fräknarna, lockarna, och all gråten.
De brukade titta på slalom tillsammans. Heja på Anja, försöka lära sig namnen på de andra: Reich, Rich filibombombom och Kildow då eller Vonn kära nån. Och Aftonblaskan, eller vad heter hon? skrattade Majsan, medan de torra smulorna av drömmar sprutade ur mungiporna.
Mungipor som läckte glädje.
På påsklovet blåste de ur ägg, tills de kände sig lika urblåsta själva. Det är bra för själen med en ordentlig urblåsning emellanåt. Att liksom rensa rören. Röran. Så sa hon, i en enda utandning.
Det gick inte att fatta då - hur bra alla råden var. De sågs som självklarheter. Majsan var ju så där bara, smart och så. Det var en sanning helt utan modifikation. 
Livet utan henne, nu, påminde mest om ett utraderat USB. Tomt, stelt, avvisande. 
Gråten, den hjärtskärande, kunde aldrig raderas. På slutet grät hon hela tiden. Inte av smärta, försäkrade läkarna. Det var saknaden som gjorde ont. 
Hon saknade sin hund, sin kryddträdgård, alla de små krumbuktande daggmaskarna i den mulligt doftande jorden. Och orden. De saknade hon mest.

:)
/helena

"Som om det vore igår" hade varit en riktigt bra titel om jag hunnit skriva det som jag först tänkte.


Tiden, vart tar du vägen? Sådana här jag-hinner-ju-ingenting-dagar undrar jag det mer än någonsin.


Tänkte skrivit något om dagens speciella datum: 21 oktober 2015. Jag menar, om ni söker på "Tillbaka till framtiden 21 oktober" så får ni mängder av träffar. Men jag hinner inte nörda ner mig i filmhistoria nu. Vi får nöja oss med ett citat. Ett litet, men naggande gott citat.


"
Ordet 'vänskap' kan definieras som två personer som rör sig mot de bästa aspekterna av varandra.

"

/sagt av Sherlock Holmes, till hans kvinnliga partner Dr Joan Watson, ur veckans avsnitt av Elementary
(som, förutom i TV4 Play, även sänds på Sjuan måndagar kl 22.00)


:)
/helena

ps Rijksmuseum-Amsterdam, Nicolaes Maes (1634-1693). Så står det på baksidan av vykortet med den hungriga katten på. Och så originaltiteln på holländska: Het gebed zonder einde.

tisdag 20 oktober 2015

Mer spooky än så här blir det inte


"... En kväll i oktober 1979 körde Robert Fulton på en landsväg när han fick syn på en liftare. Främlingen var en ung man klädd i vit skjorta. Han sade inget, utan hoppade tyst in i bilen. Fulton gasade på till 90 km/timmen, och vände sig sedan om för att fråga liftaren var denne ville bli avsläppt. Men främlingen var försvunnen. Bildörren hade inte öppnats, ändå hade mannen försvunnit. ... "

De vita Rörstrands-ljuslyktorna har fått maka på sig, ett tag. Kobra-ljusstaken och den cognacsfärgade glaslyktan får bli små tidsmarkörer. De signalerar att de mystiska, mytiska tiderna är här. Snart är det Halloween - måste komma ihåg att bunkra nyttigt onyttigt godis i skåpen! Och snart är det Alla helgonstider. Ljus, ljus, ljus i mörkret. Precis vad vi behöver.

Bläddrar, som vanligt vid den här tiden, i Spöken och vålnader (av Rupert Matthews) för att komma i rätt stämning. Den är ju skriven för oss barn i alla åldrar. Hm. Jodå. Så är det. Smått skrämmande är den, men inte så värst blodig eller så.

"... Det verkar som om spökena är förtjusta i att skoja med de levande. ... "

Bläddrar förbi hästar som galopperar utan att hovarna ger det minsta knyst ifrån sig. En och annan poltergeist skymtar i ögonvrån. Spökhus förstås. Och alla spökskepp och spökbussar. Fastnar i den lite gulligare sektionen, under rubriken Vardagsspöken.

" ... Alla spöken är inte vad de förefaller att vara. Under 1920-talet skrämde ett spöke åtskilliga människor som sent på kvällen promenerade utmed en damm i Brentford, nära London. Vittnena rapporterade att de sett en stor vit uppenbarelse som kom fram ur mörkret och rusade efter dem. En man blev skräckslagen när det bleka spöket störtade fram mot honom med ett susande ljud. Han kastade sig ner på marken, men kikade upp och fick se en svan flyga förbi. ... "
Funderar på att skriva något spännande själv faktiskt, vet bara inte om jag skulle kunna få till lagom mycket nerv för att verkligen skrämma någon. Skulle förmodligen hamna på samma nivå som den snälla, hjälpsamma spöksystern på sjukhuset Royal Prince Alfred i Sydney.

" ... Läkare och sjuksköterskor tror ofta att spöket är en verklig sjuksköterska, och förstår inte att de ser ett spöke förrän hon går upp i rök. ... "

:)
/helena

ps Spöken och vålnader (Carlsen 1991. 31 sidor, pappband med foton och färgillustrationer) av Rupert Matthews finns att få tag i second hand. Hittade flera ex här på Bokbörsen och även Antikvariat.net verkar ha den i lager just nu.