onsdag 30 september 2015

Inte tjata, bara visa en skata


Den här lilla rackaren verkade utstött. En regelrätt hackkyckling så skata den var. Och förhoppningsvis fortfarande är. Den verkade hungrig, var mager och tilltufsad. Gick runt och spanade ner i underjorden. Där där maskarna bor, ni vet. När den äntligen lyckades rycka upp en mask så var de andra skatorna genast där och norpade den mitt framför näbben. Mitt hjärta blödde. Lovade mig själv att åka dit en annan dag för att kolla att den har det okej. 

Jag tog en bild då. En bild som blev hur bra som helst. Drog sedan i ett par reglage i redigeringsprogrammet och den blev ännu bättre. Älskar särskilt den långa, svarta skuggan.

Kom att tänka på den här lilla skatan när jag surfade in en snabbis till bloggarna på Elle Decoration för en stund sedan. Stannade en stund extra i den ulliga, gulliga, bergskedjan hos Hej Regina! Hon länkar i sin tur vidare till Monthly Makers månadstema: Natur.

Heja kreativiteten!

Önskar att jag kunde brodera mitt foto på något bra sätt, tror det skulle göra sig fint så, skulle säkert bli småläckert med ett virrvarr av gräsgröna trådar. Men jag får nog nöja mig med att printa ut det som det är. Ska bara skaffa en bättre skrivare först, eller åtminstone svart färg till den halvdåliga, befintliga. Hm.

:)
/helena

ps Och så ska jag komma ihåg att åka dit - till parken där den lilla skatan skuttade runt - för att kolla att den har det okej.

tisdag 29 september 2015

Men tecknet för solros kan jag inte


Det var derby i stan. De blåvita hade åkt de få milen hit för att möta guliganernas älsklingar. Antar att de riktiga fotbollsfansen skulle lyncha mig, om de visste att jag kallade det för ett derby. Storlagsmöte på blodigt allvar, skulle de förmodligen föredra att kalla det. Nåväl. Ser ni killen som putsar dörren i bakgrunden? Han var så snäll och söt och undrade om han var i vägen när jag fick för mig att jag skulle fota ett tecken. Ser ju tecken överallt nu ju. Kan det bero på boken jag berättade om häromdagen? Jo, så är det nog. Sedan kom chefen ut i foajén också, han undrade om jag kunde tyda tecknen? Nä, sa jag. Han pekade och förklarade och jag kände mig som en (japansk?) turist med kameran i högsta hugg. Na. Jag tror det betyder na. För de tre första betydde Restaurang och de tre följande betydde, såklart, Chinatown. Så då borde väl det mittersta betyda na? Inte?


Fula gubbar på ICA. Fula gubbar på Emmaus. Ni vet ju vilka jag föredrar. Även om jag helst undviker fula gubbar helt... Färgkombon - grönblå och brun - har jag däremot alltid gillat, även om den kanske blivit lite uttjatad med åren. Fint retromönster på krukorna också.


Men jag köpte förstås inget. På ICA alltså. Eller jo, det gjorde jag. Diskmedel och sånt. Och det allra viktigaste: ROSA BANDET! I lördags invigde jag det, tjuvstartade det rosa lite grand. Och jag tyckte faktiskt att det var många som la märke till det. För inte var det väl så många som spanade in mina bröst av någon annan anledning just i lördags?


På Emmaus däremot, därifrån fick jag med mig lite smått och gott. Saker som vi tittar närmare på senare. Precis när jag tog den här bilden gick två höga hästar - med tillhörande ridande poliser - förbi. Och jag höll på att tappa både kameran och koncepterna. Fy fasen vilken imponerande syn, när de snuddar en så där nära! Men vi måste vidare. Vi trotsade alla färgglada, viftande fotbollsfans genom att gå i motsatt riktning. Mot maten!


Medan mannen var inne och hämtade oss exakt en och en halv rätt var, med sötsur sås förstås, kom jag på att jag glömt att fota en grej...


Glasfågeln jag hittade inne på Myrorna. Som om jag behövde en enda fågel till. Men den här ville verkligen följa med mig hem, den flaxade så trevligt med sina vingar, och skrockade så glatt när jag betalade. Haha, ser ni att jag bara gick runt, det nu väldigt mörka, restauranghörnet för att föreviga den? Fattade inte alls att jag "sköt av" med en byxbak i bakgrunden. Lyckokatten till vänster anade jag dock direkt, den viftade ju så glatt med sin lilla tass. Haha, kul och knasig bild, måste jag få säga själv.


Sedan var det ju den här skylten. Såg ni den på fotot tidigare? Den fick stanna kvar på Emmaus. Färdiga ord är väl inte riktigt min grej att ha på väggen, om de inte är handbroderade eller så. Men jag tycker om budskapet, det gör jag. Som ni säkert inte har svårt att förstå.

:)
/helena

ps Och vet ni vad det stod på baksidan av skylten då? Jodå, helt enligt ett av dagens teman: Made in China.

måndag 28 september 2015

K(r)yss i almanackan


Hade tänkt packa ner de sista resterna av sommaren nu. Packa ner alla de ljusaste tankarna. På allvar. Sammanfatta, fatta och förstå att den varmaste solen har vandrat vidare. Fästa några somriga stillbilder på papper. Och några på skärm. Men. Här sitter jag och är smått hög fortfarande. Hög på helgens överdoser av solljus och syre. Trött är jag förstås också, man blir lätt det av att andas in så där djupt hela tiden. Ändå ner i lungspetsarna.

Hur ska vi då landa efter dessa två ljusblåa dagar? Orka återgå till veckodagar som kanske inte klingar lika lätt eller bjuder på så många stjärnklara promenader? Gipsi och jag bestämde oss för att mota vardags-Olle i grind, vi kallade helt sonika in det tunga artilleriet: Gamla hjältar och nya blommor.

Köpte en närodlad krukväxt på ICA i lördags, för tio kronor. Klippte av de små grenarna och stoppade ner dem i vatten. Nu hoppas jag att de vill försöka överleva vardagen tillsammans med mig. Förra gången jag gjorde så här, då blommade de i hela två veckor (!), fast jag glömde byta/fylla på vatten. Vågar man hoppas på en repris av det scenariot, tror ni?

En utvikning, beträffande fenomenet "att röra på sig", är nog på sin plats här. Motionera, träna och allt vad det kallas. Helst går jag. Går. Bara går. Lagom långsamt. Makliga promenader i fridfulla omgivningar. Eller så springer jag på loppis. Men det händer att jag "skakar rumpa" också. Det händer. Dansar, tramsar och flamsar mig genom rummen till lämpliga rytmer. Ibland till The Hooters. Gammal musik-kärlek rostar kanske lite med tidens tillåtelse, men rost kan ju vara vackert också. Musik med patina. Out of Body. Ett passande album när man vill dansa sig bort en stund.

För vem kan motstå ett löfte om 25 Hours a Day? Kärlek tjugofem timmar om dygnet önskar jag er, mina kära läsare!

:)
/helena

söndag 27 september 2015

Han gillar djur, jag gillar djur


Tänkte att vi ni kanske har syndat lite mycket i helgen. Ätit lite för mycket kanske. Eller tittat på för många digitala skärmar. Shoppat lite onödigheter. Eller bara varit lite lagom lata och lättsamma. Hursom, så här på söndagen skickar jag in den rättfärdige Noa till er. Noah eller Noak, om ni så vill. Noa och arken. Och djuren. Kanske sitter vi inte riktigt i samma båt, Noa och jag, men en sak har vi sannerligen gemensamt: Vi vill båda rädda alla djuren!

Ser ni den lilla gula igelkotten längst ner? Igelkotten är ett av mina särskilt utvalda djur. En survivor. Ett urtidsdjur. En anpassningsbar överlevare. Den har lärt sig att leva tillsammans med oss människor genom flera årtusenden, både i skogen, på landet och i staden. En taggig liten krabat. Men. För att vara någon som ständigt har så många sylvassa vapen lättillgängliga, är den nog något av det fredligaste som vandrar - läs gulligt småspringer - på jorden. 

Bonaden, med Noa, hans familj, djuren och arken, kan mycket väl vara helgens bästa second hand inköp. Love it!

:)
/helena

ps För er som vill veta lite mer fakta om bonaden kan jag berätta att det på den lilla medföljande, bruna lappen bland annat står att läsa; att festbonaden är en mindre kopia. Originalet är utfört av bonadsmålaren Sven Erlandsson i Kind omkring 1820. Kopian är ett handtryck i åtta färger av textilkonstnärinnan Thea Tanner.

torsdag 24 september 2015

Den gröne riddaren


De bästa sakerna i livet går inte att köpa för pengar. Snälla nån, säg att jag inte tänker börja med något så in i vassen klyschigt!? Nej, det tänker jag självklart inte. Men pengar tänker jag ändå börja med. Ser framemot att ta med mig Astrid Lindgren i fickan när jag går på loppis framöver. Och Greta, tänk att ha en sådan, spännande, mytomspunnen kvinna nedprasslad i fickan. Fast det blir nog inte så ofta förstås, ett par tre Astrid är oftast mer min valör. Även om jag hoppas få träffa Garbo ibland.


I sovrumsfönstret har det flyttat in lite nytt folk. Eller nytt och nytt, ni vet ju vad jag menar.


"... Din sinnesstämning tror jag mig fatta
när dagsljuset av vassens hängen
virkar en värmande sjal åt dig
och en mössa och dräkt som skyddar mot vinden
Ah, din sinnesstämning liknar moln och dimma
jag försöker förstå och ser väldiga
vågor. Där fanns en gång en ocean
Oceanen är din sinnesstämning, så är det "


And a little piece of, smutsig, heaven. De högre makterna har väl annat att göra än att putsa himlen kan jag tro... Funderar över poesins anarkistiska interpunktion och hur skönt det är att konstatera att det finns själsfränder överallt, även i Taiwan. Yang Mu skriver med vackra tecken som jag önskar att jag hade tid och tålamod och talang nog att lära mig. Som tur är tolkar och översätter Göran Malmqvist så att det ändå känns som att man kan tyda tecknen lite grand.


Efter att ha följt den lokala debatten om vem som får kalla sig miljöhjälte, räknar jag till ungefär 30 olika ting på dagens foton. Cirka 25 av dem är second hand av något slag. Den lilla stolen som skymtar har pappas lilla rumpa också suttit på, och farmors. Poesin ska lämnas tillbaka till biblioteket sedan, bokmärket är Myrornas egen fina fågel. Och jag fortsätter slå ett slag för att skippa slogans som: "Shopping som nöje", samtidigt som jag nästan inte kan vänta tills nästa loppis- eller auktionsbesök står på agendan. Dubbelmoral? Jag tror faktiskt inte det. De redan använda sakerna har en inbyggd historia i sig, en historia som ofta går långt bortom ord som nöje och shopping.

:)
/helena

onsdag 23 september 2015

Stig att följa upp


Jodå, vi hann ut innan solen gick ner i söndags. Hittade en stig att följa. Eller hittade och hittade, jag har tittat snett på den här 1600 meter långa slingan många gånger tidigare, men alltid bara snuddat vid den. Har aldrig kommit mig för att gå själva rundan runt.

Med reliefen av en gammalrosa krysantemum är kulturleden i det anrika jordbrukslandskapet uppmärkt. Älskar det faktum att vi bor mitt i en så levande historia, för leden går nära vår ytterdörr. Ganska nära. Och här där vi bor finns det spår av det som varit. Mitt bland betong, asfalt och de snabbmatsaktigt byggda 50- och 60-tals husen finns det spår som leder bakåt.

Informationsskyltarna berättar om några av personerna som bott här och brukat jorden, änkan Ellika kommer jag ihåg. Ellika. Eller stavades det med ck kanske? Nä, tror inte det. Vilket vackert namn.

Vad är det då som är så speciellt med att en stadsdel bär spår av det gamla jordbrukssamhället? Sådana spår finns väl överallt? För all del, men här levde odlingarna i de många växthusen kvar ända till 1950-talets exploateringsiver nådde glashusen inpå knutarna. 18 växthus var de visst som mest, på en begränsad yta, en normal stadsdels yta, eller snarare en och en halv, om man vill vara nogräknad.

Tänkte att det vore kul att fortsätta följa stigen. Både bakåt och genom årstiderna. Gå uppför lutningen när tjälen har fastnat i marken, eller kanske vända om och låta bli att halka på nervägen. Se om hästarna får komma ut och andas ångfyllda vinterpustar. Eller om hagen kommer vara tom då. Se frostrosorna kröna växthusets dörr. Se nysnön täcka jordkällarens steniga tak. Blicka upp mot den gröna kullen när den inte är grön längre. Kullen där det låg ett torp en gång. Kanske var det där Ellika bodde?

:)
/helena

ps För er som bor här i Borås, eller besöker oss ibland, eller tänker besöka vår lilla stad någon gång, snart, eller när det blir varmare igen, för er kan jag varmt rekommendera ett varv runt den lilla kulturleden som startar på Kransmossens friluftsanläggning.

tisdag 22 september 2015

(O)barmhärtigt


Vet inte hur det har blivit så, men i skåpet i hallen (på gränsen till köket) bor nästan alla mina tomtar. Där, väl synliga bakom glasdörrarna, bor de cirka elva månader om året. De delar jämlikt lokalitet med andra livsnödvändigheter som; kokböcker, krukor, smink, kontorsmaterial och sygrejor. Och den rosa elefanten. Den är ganska nyinflyttad. Innan dess levde hon på luffen, lite här och lite där. Ett tag stod hon på byrån i sovrummet, sedan ovanpå TV:n. Ibland har hon rullat ut sin trötta snabel över köksbordet, ibland har hon stått på piedestal. Men överallt har hon mest varit i vägen. Stått ut från mängden. Känt sig oönskad. Hos de två rosenkindade tomte-nissorna fick hon äntligen, någon slags, amnesti.

Hur jag ska kunna föra in den här småtramsiga texten på Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj står nog endast skrivet i stjärnorna. Jag gör väl ett försök.

Stjärndesigner-trion CKR - Claesson Koivisto Rune - har tagit fram årets stiliserade, rosa band. En liten cirkel, med en ännu mindre cirkel inuti. Ett synbarligen enkelt formspråk, därigenom smått genialt. 20 små "dubbelringar", som tillsammans symboliserar de 20 kvinnor som får bröstcancer i Sverige varje dag.

Och det är här elefanten kommer in. Klampar in. Den rosa elefanten i rummet. Så många som 20 kvinnor får alltså bröstcancer idag, här, i vårt välbeställda land! Obegripligt många. Därför måste kampen gå vidare. Forskningen måste komma ännu längre.

Bröstcancer slår urskiljningslöst. Obarmhärtigt. O-BARM-härtigt. Är ni med? Därför måste vi försöka visa lite barmhärtighet. Att köpa ett rosa band är väl det minsta vi kan göra. Snart är den rosa månaden här, då vill jag ha mitt band på bröstet. Mitt på bröstet. Väl synligt.

:)
/helena

ps Tio band. Så många snygga, smarta band har blivit till i Sverige genom åren. Här kan du se alla tio. Vilken är din favorit? Jag tycker fortfarande att Camilla Thulins spetslika band, från förra året, är smått magiskt. Men Gert Wingårdhs budskap, skrivet i blindskrift, slår nog det mesta. Smart, snyggt, eftertänksamt, inkännande och sant.

måndag 21 september 2015

Välkomna hit!


Helgen har varit ungefär som den här bloggen är försöker vara: Skitkul. Skitviktig. Lättviktig. Gravallvarlig. Historieintresserad. Poetisk. Vintage-medveten. Bakåtblickande. Brokig. Framåtsträvande. Färgglad. Grön. Skön. Gråskalig. Kulturtantig. Urtöntig. Trött. Musse Pigg. Putslustig. Inkluderande.Vetgirig. Nyfiken. Ordrik. Läslustig. Skogspromenadig. Djurisk. Oj-titta-nu-blommar-visst-pelargonen-igen:ig. Sa jag nyfiken?

Från den lilla stadens klapprande kullerstenar till det mjuka, mögelstinkande golvet i ödehuset. Från Erikshjälpen till Myrorna. Från prickiga örngottsfynd till Batman i miniformat. Från mannens sköna gitarrackord till Tom Alandhs roliga dokumentär: Sämsta bandet ever?. Från sovmorgon till Emmy-galan. Från sen till scen, så att säga. Från blåsig till vindlande. Från Refugees Welcome på Kulturhusets terrass till Välkommen att följa med mig en bit på vägen härinne! Från mig till dig.

:)
/helena

ps Och en hel del annat. Förstås.

söndag 20 september 2015

Vitt, yvigt, vackert, lätt septemberhår


Emmy, Emmy, Emmy! Och superbegåvade Claire Danes är förstås nominerad igen. Sitter här och undrar om solen ska hinna gå ner innan jag hinner gå ut. Hoppas inte, för de lätta molnen ser så lockande ut. Eftersom SVT tydligen har fått en knäpp - en bra knäpp - och sänder Emmy-galan Live i natt, måste jag nog försöka ändra lite i mitt schema. Får försöka få något gjort samtidigt som jag slänger en blick på glamouren i natt då. Lätta, lätta, problem. Som molnen utanför ungefär.


Vet inte om det är regnet som varit framme igen, eller små klåfingrar, men där låg den, i parken. Uppochner och jag kände direkt att en ny räddningsaktion var på sin plats. Som ett litet huvud - en yrhätta - fullt av yvigt, vitt hår. Buskhortensia. Slokar redan betänkligt i den torra inomhusluften, men t o m slokandet klarar den med stil och elegans.

Var bara tvungen att visa er hur fin den är, innan jag går ut och lapar septemberluft.

När jag såg den i parken, med "håret" på ända, vänt ner mot det fuktiga gräset, såg den precis ut som den här otroligt fina Hortensia-vasen från Royal Copenhagen. En vas som verkligen kvalar in i min favoritkategori: Vaser som kan stå på egna ben, utan några extra tillsatser (läs blommor). Fast jag skulle ändå aldrig kunna välja mellan blå, vit eller lila.

:)
/helena

ps Och så är det ju Babel i kväll. Världens bästa litteraturprogram! Som påminner oss om allt vi aldrig någonsin kommer hinna med att läsa. Likt Don Quijote får vi fortsätta fäkta. Mot allt som hindrar oss från att läsa (läs livet). Suck. Men en lätt, lätt suck. Som septemberluften ungefär.

lördag 19 september 2015

Mönster- och färganpassat


Bara älskar; hur de för länge sedan utslagna rosorna, på den snirkliga soffan hos Erikshjälpen, pratar samma språk som den virvlande grönskan utanför ödetorpet. Och hur den vilda grönskan, där, långt ute, sedan sakta viskar sitt budskap vidare; in till betongens ständigt lika färgstarka berättelser.

:)
/helena

fredag 18 september 2015

Dröm vidare


Måste erkänna att den här tiden gör mig lite stressad, på gränsen till skärrad. Det är så mycket just nu. Som om allt måste hinnas med innan mörkret faller, innan kylan kommer.

Det är konstrundor, utställningar, Kretslopp, auktioner, aktioner, och en massa massa annat. - Man kan visst smaka av ost på Coop också, inflikar mannen.

Helgen är fullspäckad av saker man kan göra. Om man vill. Och orkar. Och jag som helst bara vill krypa upp, eller ner, någonstans och öppna nya Hem & Antik. Den ligger här och lockar och pockar med mysiga hösthem och favoritfåtöljer.

Men visst vill jag mera. Mycket mera. Två punkter vill jag helst inte missa: Den viktiga, viktiga manifestationen Refugees Welcome, och något besök i en välgörenhetsbutik. Känns inte helt oöverstigligt, men man vet aldrig när man lever ihop med en motsträvig kropp, ibland vill den bara inte följa med. Så, håll tummarna.

Men vi började mjukt, mannen och jag. Mjukstartade helgen med ett biblioteksbesök och filmen Tournée på TV igår. Såg ni den? Turné. On Tour. Om burlesque. Om kvinnor som uppträder för sin egen och andra kvinnors skull. Männen får väl komma om de vill, men de är liksom inte målgruppen. En film om människor som vågar ta sin rättmätiga plats. Om att tycka om sig själv och våga bjuda på det man har. Om att inte ta allt så allvarligt. Våga leka lite. Leva lite. Le lite. Gabflabba lite mer.

Tycker om när en film inte har någon handling. Alltså, jag menar så här; när allt inte bara handlar om något som måste röra sig framåt i en viss ordning. Från punkt a till punkt b och c och så vidare. Tycker om när det flyter lite, som livet gör. Inte en stram linje framåt, eller bakåt, utan mer som en våg. En stegrande och sjunkande våg. Och ibland blir det stiltje. Som i livet.

Filmen landade mjukt i mig. Gav den en fyra på vår egen femgradiga filmskala. Inte ett intellektuellt uttänkt betyg i det här fallet, mer en känsla i magen. En ljuv eftersmak. Inte bitter alls. Och livet fortsätter. Keep on keeping on, som någon sa.

:)
/helena

ps Här, hos The Guardian, kan ni se en intervju med filmens regissör Mathieu Amalric (som också spelar en stor roll i filmen). Synd bara att han pratar om "perfekta" kroppar på ett så snävt sätt. Ordet perfekt är inte alltid det mest perfekta ordet att använda när man ska beskriva saker och ting och kroppar, tycker jag.