Fem små sanningar. I en glaskorg.

Min fina glaskorg har hittat in. Nu är frågan vad jag ska lägga i den? Plockade ner den lilla lyckoförsäljerskan från kökshyllan, tänkte be henne om råd, hon verkar ju ha koll. Hon vet säkert hur man ska tänka för att inte lägga alla sina ägg klöver i samma korg.

Just nu ligger det lite sommar i korgen. Lite loppad sommar. Havstulpaner är det nog inte, men jag bara älskar det ordet.

Vad hade hon då för råd att ge mig, den lilla? Jo, hon viskade ett enda ord i mitt öra: Sanningar. Lägg några väl valda sanningar i din genomskinliga korg. Va? tänkte jag först, och började sedan fundera på om hon inte hade rätt. Sanningar är bra. I alla fall några små.

I mars fick ni fem små sanningar om mig. Nu börjar det kanske bli dags för fem små till? Men jag tänker mig att vi mjukstartar med en. En bonussanning. I tre punkter. Om något så viktigt som kyssar, skräckkänslor och en sjukt bra TV-serie.

• Cityakuten! Världens bästa sjukhusserie enligt mig. Den förvandlade mina måndagskvällar till heliga, i många, många år. Inget fick störa då, klockan 21. Inget. Inte ens mannen. ;)
• Avsnittet där Lucy och Dr Carter blir knivskurna (jag är ganska säker på att jag har berättat om det förut, det har nog satt outplånliga spår i mig...) är skräck och skådespeleri i den högsta skolan! Nagelbitaravsnitt nummer ett. Bet nog ända ner till pekfingerknogen då, är jag rädd. Under flera år hade jag dessutom en pretty serious crush on just John Carter (spelad av Noah Wyle). Sedan bytte jag väl till Goran Visnjic's Luka lite då och då. Varför bara en doktor, när man kan ha två liksom?
• Ibland hann jag inte se veckans heliga avsnitt förrän senare. Det spelades förstås alltid in. Det hände att jag tittade på det mitt i natten. Min bästa tid. Och sämsta - med tanke på att en aning mera skönhetssömn definitivt inte hade gjort ont. I alla fall, en natt satt jag uppkrupen i mitt ensamma soffhörn, medan övriga huset sov sött. Med ögonen fastklistrade på ER märkte jag knappt skuggan ute på altanen. Skuggan! Det rörde på sig därute!?! Precis utanför fönstret stod det någon! Klockan 03.00 och kikade in. På mig!! Jag blev helt paralyserad. Tusen tankar strömmade genom hjärnan samtidigt som jag inte kunde röra en fena. Vad göra?! Jag vågade knappt tänka, tänk om jag avslöjade att jag visste att jag var iakttagen, vad skulle "skuggan" ta sig till då? Jag vet inte hur lång tid som gick, patienterna hann säkert avlösa varann flera gånger, men mina tankar hade fastnat någon annanstans, strax utanför fönstret. Sedan kom mannen upp, behövde väl gå på toa eller nåt, då försvann den mörka silhuetten plötsligt. Jag vaknade upp ur min skräckförlamning och tittade ut, såg en liten figur i huvjacka som släntrade ner för gatan, tog mod till mig och öppnade glasdörren och undrade vad han ville - det var en han, ja. Han vände sig mot mitt håll och svarade - på engelska (?) - att han bara hade en fråga till mig. - What?! sa jag med min upprördaste röst. Han: - I just wondered if I could kiss you?

Ja, det är en helt sann historia. Tro det eller ej.

:)
/helena

ps Här kan ni läsa om den kvinnliga skådespelare som jag definitivt fick en allvarligare crush på än någon av de manliga doktorerna!