Kameran är kastad!

Vad gör ni med alla era bilder? Var förvarar ni dem? Jag menar inte de fysiska, faktiska fotografierna nu, även om de ofta är digitala numera. Jag menar inte de virala bilderna, jag menar de mentala. De som "bara" finns lagrade i stordatorn häruppe, ni vet. I knoppen. Var gör ni av dem? Bilderna som näthinnan har registrerat och hjärnan sedan har varit vänlig nog att rättvända åt oss, var gömmer ni dem? Jag bara undrar, för ibland känns det verkligen som att minneskortet i skallen är fullt, för att inte säga överbelastat.

Som nu, nu går jag runt med en massa ögonblicksbilder. Sådana där vardagsscener som plötsligt bara dyker upp framför en. Vardagliga, men starka. Ofta går det svindlande fort innan de hinner passera igen. Som genom en stor vindruta. En världslig vindruta. Just nu går jag runt med fyra mentalt avfotograferade scener:

1. En medelålders man med två stora kassar kommer gåendes. I bakgrunden syns skylten med den svarta hunden på. En skotte är det va? Ja, ni vet säkert vilken affär jag menar. De har mat där, och en hel del annat. Det här hände i onsdags, när vädergudarna visade sitt temperament. Plötsligt blåste kepsen av. Vad göra? Bilarna svischade förbi, nära gångbanan, utan att ta notis om mannen - eller kepsen. Ett, två, tre snabba steg så var han ikapp sin bångstyriga huvudbonad. Och steg på den. Hans enda sätt att hålla fast den, utan att behöva ställa ner kassarna på asfalten. Hur han sedan fick upp den? Det vet jag inte. Då hade jag passerat.
2. Flickan springer över övergångstället. Ajaj, det gör ont att se en liten rosaklädd varelse springa så fort så att ryggsäcken guppar upp och ner för varje snabbfotat steg. Har hennes mamma inte hunnit lära henne om Herr Gårman än? Eller om Här-går-hon-ju, som jag kallar den kvinnliga skylten. Hursom, allt gick bra. Bilarna stannade. På båda sidorna. Och sedan var hon bara borta. Snabb som en pil. En rosa pil.
3. Två vänner. Jag inbillar mig i alla fall att de var (är!) vänner. Som yin och yang till utseendet. Den ene mörkhyad. Med stoooort hår. Afro. Snyggt. På ett roligt sätt. Inte bara en sådan där vanlig rund variant, utan mycket mer. Framför allt mycket mer på höjden. Den andre; blek med glesa hårtestar. Hårbottnen syntes lång väg, redan. Skratt och småknuffar. Två unga killar på väg ut i livet. Jag hann tänka; att jag hoppas att de håller kontakten. Även efter. Efter studenten. Efter vad som helst.
4. En dam. Med käpp. Inget märkvärdigt i sig. Men det var något med de bestämda stegen. Något med den självsäkra, tvärrandiga halsduken. Det var något med henne, som jag inte kan släppa.

Oj, det var en utvikning som heter duga. Här skulle jag bara redovisa torsdagens fotoutmaning (till mig själv): Hitta bilder som är tillräckligt färgstarka för att bli intressanta även i gråskala. Come on bara vardagen! Kom igen bara, alla vanliga vyer! Handsken är kastad! Här ska fångas färgskalor! I grått.

Känner mig ganska nöjd med resultatet, faktiskt. Jag fuskade bara lite. Hatten av för mannen - min egen hjälte! - som tog fotot på mitt öra. Visserligen enligt strikt instruktion, men ändå. Det blev bra.

Egentligen var det mina nya örhängen, eller clips?, som jag ville visa. Fick dem av mamma i söndags. Fick tillbaka dem, så att säga. Jag valde ut dem till henne en gång i tiden. Säkert till någon födelsedag. Kanske när hon fyllde lika mycket som jag är idag. Fyrtionånting. Hon tycker inte att de passar i hennes öron längre, så hon undrade om jag ville ha dem. Klart jag ville! Tack mamma!

Ett smakprov måste vi ändå ha. Ett färgprov. Den mest törstsläckande sommarfärgen. Melonfärgad. Soft saftröd. Softröd. Naturens egen sorbet. Vattenmelonfärgad.

Och rekvisita. Den är tillåten, ibland. Bara ibland. Någon hade lagt en kudde på bänken i Sinnenas park. Hm. Vilken stolle va? Men, vänta nu. Det var ju jag. Det är jag som är stollen. Men så här alltså; tänkte att det kunde vara skönt med något mjukt i den hårda träsoffan. Att kudden är fullproppad med gula (förlåt gråa) blommor gör ju inte saken sämre. Broderade blommor. Sådana som växer på loppisar, inte på trä'n.

Så, vad tror ni? Hade fotona blivit färgstarkare i färg? Intressantare? Eller mindre pretentiösa? Mm. Vem vet? Den som lever får, kanske, se.

:)
/helena

ps Hon är inte så ung längre, mossan växer vilt i anletsdragen på Edvin Öhrströms vackra kvinnobyst från 1951. Ungdom, heter den. Och på ett sätt är det ju alltid sant.