söndag 31 maj 2015

Målad av mor


 "... I porträttet av sig själv och sin unga dotter är hon klädd i en av det antika modet inspirerad dräkt som karakteriserades också av bara armar och axlar. Hur gick det för mor och dotter i fortsättningen? ..."

I en av mina egna favoritblädderböcker: Gamla Bildbekanta (Bra Mjukböcker 1978) av Gunnar Dahmén, finns bilden på den vackra modern och den söta dottern. Målningen heter just Mother and Daughter och är målad år 1789. Konstnärinnan/modern hette Marie Louise Elisabeth Vigée Lebrun och föddes i Paris 1755. Hon gick i sin pappas fotspår. Målarfotspår. Men hon hade - uppenbarligen! - en alldeles egen, stor talang för målandets konst. Bland hennes namnkunniga porträttkunder fanns ingen mindre än självaste drottning Marie-Antoinette med familj.

Vad MLEVL, puh, vem orkar skriva ut hela det namnet igen? skulle tyckt om att ha blivit avbildad tillsammans med min gamla tobaksburk från Gabriel har jag ingen aning om. Men jag tycker att de är fina tillsammans.

:)
/helena

ps Hur gick det då för mor och dotter i fortsättningen? Enligt texten i Gamla Bildbekanta; inte så bra. Inget slut som lämpar sig att studera alltför ingående en sådan här dag, tänker jag. Men vi kan väl säga så här; att det fanns en karl inblandad. En karl som inte dög åt dottern. En man som, citat, var "utan namn, utan talanger och utan förmögenhet." Ooops.

lördag 30 maj 2015

Köpt klöver. Spanat in Groblad. Och fikat med Birgitta.


- Kom och köp! Kom och köp lite tur. Så sa hon. Den söta flickan på välgörenhetsloppisen. Flickan med den röda kluten, de lagom nedhasade strumporna och korgen full med fyrklöver. Och jag kunde - förstås - inte stå emot. Hon hade dessutom alla sina små porslinsfingrar intakta. Särskilt vänster lillfinger är helt och hållet intakt, se bara hur det står upp! Att hon har ett litet brott/en bit som saknas längst ut på flätan, var inget som jag brydde mig om. För vem har inte det? Jag menar, ett par kluvna hårtoppar har vi väl lite till kvinns? 


Snart är det mors dag, som ni vet. Jag har redan bläddrat fram i den gamla almanackan. Ska ni åka hem till mor och ta en fika då? Om ni gör det, så kan jag rekommendera en skön kopp: Birgitta. Rörstrandskoppen Birgitta hittade också hem ifrån loppisen. Den har ett handtag som förhöjer hela fikaupplevelsen. Ja, jag skulle nästan vilja påstå att kaffet smakar godare när koppen är så här skön att hålla i. Fast det är klart, värmen hålls inte lika bra i en så här pass vid kopp (säger hon som är van att dricka sin tår, och påtår, i den smalare Swedish Grace-koppen).


Tänker mig att de två ensamma Birgittakopparna, handmålade, i design av Jackie Lynd - och helt i nyskick! - kommer passa utmärkt till morgonteet. En liten kopp ljummet te, som ackompanjemang till korv- ost- och kaviarsmörgåsarna, måste jag ha. Och ägg. Kan inte leva utan mitt kokta ägg. Mannen är mästare på att koka ägg. Inte för hårt. Och absolut inte för löst! Krämigt, ska det vara. Gulan ska smälta på tungan, medan vitan ska hålla sig ganska fast. Fast och fin. Fast jag är förstås inte så kräsen, är nöjd så länge det inte säger pip! när man knackar på skalet.

:)
/helena

ps På tal om kaffekoppar, så fick jag med mig den bläddervänliga boken: Svenska Kaffeserviser 1920 - 1980 (Michél Carlsson, Urban Orzolek, Ica Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB, 2014) när jag var på biblioteket senast. Vackra bilder på kopparna vi känner igen - och en del vi inte känner igen. Jag fastnar hos Gefles Groblad. Minns den från min mosters kök. Smulor på golvet, busiga barn och Groblad.

Alla gillar inte boken helgjutet, där lurar tydligen något faktafel. Och ytan får ta mycket plats, på bekostnad av djupare innehåll. Så tycker en del. Jag tycker ändå den är värd att bläddras i. Jag bläddrar gärna bland bladen. Bland Groblad(en), och in i Berså(n).

fredag 29 maj 2015

Dags att bekänna färg


"
Jag upptäckte att jag kunde säga saker med färg och form
som jag inte kunde säga på något annat sätt - saker som jag inte hade ord för.
                                                                                                                    "
/Georgia O'Keeffe

<3
/helena

söndag 24 maj 2015

I hänryckningens tid...


...uppstod ljuv musik! Och då menar jag inte den där lilla bagatellen att Måns och hans lilla gulliga streckgubbe gick och vann hela Eurovision-klabbet, utan att mannens spelning på torget gick så bra. Trevlig publik! Och inte ett regnmoln så långt ögat kunde nå.


...såg jag tre sorters rosa blommor.


...kan man träffa på en björn.


...kan man träffa på en solkatt och en trädkramare trädpussare.


...flög en ensam gul ballong över det gröna gräset. Kanske ville den säga något, för den virvlade väldigt länge fram och tillbaka i den svaga vinden. Att festen är slut? Eller att den bara har börjat.

:)
/helena

lördag 23 maj 2015

Avsändare okänd 12


Hon skulle bara läsa serierna, men sidorna fastnade. De satt ihop, och plötsligt låg familjesidan uppslagen. Lite småläskigt att se sitt eget födelseår i en dödsannons. Rose Larsson. Hon läste utan att se vad det stod. Rose? Rose! De hade bott grannar när de var små. Stått och småfrusit utanför korvkiosken tillsammans, senare, som alltför tunnklädda fjortisar. De hade levt parallella liv ett tag. Sedan helt separata.
Rose hade visst flyttat till New York. Skrivit på något eget som aldrig gavs ut. Det var i alla fall vad hon hade hört, på omvägar. Översatt dussinromaner på dagarna. För överlevnads skull. Det var många år sedan hon hört något alls. Och nu var hon död. Bara så där. Eller inget händer väl bara så där, något måste förstås ha hänt. Snabbt ner till slutet av annonsen, förbi föräldrarnas namn. Och systerns. Ingen egen familj alltså. Den där självständigheten. Den satt kanske i, i hela livet? Hela halva livet. Det som hon fick.
De brukade äta middag i trädgården. Krusbär. Sura och omogna. Gröna blad och röda. Berberis. Häcken som stacks när man plockade bladen. De brukade tissla om allt. Och tassla bakom vinbärsbuskarna. Stoppa de små munnarna fulla av röda och svarta bär, kikna av skratt när Albinoni - den vita hunden - försökte fånga en fjäril med tänderna. Han haltade, hade inte en chans.
På vintern; isbanan i lekparken. Skridsko-slalom mellan tallarna. Rose var en känd isprinsessa. - Bara för att jag kan åka bakåt så här, visade hon. Själv var hon Larionov. Eller Fetisov. Eller vem som helst i klumpig hockeyhjälm. Och ganska nöjd med det.
Ingen hette Rose då. Utom Rose då. Alla hette Carina eller Marie eller Helena eller Ann-Sofie eller Camilla eller Susanna eller Ann-Charlotte eller nåt. Ingen hette Rose. Det var hennes mamma som ville ha en Rose. - En ros som aldrig vissnar, sa hon på ett sätt som fick ens eget namn att verka tråkigt, trist och fantasilöst. Fast alla andra. ALLA andra tyckte att Rose var ett jättetöntigt tantnamn. - Råååås, som de sa.
Pappan var bullrig och hette Rutger. Han verkade alltid ha bråttom, greppade något ur den gröna kylen, i förbifarten. - Hej med er flickor, grymtade han och pussade Rose på hjässan. - Min blomma, vi ses imorgon. Tidigt. Då blir det gröt! - Det blir det ju alltid, suckade Rose. Men det var ingen riktig suck. Inte en sådan som kommer ända ifrån magen.
Han jobbade svart, Rutger. Fast inte egentligen. Han jobbade på kvällen, på natten, på sjukhuset. De kallade det för att "jobba svart". För att det var sant att det var mörkt på natten. Svart. I alla fall på vintern. På sommaren var han ledig. Länge. Han målade då. Ställde upp sitt staffli mellan vinbär och krusbär och målade. Dem. Och Albinoni. Och hus. Och bilar. Och blommor. Och båtar som stod uppställda på någons garageuppfart. Små båtar alltså.
Rose, vad hände? Vart tog du vägen? Vem var du? Vem blev du? Det var omöjligt att inte ställa alla frågorna. Här. På rad. I köket. Nu. Och hon som bara skulle läsa Blondie.

:)
/helena

fredag 22 maj 2015

Loppisbjörnen sover...


...verkligen inte längre! För oj vad loppisar det anordnas nu! Som perenner poppar de upp ur vinterdvalan! Det går knappt att se något annat i tidningen än loppisnotiser. I garage. I lador. På landet. I stan. Överallt.

Min onsdagsfavorit i min egen morgontidning (Borås Tidning) har den ljuva rubriken; GAMMALDAGS KAFFEKALAS och låter så här:
"Fika och loppis: Bollebygds Hembygds- och fornminnesförening ordnar ett riktigt gammaldags kaffekalas med vita dukar, servitriser i vita förkläden, sju sorters kakor och mockatårta. Samtidigt är det loppis.
Bollebygds hembygdsgård söndag 24 maj kl 10-13."

Kan det bli bättre? Lyxig fika. Riktig fika. Och loppis. Mm, låter som ljuv loppismusik i mina öron. Tyvärr får jag nog inte möjlighet att åka dit, helgen är fylld med mycket annat. En del lustfyllt; mannen har en rolig utomhusspelning imorgon - håll tummarna att det inte regnar. Åtminstone inte i sidled... 

:)
/helena

ps Vad ska ni göra i helgen? Den lilla loppisbjörnen och jag önskar er som ska ut bland "de redan använda sakerna"; god loppisjakt! 

torsdag 21 maj 2015

Glädjen över en ledare


Nu ska det erkännas, jag tillhör den kategori människor som läser på toalet..., hm, låt oss säga i badrummet istället. I badrummet händer det att diverse tidskrifter får sin sista vila. Därifrån kommer de inte ut igen, så att säga. Därifrån är det ingen återvändo, det är bara ändstationen som väntar; soporna. Alla mina tidningar vandrar förstås inte den vägen, en del är oumbärliga och måste sparas. En del rivs det ut särskilt viktiga sidor ur, och intressanta artiklar. Och en hel del vackra bilder sparas förstås också. Men ibland kommer jag på försent, att det är något som borde sparats. Som det här numret av ANTIKVÄRLDEN (salig vare dess minne, snyft)

Skadan är redan skedd. Vattenskadan. En viktig tidning har hamnat i badrummet och måste nu obönhörligen sorteras bort, trots att jag egentligen skulle velat spara den. Med facit i/på hand hade jag velat spara den. Särskilt ledaren. Då kom jag på det! Jag kan ju spara den härinne, hos er! Åtminstone ledaren. Den är så bra - inget nytt under solen, förstås - men jag tycker om Erika Funkes formuleringar, och berättelsen om sakerna. Och det kreativa ögat. För visst är det så? Att man aldrig riktigt vet, ifrån början, vilka saker som kommer trivas ihop och inte?

"
Glädjen i ett durkslag
Man måste inte vara antikexpert för att kunna fynda på loppis. Det är ju ändå rätt sällan som signaturen på loppistavlan visar sig vara en äkta Strindberg. Eller som dekoren på porslinsfatet kan identifieras som kinesisk Qianlong. Värdet i ett äkta loppisfynd handlar rätt sällan om pengar, helt enkelt.
Desto oftare, däremot, kan ett kreativt öga hitta personliga saker som kan berika tillvaron till priset av en spottstyver. Det handlar om att se skönheten i det spruckna, att välja nostalgi före nytillverkat och att uppskatta den historia som alla återanvända föremål kan berätta, för den som orkar lyssna.
Jag vet inte om jag själv äger det där kreativa ögat. Men jag har turen att leva med en man som på något vis alltid nosar fram rätt saker på de mest oväntade ställen. Det sker knappast med min hjälp, man kan nog snarare säga att han lyckas fynda trots att jag är med. 
På loppisen mellan Bönhamn och Nordingrå, som även inrymmer ett bageri, står jag som ett frågetecken när han kommer släpande på ett knallgult durkslag i 60-talsplast, en skev gammal fiskerulle och en ful orange träklump. Jag kan visserligen inte klaga så mycket, eftersom allt tillsammans har kostat ungefär hälften av det jag nyss betalat för en påse bullar.
Mer förståelse har jag för den rara sockerburken från Rörstrand, med gula jugendslingor, som han inte kan slita sig från i en antikbod i Kalix. Men jag kan ändå inte låta bli att ifrågasätta priset, som är minst lika högt som på fina gatan i Stockholm. Varför köpa den just nu, just här, undrar jag otåligt, på väg ut till ungarna i bilen. 
Några veckor senare, när jag sitter i vår skärgårdsstuga, upptäcker jag plötsligt vad det var han menade. Durkslaget skiner som en sol på kroken under kökshyllan, och tar upp färgen i sockerburken som står ovanpå. Fiskerullen från 30-talet bildar en grupp ihop med två andra, jämnåriga rullar på fönsterbrädet, och den konstiga träklumpen, slutligen, visar sig vara en riktig stjärna: ett brandgult flöte, nyttjat vid norrländskt laxfiske, som lyser likt ett konstverk mot den ljusa pärlsponten. Hur kunde jag ens tänka tanken att de där föremålen var onödiga?

..."
/av Erika Funke, dåvarande Chefredaktör för den numera inslumrade tidskriften ANTIKVÄRLDEN
ur ledaren i nummer 7, 2010.


:)
/helena

ps Tur att favoriten Hem & Antik finns kvar! Den brukar, förutom den mycket bläddervänliga pappersvarianten, ha en bra blandning av reportage, fakta och tävlingar på sin webb-sida. Och en webb-shop fylld av gammaldags godingar. Antik & Auktion har jag inte läst så flitigt hittills, men ska definitivt bättra mig där. Ibland går jag in på deras webb-sida och tar del av allehanda "nytt" som händer ute i den stora antikvärlden. Där, på webben, kan man också passa på att läsa deras sköna blandning av bloggar. Bloggare som håller de nötta, använda och antika tingen högt.

tisdag 19 maj 2015

Fotoutmaning. Igen.


Jag fotoutmanade mig själv. Igen. Denna gången med minst lika svåra förutsättningar som förra gången: - Hitta något intressant och spännande på vägen mellan hemmet och ICA. Vi behövde en del varor som de inte har i den närmaste stormarknaden - som tur var. Annars hade jag nog inte hittat något alls som kunde kvala in under de utmanande orden "spännande" och "intressant". Jag började vid det gulliga planket. Planket i sig är kanske inte så gulligt, men gluggarna i det. Ser ni dem?


Som två, små fyrkantiga ögon. Här fick jag knäböja rejält, för de sitter på låg höjd - gluggarna. Lagom för de små. Det ligger ett daghem därinne, eller om det är en förskola. Träplankorna utgör ett nödvändigt skydd mot de trafikerade vägarna strax utanför. Med ett snett leende brukar jag undra vad det är meningen att de ska titta ut på egentligen. På bilarna? Den tråkiga affären? Återvinningsstationen?!? Fast det är ju som bekant bara fantasin som sätter gränser, så säkert ser de något intressant när de tittar ut, mellan alla de små fingeravtrycken. Gulligt, gulligt, gulligt!


Efter det gulliga planket blev det svårare. Jag fick vända mig till en gammal vän: konstig konst i motljus. Funkar alltid. Eller? Vet inte vad den här heter - heller - faktiskt. Men det skulle förvåna mig om det fanns en enda människa på hela området som kallar den för något annat än "ostskivan". Nu behövs det bara en gigantisk brödskiva också. Från en klassisk Skogaholmslimpa kanske?


En retrovacker fasad, kan det vara något? Gillar färgkombon. Och geometrin. Men det var meningen att portnumret skulle komma med också. Vet inte vart det tog vägen? Elva. Med sådana där snygga ettor som ser ut som två små L, på precis lagom avstånd från varandra.


Sedan hamnade jag i tidsnöd. Och motivnöd. Det skulle ju handlas också. Kvickt rafsa ner kyckling och ägg och en chokladbit och ett par andra livsnödvändigheter. Så, vad göra? Springa in i det färgsprakande växthuset en snabbis och fånga en penselpelargon och två damer som bara låtsades att de var gamla. Men lite snygga var de allt. Fast knappast intressanta. Eller spännande.

Betyg på fotoutmaning 2? Godkänt. Knappt godkänt. Det var förstås planket som gjorde att jag inte körde helt här.

:)
/helena

ps Nästa gång, då. DÅ ska jag banne mig ha MVG. Det lovar jag mig själv. Heligt och dyrt.

måndag 18 maj 2015

E som i Ben E. King


Det var några veckor sedan han försvann nu - mannen som sjöng min favoritsång i mer än 50 år. Ben E. King for vidare från detta jordeliv den 30:e april i år och jag vill hylla honom genom att berätta om hemläxan som jag gav mannen (min alltså). Eller snarare "bortaläxan". För jag bad honom spela Stand by me för alla sin elever, alla sina klasser, den veckan. Veckan strax efter att Ben E. flög vidare. Och så tyckte jag att han kunde berätta lite om honom också. Bara nämna något litet. Så jag skickade med lite snuttifierad kunskap som jag snappat upp från Text-TV:

Mr King slog igenom som soloartist i början av sextiotalet. Hans första hit var balladen Spanish Harlem. Sedan kom Stand by me och slog knock på en hel värld. Jag menar, jag är ju inte direkt ensam om att tycka om de där raderna som besvärjer rädslan så ohotat vackert. Smäktande, med sitt inslag av stråkar.

Så, nu tycker jag att vi lyssnar - en gång till - på den fjärde mest spelade låten under hela 1900-talet. Fast den här gången i John Lennons version. Videon är så söt. John är så söt. Och Yoko är sötast. Med det långa, svarta håret fladdrande i vinden.

:)
/helena

ps Givetvis är det alltid någon som frågar något mer. Frågar saker som: - Vilken är den mest spelade låten då? Eller: - Vad betyder E:et? För så är det med snuttifierad kunskap. Den är just det; en liten, liten snutt kunskap. Och ingen snutt i hela vida världen skulle kunna summera en människas liv. Inte på några få rader. Men E:et, det vet jag i alla fall vad det står för: Earl. I alla fall enligt Wiki.

lördag 16 maj 2015

Vinranka odlad i Gefle


I ärlighetens namn har jag nog aldrig tyckt att de varit så speciella. Vilket kan verka konstigt, med tanke på att jag älskar allt vad slingrande, blommande, böljande jugend heter. För den böljar ju lite, och slingrar sig så rart runt sitt porslinsföremål - vinrankan.


Kanske beror det på att ögat hunnit se sig något mätt genom åren. För den står väldigt ofta där, på ett bord på auktionen. Det är lätt att konstatera, att otaliga har ätit sin middag och druckit sitt kaffe på/ur Arthur Percys Vinranka. Ofta är det x-antal delar med den röda eller svarta dekoren som står så ivrigt och väntar på att en ny, hungrig ägare ska ropa in dem. Den gröna har jag inte sett lika ofta.

Den blåa färgen är så djup och lysande. Koboltblå-aktig. Flyter ut över sina bräddar och in i det vita på ett slående vackert sätt. Tycker jag. Det var lite som om jag såg det för första gången, hur vacker den verkligen är, när jag upptäckte den på välgörenhetsloppisen förra veckan. Där hade den hamnat ihop med ett gäng engelska tallrikar. Stod liksom där och tronade, på toppen av tallriksberget. Den lilla kannan. Eller snipan. Plötsligt kände jag att jag inte kunde leva utan den! Formen är bara så formidabel! Kurvig! Och dekoren så slingrande snurrigt snygg! Another match made in heaven, helt enkelt. Helt enkelt oemotståndlig! Min fina gräddkanna. Från Gefle porslinsfabrik.

:)
/helena

fredag 15 maj 2015

Ruinerad


Vi visste inte riktigt vart vi skulle.
Hade bara en vag känsla av "bort en bit".
Och jag ville fota ett par saker, gärna i någon intressant miljö.
Mannen tog på sig sina grönaste skogsmullekläder och jag packade ner kameran och det glada humöret.
Vi passerade kohagar, i långa, gröna banor.
Såg övergivna skogsmaskiner som stod och rostade.
Katter som oroligt vände sig om och undrade varför det var någon som trodde att de bara kunde komma och köra så där.
På deras väg.
Deras grusväg.
En svart katt.
Och en svartvit.
Den var så liten och söt och verkade extra ängslig.
Småstenarna haglade runt hjulhusen och vi konstaterade att det är skönt att ha en bil som man inte är rädd att repa.
Längre.
En fårhage.
Två.
Tre!
Med så många får, på så långt håll, att de såg ut som vita snöbollar.
Snöbollar i maj.
Lite smutsiga snöbollar.
Men söta.
Vi nynnade lived på lanned.
Vackert väder.
Precis som meteorolog-hunken Nils lovat.
Bara några svarta moln som bestämde sig för att låta det mesta passera.
Låta oss passera.
Under två små, nästan oblöta, stänk.
Vackert igen.
Allt var vackert.
Till och med den snåriga återvändsstigen där vi tog paus.
En nödvändig paus.
Nöd-vändig.
Sedan körde vi en vända till.
Och ruinen där vi hamnade var fotogenisk.
Fast inte så romantisk.
Fullt med rostiga spikar överallt.
Spik i foten.
Det vill man ju inte ha!
Tänk om det ändå varit en slottsruin från 1700-talet...
... istället för resterna av ett slakteri som stängde någon gång i slutet på 60-talet.
Det var vackert ändå.
På något sätt.
Och jag åt årets första dajmstrut.
Mannen tog en mindre glass.
Han fick chokladdelen längst ner i min strut.
Det som nästan är godast.

:)
/helena

tisdag 12 maj 2015

Peace on a plate


Ett öppet fönster. Mot framtiden. Öppna dörrar som släpper in ny luft och vädrar ut det unkna som har förpestat världen i så många år. Tända ljus för alla dem som inte längre finns. Och för dem, som mot alla odds, klarade sig. Lite så tänker jag, när jag betraktar den vackra danska minnestallriken. Det här är en av mina finaste, definitivt. Det kan till och med vara den allra finaste tallriken jag har. Det kan det. Och då finns det ändå en hel del konkurrens här hemma. För som ni vet, är jag tallrikoman. Eller fatoman, men det låter så konstigt.

Det har varit mycket, i media, om freden den senaste tiden. Freden, den som kom till slut, äntligen, i maj 1945. Den 8:e maj var en stor dag. Men det finns fler minnesvärda datum. Den 4:e maj befriades officiellt våra ockuperade grannar i Danmark. Min ovanligt stora - hela 23cm i diameter - minnestallrik högtidlighåller 25-årsdagen av denna befrielse. 1970. Och det är kanske det som, förutom att den är fullkomligt underbar med alla sina delikata detaljer!, får mig att hålla den lite extra varmt om hjärtat. Året 1970. Mitt födelseår.

Den 9:e maj 1921 föddes Sophie Scholl, vars alldeles för korta liv det både har skrivits böcker, och gjorts filmer, om. När jag såg filmen, om denna unga, mycket modiga kvinna för några år sedan, lovade jag mig själv att aldrig, aldrig glömma henne. Det fanns många som gjorde motstånd mot det sjuka som pågick ute i Europa under andra världskriget. Det fanns de som försökte öppna ögonen på andra. Det fanns de som först trodde på Hitlers skenbart fagra löften, men som sedan genomskådade dem och försökte få med sig andra på rätt tåg, så att säga. Sophie Scholl, hennes bror och de andra i Vita Rosen delade ut massvis med flygblad för att informera allmänheten om vad som verkligen pågick. Utrotning. Massmord. Förintelse. Orden vi hört så många gånger. Jag ska inte tjata om dem, bara visa er min fina tallrik från B&G. Och be er läsa lite om en av alla dem som gjorde motstånd.

Sophie, jag glömmer dig aldrig! Aldrig!

<3
/helena

måndag 11 maj 2015

...but I'm dreaming about blue butterflies


Som ni säkert redan misstänkt, var det det här som jag fick med mig hem från auktionen jag berättade om igår. Ni såg den säkert stå där, lite i skymundan, i motljuset. Den här sommarljuvliga brickan var det enda jag blev riktigt intresserad av, det enda som fångade min blick. Och som tur var, fick jag inte ett enda motbud. Tänk, att det bara var jag som drömde om blue butterflies.

Brickan; a little sliece of summer.

Den är så gedigen. Rejäl, som de säger. Med sin träbaksida och sitt stadiga ramverk av metall. Själva framsidan/motivsidan är av plast, dock helt orepad. Förmodligen är den inte använd speciellt mycket. Någon kanske tyckte att den gjorde sig bättre som smycke? Ett väggsmycke.

Och jag vet precis vad jag vill duka upp på den - om jag nu vågar riskera att repa den alltså. Bulla upp, ska jag göra. I bersån, om jag hade haft någon. Men bulla upp i alla fall. Med min favorit bland alla småkakor. Hallongrottan. Den skulle göra sig så bra mot det blåa. Och mot det röda. Och mot det ljusgula förstås. Vi får väl se om jag vågar. En vacker dag.

:)
/helena

ps Ljusne-Woxna Aktiebolag Ljusne, står det på etiketten på baksidan. Ett norrländskt företag med anor ifrån 1880-talet. Sågverk, järnbruk och skogsförvaltning stod tidigt på deras agenda. Min bricka är väl inte såå gammal, men företaget fanns i någon konstellation ända fram till mitten av sextiotalet, om jag förstod det hela rätt. Det är väl inte de som tillverkat brickan som helhet kan jag tro, men träet på baksidan har med största säkerhet sitt ursprung från de djupa skogarna i norr.

söndag 10 maj 2015

Vintage-weekend(s) & växter som vill in


"You is kind You is smart You is important" Om ni inte känner igen den gulliga besvärjelsen så har ni missat en bra film.


Förra helgen hade vi en riktig vintage-helg. Då kom vi äntligen iväg på auktion (för första gången sedan i höstas!) och så tittade vi äntligen på filmen The Help (Niceville). En film som klarar Bechdel-testet med bravur! Vilken film, vilken berättelse! Har ni inte sett den än, så måste ni lova att sätta upp den på era måste-se-filmer-listor snarast. Skådespelarinsatserna är helt otroliga, rollistan är magnifik: Octavia Spencer, Viola Davis, Sissy Spacek, Allison Janney, Jessica Chastain, Bryce Dallas Howard, Emma Stone... Och så finns det visst en och annan man i rollistan också. Har jag för mig. ;) Viola Davis, Octavia Spencer och Emma Stone i all huvudrollsära, men det är den motsträviga modern (Sissy Spacek), den bittra bitchen (Bryce Dallas Howard) och det välmenande våpet (Jessica Chastain) som får filmrutan att formligen glöda! Se, se, se den!


Auktionen, den hölls långt ut på landet, precis som det ska vara. Vindlande skogsvägar och därefter en lagom lerig parkeringsplats. Många utrop, med ett stort spann emellan. Allt från gamla skidor till högt eftertraktade djurfigurer från Nittsjö. Det var särskilt ett lodjur som var vilt och vackert, och som därför gick för en rejäl slant. Vi stannade inte hela tiden, det var ju ändå Valborgsmässoafton och vi ville hinna med en del annat också.


Mary Anning. En kvinna jag lärde känna förra helgen, tack vare Antiques Road Trip. En av alla dessa kvinnor som jag aldrig vill glömma. Född precis i slutet på sjuttonhundratalet var hon. Hon, som skulle vara med och förändra synen på jordens utveckling. Självlärd, working-class. Två ord som gör hennes insats för eftervärlden extra anmärkningsvärd. Före sin tid. Hon samlade in geologiska fynd, fossiler - en del väldigt stora och otroligt gamla! - som fick männen i vetenskapsakademierna att baxna. Och att ändra sina utvecklingsteorier för alltid.

Sedan hann vi med ett varv runt några av stadens välgörenhetsbutiker också. Och så sjöng vi en oförglömlig sång tillsammans, men det pratar vi mer om en annan gång. Det var förra helgen det. Denna helgen, i fredags, lyckades vi faktiskt, mot alla trötta odds, med konststycket att kravla oss upp ur soffan för att avnjuta lite nattlig kultur. Jag hade inte kameran med mig, men tog ett par mobilder. Har inte hunnit kolla hur de blev än. Om något blev bra, så får ni kanske se lite därifrån sedan. Clabbe var förresten där, och DJ:ade. Hörde på avstånd hur han försökte få paren i övre medelåldern att dansa till Yes Sir I Can Boogie, men när vi passerade dansgolvet på vår väg från konstmuseet, såg det mest ut som att de buggade.

:)
/helena

ps I den något stökiga hörnan står vattenkannan och en del saker som är på väg någon annanstans. Sekatören, som är på väg ut, liksom även årets födelsedagspresent från mannen inuti förra årets födelsedagspresent från mannen, är. En och annan kasse med second hand innehåll, som väntar på vidare åtgärd. Men textiltavlan från 1975, den står där i motljuset permanent. Hur mycket jag än vädrar den, så luktar den ändå alltid rök. Och hur många gånger jag än försöker torka av den, så blir trasan ända alltid nikotinbrun. Men här mot glasdörren ser den ändå alltid fin ut.

fredag 8 maj 2015

Tre som i trevlig...


...helg!

Hade planer på att gå på Kulturnatt ikväll, tog på mig bästa kulturtantshalsbandet och allt. Men nu lutar det åt att vi soffpotatar ur och stannar hemma. Njuter av solen som strålar in/dammtorkar alla små dammiga prylar. Det är sjuttiotalstema. På Kulturnatten alltså. Och jag tänkte bidra - till det tidsenliga - med långt, vildvuxet, bångstyrigt hår. Och kulturtantshalsbandet.

Anemone heter den lilla romantiska skålen från Målerås Glasbruk. En perfekt mini-blomgömma, tycker jag. Fast de - Mats Jonasson och Co. på Målerås - kallar den visst för ljuslykta. Hittade den igår, på välgörenhetsloppis. Trettio kronor. Om ni vill köpa den så finns den i Målerås web-shop, men då kostar den förstås lite mer (169kr).

Solens strålar, så förrädiska. Det verkar varmt ute, men det är det inte. Blåser gör det. Nya vindar? Nej, inte här inne hos mig i alla fall. Vintage-vindarna är de samma, även om föremålen skiftar något och det ibland till och med letar sig in en och annan nydesignad sak.

:)
/helena

ps Men glasbruket i Målerås har förstås gamla anor, en bra bit bakåt. Ända bak till 1890.

onsdag 6 maj 2015

Instant vårvas


Eller vaser är det kanske inte. Inte egentligen. Men vad gör väl det?


Så hur gör man då för att få till en instant vårvas? Jo, först så går man till en lämplig välgörenhetsbutik och hittar ett par små lämpliga objekt. När man sedan passerat kassan skyndar man sig ut, bara runt knuten liksom, till första bästa grönområde. Gärna mitt i ett trafikerat industriområde. Struntar i att prislapparna är kvar. Rafsar i all hast upp ett par gröna saker - eller gula! - och sedan så, i med det gröna! Fram med mobilen och fyra av fyra bilder i raskt takt. Och så saken är vårklar!

:)
/helena