fredag 24 april 2015

Fast car


Dagarna. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Eller som någon klok/galning kontrade den klichén: Jo, visst visste jag det, men jag sket i det!

I alla fall, dagarna. Världsbokdagen kom och gick. Jag hade tänkt att fira den genom att sitta och jobba på bibblan en stund, men jag hann inte. Earth Day kom och gick. Och mannen undrade; om man skulle ha lamporna hela dagen då eller? - med referens till Earth Hour förmodar jag... Och så Record Store Day. Förra lördagen. Mannen hade en spelning i en skivaffär, dagen till ära. Och jag försökte hitta en av de där plattorna, LP-skivorna, som förändrade mig.

Det var ju den där speciella låten. Jag har nynnat på den ända sedan jag såg EGO för några veckor sedan. Huvudpersonen i filmen berättar; att han började spela gitarr på grund av gitarrspelet i låten som jag nynnar på. Annars är Ego ingen märkvärdig film. Att jag tycker så kan förstås delvis bero på att jag inte direkt tillhör målgruppen. Skulle tro att en trånande pre-tonåring uppskattar filmen, om den bortskämda överklasskillen med artistdrömmar, betydligt mer än jag. Men visst, skådespeleriet var det inget fel på. Martin Wallström gör det dessutom aldrig ont att vila ögonen på. Och Mylaine Hedreul, hon känns som en ung kvinna som bara har startat sin karriär, även om hon redan har varit med i en hel del produktioner. Det känns verkligen som att hon har, så att säga, hela scenen framför sig.

Det var alltså här hemma, som jag letade efter skivan. Skivan med låten på. Den som jag inte kan sluta att nynna på. Det måste varit i slutet av mina tonår, som jag hörde den första gången. Minns så väl att jag undrade vem den fylliga, uttrycksfulla rösten tillhörde. Idag är jag inte säkert på att jag fattade hela innebörden av den fantastiska, sorgliga texten då. Är inte alls säker på att jag förstod hela innebörden av att någon kunde känna sig så predestinerad att följa i sina förfäders spår, mot sin vilja. Destruktiva fotspår. I rakt nedstigande led. Klasskampen. Den svårbrutna kedjan. Fattigdomen. Det var nog mest känslan i låten jag föll för då. LP:n finns kvar här hemma någonstans, det är jag säker på.

Fast car. Det är så här jag minns den. Tracy Chapman ensam på scenen. Nej, inte ensam, i sällskap av sin gitarr. Lyssna.

:)
/helena

ps Sorry, för lite väl mycket in-your-face!-feeling här ovan. Det är bara jag som sitter vid bilspegeln och dribblar mina värsta I-landsproblem med mig själv: Att ha, eller inte ha tjocka ögonbryn, det är frågan. De växte ut i vintras, orkade inte bry mig om att plocka dem när jag var sjuk. Nu funderar jag på om det inte vore skönt att slippa plocka dem för alltid. Håhåjaja. Alla dessa dagar som kom och gick...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar