onsdag 29 april 2015

Den nästan helt sanna historien om den sockersöta tallriken och den rockiga tröjan


Det började med att mannen undrade var hans svarta T-shirt med YES-tryck hade blivit av. Och jag funderade. Kunde inte komma på var den fanns. - Har du kollat i garderoben? föreslog jag lite försynt. Men sedan kom jag på att den förmodligen fanns bland tishorna som jag rensade bort för ett tag sedan. Och som sedan, på sin väg bort från hemmet, hade hamnat i min prylgarderob. ?! Jo, några bortrensade tröjor tjänstgör som emballage till en del ömtåligheter där. Mannen fick, till slut, fram sin efterlängtade och precis lagom urtvättade t-shirt. Och jag stod kvar med en överbliven tallrik i handen.


Ett litet fat, som egentligen är alldeles för sockersött för min smak. Men eftersom vi snart skriver maj i almanackan och Jenny Nyström är en av mina största kreativa, konstnärliga idoler så...


...plockade jag fram en lämplig snörstump att sätta upp den med. Och jodå, jag vet att man inte ska sätta upp sina saker med snöre, utan med stadig ståltråd. Men nu är ju det här en nätt liten sak, ingen tung, gedigen guldförgylld spegel ifrån 1700-talet. För om det hade varit det så vet jag att Knut & Co. i Antikrundan hade protesterat högljutt (särskilt han med det alldeles för perfekta håret hade nog sagt ifrån) mot min något osäkra upphängningsanordning.


Ett stycke blått snöre alltså, men först fick jag plocka ner den smäckra italienska damen, hon som normalt hänger där i köket.


Sedan, fram med snöret.


Dubbelknut. Nej, trippelknut! Och så...


...en snabb provning på kroken, för att se om det blev rakt.


Rakt och fint. Och en pelargon som fortfarande lever!


Sockersöt och somrig, sitter den nu på plats i köket. Det är ju ändå maj snart. Nästan nu faktiskt. Yes!

:)
/helena

psKalmar Läns Museum kan man stifta närmare bekantskap med Jenny Nyström och några av hennes många olika alster. I e-butiken säljer de, bland annat, ut tallrikarna med barnmotiv just nu. Jag har tre av motiven, men mina är förstås inropade second hand, på IRL-auktion, en gång i tiden.

tisdag 28 april 2015

Vårkoll & vägar som möts


Jag fann mitt konvolut till slut!


Och i söndags fann jag mig själv plötsligt stående mitt i ett gravfält.


Vi hade inte riktigt orkat göra allt det vi ville göra, under helgen, så på söndagseftermiddagen tog vi en kompensationstur ut på landet. Det är skönt att ha naturen nära, bara några minuter runt stadsknuten så befinner vi oss mitt i spenaten. Även om spenaten är något grådassig fortfarande.

Vet inte vad det var som gjorde att vi bara åkte förbi allt på den första sträckan, där allt det fotovänliga finns: Den blå mjölkpallen med sina nostalgiska mjölkkannor, det lustiga våningshuset som ser ut som fem, sex lekstugor staplade på varandra, på höjden. Små, små stugor i allsköns färger. Och så den långa, vita limousinen, den som står lite vilsen, malplacerad intill en röd ladugårdsvägg. Allt det passerade vi bara. Och så stannade vi mitt i ett gravfält, från järnåldern. Ett vackert, böljande vårlandskap med otaliga vitsippor, i sin första trevande knoppning. Inte speciellt fotovänligt, men vackert. Gravarna döljer sig under kullarna. Tiden kunde stått stilla där, om det inte varit för att bilvägen låg så nära. Svisch, svisch bilarna. Svisch, svisch. Tiden


För visst heter det konvolut? Fickan som LP:n ligger i? Även om det låter lite märkligt? I vilket fall, så hittade jag skivan, med Tracy Chapman. Men låten - Fast Car - fanns inte med där. Det är lustigt hur minnet fungerar - eller inte. Min skiva heter Crossroads och gavs ut 1989. Debutalbumet, som gavs ut något år tidigare, heter Tracy Chapman, och det är där låten som jag hade/har på hjärnan finns med. Men den skivan har jag alltså inte. Lustigt, som sagt.

När jag läser låttexterna på Crossroads så kommer så mycket tillbaka. Orden, meningarna:

"...Here in subcity life is hard
We can't receive any government relief
I'd like to give Mr. President my honest regards
For disregarding me..."

For disrega-a-a-arding me-e-e. Den meningen alltså. När jag läser hör jag exakt hur hon sjunger den.

I skivfodralet ligger det ett extra häfte med texter, på fem språk. Tänk så gediget tänkt! Och jag tror mig minnas vissa låtar, strofer, åtminstone enstaka ord, som jag lärde mig på italienska:

"...A vincere
Il tuo amore
Il tuo affetto
A nascondere
La mia paura
Di essere rifiutata
Questa volta"

"...To win
Your love
Your affection
To hide
My fear
Of rejection
This time"

Och några på spanska:

"...Todo lo que tienes
Todo lo que tienes
Todo lo que tienes
Es tu alma"

"...All that you have
All that you have
All that you have
Is your soul"


:)
/helena

ps Har ni koll på Vårkollen? Under Valborgsmässohelgen (30 april - 1 maj) kan ni klicka in er där och rapportera hur långt våren har kommit där just ni bor. Det är Svenska Botaniska Föreningen och Svenska Fenologinätverket som vill samla in denna naturnära information. Så att de, och vi alla, får lite bättre koll på vad som egentligen händer i - och med - miljön runtomkring oss.

söndag 26 april 2015

På samma gräsfläck


Gräset glömmer aldrig tjälen.

Du och jag minns samma gräsfläck,
den vi stått och stampat på.

Sanden minns den isande vinden,
stranden, de hukande anorakerna.

Träden minns något som rimmar på rimfrost,
de små löven minns ingenting alls.

Staden minns snövallarna, deras kringlek,
som vita ringmurar.

Du och jag minns samma gräsfläck,
den som stack ut, stack upp.

Ardennern förlåter aldrig stallarna, deras instängda stank.
Och tallarna utanför, som bara log hela tiden.

Snäckorna minns bara barnen,
och suset i alla öronen.

Havet. Havet kommer ihåg allt.
Men minns bara bruset,
skummet, på ytan.

Du och jag minns samma gräsfläck,
den som tinade upp oss.



:)
/helena

lördag 25 april 2015

Blåvitt med stil & en röd pelargon. Bl.a.


- Ojdå, kanske bäst att vi tänker på den som en snittblomma? Jag menar, som en tillfällig gäst i vårt hem. Sa jag, när mannen gav mig en pelargon.


Men visst står den fint där, i sin västtyska kruka? Denna W.Germany-kruka från Carstens som har agerat nödvändig "vätskeuppsamlare" långt ner på botten av en stor blomkorg så länge nu, så jag hade nästan glömt bort att jag hade den. Tycker om hur de intar köket tillsammans - fröken pelargon och herr kruka - som ett levande utropstecken!


För visst älskar jag blommor, det gör jag ju. Men de får gärna vara av den mer lättskötta sorten - broderade eller målade.


Visserligen, om man söker riktigt noggrant, så kan man fortfarande finna en och annan grön växt som har överlevt vinterns varma, skövlande element. Men...


...helst vill jag ha blommor som inte blir arga på mig när jag glömmer att ge dem mat vatten. Som de här som slingrar runt den gamla blåvita tallriken. Osborne-fatet som jag hittade på Röda Korsets välgörenhetsbutik i veckan. Tycker särskilt mycket om de små sirliga klockorna längst in.

Och älskling, om jag glömde att tacka ordentligt för "vår tillfälliga gäst i köket", så var det inte av otacksamhet, utan bara av självkännedom.

:)
/helena

ps Försökte söka lite på det som står på baksidan av fatet: Osborne och de otydligt stämplade bokstäverna TR & C - C:et betyder kanske Company? - men jag hittade ingenting. Det fanns brittiskt porslin med det namnet, men inget som såg ut så här. Så, om det finns några kloka, kunskapsstinna läsare därute, så får ni gärna berätta vad ni vet om denne, för mig, okände Osborne. Min gissning är i alla fall att det rör sig om en servis ifrån början av 1900-talet.

fredag 24 april 2015

Fast car


Dagarna. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Eller som någon klok/galning kontrade den klichén: Jo, visst visste jag det, men jag sket i det!

I alla fall, dagarna. Världsbokdagen kom och gick. Jag hade tänkt att fira den genom att sitta och jobba på bibblan en stund, men jag hann inte. Earth Day kom och gick. Och mannen undrade; om man skulle ha lamporna hela dagen då eller? - med referens till Earth Hour förmodar jag... Och så Record Store Day. Förra lördagen. Mannen hade en spelning i en skivaffär, dagen till ära. Och jag försökte hitta en av de där plattorna, LP-skivorna, som förändrade mig.

Det var ju den där speciella låten. Jag har nynnat på den ända sedan jag såg EGO för några veckor sedan. Huvudpersonen i filmen berättar; att han började spela gitarr på grund av gitarrspelet i låten som jag nynnar på. Annars är Ego ingen märkvärdig film. Att jag tycker så kan förstås delvis bero på att jag inte direkt tillhör målgruppen. Skulle tro att en trånande pre-tonåring uppskattar filmen, om den bortskämda överklasskillen med artistdrömmar, betydligt mer än jag. Men visst, skådespeleriet var det inget fel på. Martin Wallström gör det dessutom aldrig ont att vila ögonen på. Och Mylaine Hedreul, hon känns som en ung kvinna som bara har startat sin karriär, även om hon redan har varit med i en hel del produktioner. Det känns verkligen som att hon har, så att säga, hela scenen framför sig.

Det var alltså här hemma, som jag letade efter skivan. Skivan med låten på. Den som jag inte kan sluta att nynna på. Det måste varit i slutet av mina tonår, som jag hörde den första gången. Minns så väl att jag undrade vem den fylliga, uttrycksfulla rösten tillhörde. Idag är jag inte säkert på att jag fattade hela innebörden av den fantastiska, sorgliga texten då. Är inte alls säker på att jag förstod hela innebörden av att någon kunde känna sig så predestinerad att följa i sina förfäders spår, mot sin vilja. Destruktiva fotspår. I rakt nedstigande led. Klasskampen. Den svårbrutna kedjan. Fattigdomen. Det var nog mest känslan i låten jag föll för då. LP:n finns kvar här hemma någonstans, det är jag säker på.

Fast car. Det är så här jag minns den. Tracy Chapman ensam på scenen. Nej, inte ensam, i sällskap av sin gitarr. Lyssna.

:)
/helena

ps Sorry, för lite väl mycket in-your-face!-feeling här ovan. Det är bara jag som sitter vid bilspegeln och dribblar mina värsta I-landsproblem med mig själv: Att ha, eller inte ha tjocka ögonbryn, det är frågan. De växte ut i vintras, orkade inte bry mig om att plocka dem när jag var sjuk. Nu funderar jag på om det inte vore skönt att slippa plocka dem för alltid. Håhåjaja. Alla dessa dagar som kom och gick...

torsdag 23 april 2015

Fotoutmaning


På kvällspromenaden. Gav mig själv en utmaning, en svår en. Jag sa till mig själv på skarpen: Klarar du inte det här, då får du faktiskt lämna kameran hemma! Det gick ganska bra. Omgivningen var snäll, ja, den verkade nästan samarbetsvillig.

Någon stackare, hade dragit på sig många års olycka genom att krossa - inte bara en spegel - utan en hel spegel-sänggavel (!).

Någon liten, hade ropat ut sitt friska budskap högt över asfaltskvarteren: - Jag ska måla hela världen, lilla mamma! Men sedan inte riktigt orkat fullfölja.

Någon missunnsam j-vel, hade slängt Alicia Vikander i det fortfarande ganska kalla gräset. Lite taskigt.

Men sammantaget ledde det ju till något bra - att jag klarade min svåra utmaning: Inte bara en himla massa himlar. Inga förföriska solstrålar. Inte den minsta knopp. Och absolut ingen nyutslagen vårblomma.

Simsalabim! Nästan.

:)
/helena

tisdag 21 april 2015

I'm a Gipsi-woman!


Självklart älskar jag vackra saker, det vet ni. Alltså saker som mest är vackra. Och visst älskar jag speciell design, ibland. Ingen skulle väl gå så långt som att kalla mig för märkesnörd, men det finns namn som jag har svårt att motstå, som Gefle och Percy till exempel. Men det innebär inte att jag gillar allt som Percy har gjort. Eller allt som är stämplat Gefle. Detsamma skulle med enkelhet kunna appliceras på de flesta namnkunniga "fabrikat". Även storheter som Upsala Ekeby, Rörstrand och Gustavsberg har producerat saker som mer eller mindre tilltalar mig. Sedan handlar det förstås om plånbokens storlek, också. En platt plånbok innebär vissa begränsningar. Men också möjligheter, framförallt för fantasin. Så, låt mig få presentera er för: Gipsi.


Gipsi representerar den typ av föremål djur som jag allt mer har kommit att uppskatta. Föremål med en social historia. Saker som hamnar i en social kontext, om man nu vill snacka högttravande finlir.

I bästa fall står det något vägledande skrivet på saken ifråga. Som under Gipsi. Där står det just Gipsi - som jag förmodar att någon så listigt har döpt denna gipshund till, en gång i tiden. Och vi behöver inte gissa när hunden är döpt, årtalet står nämligen där, precis jämte namnet; 1946. Platsen är västkustska (är det ett riktigt ord? låter kanske mest som en  vits?) Frillesås. Och så står det något mer som jag inte kan tyda. Men det gör inget. Det räcker så bra med name and number. And place.

Var den är tillverkad har jag dock ingen aning om. Här handlar det handskrivna årtalet snarare om var ägaren bodde. Eller möjligen om platsen där jycken överlämnades i gåva? Här kan vi bara spekulera. Men det är inte så bara!


Sedan handlar det förstås mycket om slitaget. Att man kan se att det har funnits någon som verkligen har hållit av Gipsi. Skav och färgbortfall vittnar om att denna vovve haft mycket att vifta på svansen åt. Det är framförallt vänster tass som är skadad, den borde kanske gipsas...


Denna lilla voffsing, som jag fann i en hylla på Emmaus, har inte riktigt hittat sin plats här hemma ännu. Därför gjorde han som Amelies trädgårdstomte, ni vet. Fast han höll sig härinne. Höll sig på mattan, så att säga.

På rutigt "golv" verkade han trivas riktigt bra, kändes som att han hittade hem bland tingen vi burit med oss från våra barndomshem. Mina gamla, dammiga dockskåpsblommor. Och mannens första schackspel.

- This place ain't big enough for both of us, konstaterade tomten i gröna skåpet. Uppe på Strindbergs alster var det alldeles för hett och på den gamla skrivbordsstolen kände sig den söta byrackan utsatt för yttre hot (läs; min bakdel).


Vi får väl se var han hamnar till slut. Denna lilla sparsamma hund.

:)
/helena

ps När jag bläddrade bland mina tidningshögar häromdagen, fastande jag hos rekvisitören, scenografen, kostymören Cian Bornebusch (Sköna Hem, nummer 12, 2014). Fatta att hon har 68 gipshundar! 68! Frågan är bara om en enda av dem är lika bedårande som min 69-åriga Gipsi?

måndag 20 april 2015

Här bor jag. Och mannen med pärmen!


Var bara tvungen att visa er en del av arbetshörnan. Igen. Inte för att den är så intressant kanske, eller för att den har ändrat sig sedan ni såg den senast, eller för att jag har kunnat bestämma mig angående den nedersta tavlans vara eller icke vara där, ännu. Dessutom är jag fullt medveten om att det bara var några dagar sedan ni såg samma hörna. Men de fotona var så himla trista, så jag ville visa er hörnan när den är som allra bäst: När eftermiddagssolen kommer på efterlängtat hembesök.


Det är så skönt när ljuset silar in så där alldeles lagom. Bra arbetsbelysning skulle man kunna kalla det!

Sedan syns ju inte det allra bästa med hörnan här förstås: De två gamla resväskorna som skulle sluka allt kontorsmaterial. Var det tänkt. Pärmar, mappar, lösa papper och skrivare - slurp bara! Var det tänkt. Men så fungerar inte alltid verkligheten, eller hur? För vem har tid att plocka en massa saker upp - och ner - ur resväskor hela dagarna? Men snygga är de - resväskorna - där de ligger, halvtomma, under skrivaren.

Det allra bästa syns inte alls här, som sagt. Men det allra, allra bästa i arbetshörnan kan man faktiskt skymta. Det är pärmen till vänster. Mannens pärm. Den som det står: väldigt egen poesi...på.

:)
/helena

ps Ett nytt avsnitt av Vem bor här? ikväll då. Får se om de här sex hemmen känns lite mindre tillrättalagda än, de flesta av, förra veckans hem gjorde. Fast det kanske är lite väl mycket begärt att tro att man ska få se "den osminkade sanningen" när ett kamerateam (och stora delar av landets befolkning) ska gå husesyn genom alla rummen?

fredag 17 april 2015

Vad ska Du göra?


Städa skrivbordet?


Göra upp högtflygande planer?


Läsa något intressant?


Gå ut i naturen?


Sikta in dig på nästa oemotståndliga vintage-fynd?


Läsa en dikt (till)?

Jo, snälla, bara en enda dikt till vill jag att du läser. Ur samma bok som igår; Den bästa lyriken. Svalans bokklubb 1946. En dikt av Erik Blomgren den här gången. Den är så fin. Så bra. Och på mig - som varande ett mörkerdjur, en nattvarelse - går den rakt in i hjärtat. Hoppas att den träffar dig där också!

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.



:)
/helena