söndag 22 februari 2015

Sjåpiga tider


Raouls farfar, Gustaf, kom så småningom att bli den viktigaste fadersfiguren i hans unga liv. Detta, i och med att Raouls egen far dog i cancer, endast 23 år ung, innan han själv ens hann födas. Gustaf hade en hel del välmenande råd att ge till den unge sonsonen. Hör bara: "...Lockad av den unga flickans charme skall  Du aldrig glömma, att kvinnlig skönhet ingenting annat är än mer eller mindre väl placerat fett under huden. ..."

Här hemma råder det snoriga tider. En massa ord på sj och sk överröser oss i soffhörnen. Åtskilliga sådana ord, som skidspår och sjudagarsskägg, flyger genom den något unkna förkylningsluften. Och; - shit är pappret redan slut! Det är ett sjå att bara, likt ett strandat sjölejon, vända sig ett varv i soffan. För att inte tala om att gå ut med soporna.

Ta ut The Trash, det är jobbigt värre det. Gick två steg i taget i snöslasket, stannade upp, tyckte mig höra några som pratade alldeles i närheten. Liksom en hög, gäll röst, och en annan mera basbetonad, som mumlade. Så fort jag stannade tystnade de. Till slut förstod jag att de båda rösterna kom från mig. Från min bröstkorg. Därinne bor just nu två separata röster, som pratar så högt med varandra ibland, att det är svårt att sova. Ja, jag sa ju det. Sjåpiga tider.

Men man hinner åtminstone läsa lite mer än annars. Vi ska snart börja på kapitel tretton; "Barbariet bryter ut". Det känns obegripligt hur barbariet kan bli värre än det redan är. Andra världskriget är trots allt på väg att ta slut, då, när Raoul Wallenberg skickas ut på ett delikat diplomatiskt uppdrag. Att rädda så många som möjligt, undan nazisterna och deras desperata kamp mot klockan. Scenen är ett hårt ansatt Budapest, 1944-45. Eichmann, och hans ungerska lakejer, har firat triumfer med sina "lyckade" tågtransporter. Målet; att deportera flera hundratusen ungerska judar till dödsmaskineriet i det beryktade dödslägret i Polen. Logistiken har aldrig fungerat bättre än här och nu, aldrig tidigare har det gått så här "smärtfritt". Vad är det man brukar säga? Övning ger färdighet? Och det är omöjligt att inte dras in i detta oerhörda, omänskliga, ofattbara, ännu en gång.

Jag läser förstås en del annat också. Lättsammare. För tillfrisknandet skull. Men jag måste erkänna - så här 340 sidor in i Ingrid Carlbergs fantastiskt faktatäta och välformulerade bok; "Det står ett rum här och väntar på dig..." - att jag har hunnit bli ganska så förälskad i Raoul. I hans smittande entusiasm, hans konstnärlighet, hans känsla för klassisk arkitektur. Oräddheten (fast han själv kallade sig för feg...). Civilkuraget. Flexibiliteten. Uppfinningsrikedomen. Hans osvikliga sociala och organisatoriska förmågor. Och i allt det andra som gör en människa hel, som Eva Dahlgren kanske skulle ha uttryckt det.

Ser med bävan fram mot att läsa vidare.

:)
/helena

ps Vi avslutar väl med ytterligare ett av farfars, Gustaf Wallenbergs, handfasta råd till den unge Raoul. Råd som utdelades i en förhållandevis mycket mer bekymmerslös tid i Raouls liv, långt innan kriget och dess fasor blev det viktigaste på agendan: "... Således när Du kommer hem så bör Du vid sidan av vad Du finner på danslokalerna ej förglömma att studera de äldre damerna och reflektera över huru de ser ut tjugo år härefter. ..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar