fredag 27 februari 2015

Allmoge my way


Självklart är inte heller jag, opåverkad av trender och tillfälliga modenycker. Även om jag aldrig låter tillfälligheter styra min smak på djupet. Men på ytan låter jag dem gärna ligga och flyta. Och i mitt bakhuvud. Där låter jag mig gärna influeras av det som visas upp just nu.


När jag nu läser, "överallt", att folklore och allmoge har kommit rejält i ropet igen, så hänger jag på. Fast på mitt eget vis. Plockar fram saker som har stått i skymundan ett tag. Ett och annat som jag helt glömt bort att jag hade, som loppiskudden med "star-quality"! Uppskattar verkligen alla dessa kvinnor, som broderat för glatta livet, och för alla oss hantverksälskande. Nu ligger alla dessa kuddar och dukar bara där, på diverse vintage-inrättningar, och väntar på att någon ska återupptäcka dem!

Allt (utom det gröna kuddöverdraget som är ett nyinköp, och den lilla "skinnkrukan" som är en prenumerationspresent från Sköna Hem) är förstås vintage på något sätt. Inropat på auktion eller köpt i välgörenhetsaffär.
  • Den gröna vasen, (tror den kommer från Nittsjö från början) som med sin algliknande relief påminner oss om att sommaren bara ligger runt nästa årstidshörn. 
  • De långa bordsljusstakarna, som låter mig se mitt älskade middagssällskap djupt i ögonen. 
  • Den lilla lustiga soffan, som någon tyckte såg ut som ett gammalt bilbaksäte, hindrar oss från träsmak alla dessa mörka kvällar som fortfarande ligger framför oss. 
Dalahästen, som mannen fick i present när han var 9 eller så. Och mina älskade, evighetsblommande maracas, som jag fick i gåva när jag var 10 eller så. Saker som minner om var man varit, och vart man farit. Framåt, utan att glömma ögonblicken på vägen.

:)
/helena

ps När jag hittar en riktigt fin broderad kudde - köper aldrig de mest mögelstinkande, eller de värst insuttna - låter jag den spendera en tid i plastpås-karantän innan jag plockar fram den i inredningen. Tänker mig att jag dödar diverse, eventuell, ohyra på det viset. Jag kväver de små stackarna. Grymt. Men grymt effektivt. Don't let the bed-bugs bite.

torsdag 26 februari 2015

Falu(n)färgad


Hallå där, mina vänner!

Här är det fortfarande rätt snorigt. Försöker kurera mig med hjälp av lite städterapi. Eller kanske snarare stilleben-terapi.

Hinner inte mer just nu, mannen kom just hem och vi ska titta på en inspelad version av skidstafetten. Helst innan någon hinner avslöja hur det har gått... Heja Sverige! Heja Bleckur, Kalla, Maria R och Stina N! Heja hela kvinnourkraften!

:)
/helena

ps Och när jag hejar på kvinnourkraften så tänker jag lika mycket på alla underbara kvinnor, som av en eller annan musikalisk anledning, befann sig på gårdagens Grammis-gala! Heja Gina! Heja Lill! Heja First Aid Kit! Heja Tove S! Och Tove L! Heja Sverige!

tisdag 24 februari 2015

Kontakt sökes!


För ett tag sedan blev jag påmind om den här lilla boken som stod väl gömd i vår gröna bokhylla. Det var Li Pamp som påminde mig. Ja, inte bokstavligen, hon ringde mig inte personligen och talade om att boken hade hamnat bakom en mycket större bok och därför var i stort sett omöjlig att hitta... Men i avsnitt 6 av Antikmagasinet hade hon, bland andra, bjudit in konstnären och satirikern Christer Themptander, för att prata om affischer.

Affischens 150-åriga historia berördes i denna informativa halvtimma. Med fokus på några av affischens verkliga storhetsårtionden, 1960-70-talen. Då, när politiken fanns på "allas" läppar, och det högljudda missnöjet stod på "alla" barrikader, spelade affischen en viktig roll. Ofta brännbar och politisk. Färgglad och psykedelisk. Tankeväckande. Oroväckande. En kombination av stilla illustration och rörligt intellekt. Asch, det där lät pretto, men jag tror att ni förstår vad jag menar.

I min bok, Themptanders bok, finns det en massa små konstverk. Sextio svartvita minikonstverk, utformade som kontaktannonser. Samma kontaktsökande huvudtema hos alla, men uttrycken varierar. De pendlar mellan allvarets konturer och mera lättsinnighet. Melankolin, svartsynen, ironin och en skön portion lätt galenskap finns där. Som hos oss alla. Glädjen finns förstås där. Och en illa dold desperationen.

Jag har många favoriter, en av dem lyder så här: "Var finns du med Halsbränna och sur mage/Mjäll/Hemorrojder/Näsblod/Skavsår/Röda ögon/Flytningar/Diarré/Förstoppning - svar till MYSIGA HEMMAKVÄLLAR"

Hehe.

Themptanders sida (fullkomligt älskar underrubriken där; "sätter krokben för vaneseendet!") kan ni tjuvkika på några av dessa illustrativa små mästerverk ur boken Kontakt sökes! (Magnus af Petersens & Hjärnstorms förlag, 2000). Gör det. Och se avsnitt sex av Antikmagasinet.

:)
/helena

ps "P.S. För dig som vill använda bokens annonser i aktivt kontaktsökande har sidorna perforerats, så att de lätt kan rivas ut."

måndag 23 februari 2015

Något sött till kaffet. Och en liten utvikning.


En söt sak för en god sak!

Den oemotståndliga sockerskålen, med guldkant och klassiskt axmönster, fann jag hos en av stadens välgörenhetsaffärer, någon gång under förra vintern. Det är typiskt mig, att  falla för någon vit detalj just då, när snön fortfarande faller utanför fönstren. Annars vill jag oftast ha saker som besitter lite mer färg och fläkt. Som ni vet.

Rörstrand 491, står det undertill. Och om jag inte är helt felunderrättad, så betyder det att sockerskålen är tillverkad under första delen av 1949.

Kannan. Den är tysktillverkad. Men det var den något mer lokala anknytningen, som drog min törstiga vintage-blick i dess riktning. Savoy City, det kan för all del ligga lite var som helst i världen, vad mina begränsade hotellkunskaper anbelangar, men om texten har sällskap av tre tändstickor i loggan så hamnar vi lätt i grannstaden, Jönköping. Vilket också den tryckta texten under kannan kan bekräfta: V. Strömberg AB Jönköping. Den texten handlar med största säkerhet om det företag som har printat dit den lokala Savoy-loggan, där, mitt på den strama porslinskroppen.

Det är precis det här som jag älskar med vintage-jakten. De spännande historierna bakom föremålen! Jag menar, frågorna hopar sig; vem har haft den här kannan i sin ägo och sedan bestämt sig för att lämna in den till second handbutiken? Har någon med långa fingrar snott den med sig hem, från hotellrummets välfyllda frukostbricka? Eller hade hotellet utförsäljning av äldre porslinsartiklar vid något tillfälle? Kanske när hotellet lade ner verksamheten? Eller bytte namn?

Ärligt talat, så har jag ingen aning, men jag gillar att fantisera runt saken. Och så gillar jag att samla på saker som, nästan, ingen behöver längre. Som den supersöta sockerskålen.

:)
/helena

ps Och så var det det här med Anita Ekberg. Vad har hon med mina vita porslinssaker att göra? Ingenting. Fast det finns ett litet kul citat om henne där, på den utrivna tidningssidan anno -62. Men jag tror att vi tar det en annan gång. Om det alls går att urskilja att det är en leende Anita Ekberg på det gulnade klippet? Om inte, klicka gärna in er här och njut av denna filmskönhet, endast iklädd ett randigt badlakan. Oh la la liksom.

söndag 22 februari 2015

Sjåpiga tider


Raouls farfar, Gustaf, kom så småningom att bli den viktigaste fadersfiguren i hans unga liv. Detta, i och med att Raouls egen far dog i cancer, endast 23 år ung, innan han själv ens hann födas. Gustaf hade en hel del välmenande råd att ge till den unge sonsonen. Hör bara: "...Lockad av den unga flickans charme skall  Du aldrig glömma, att kvinnlig skönhet ingenting annat är än mer eller mindre väl placerat fett under huden. ..."

Här hemma råder det snoriga tider. En massa ord på sj och sk överröser oss i soffhörnen. Åtskilliga sådana ord, som skidspår och sjudagarsskägg, flyger genom den något unkna förkylningsluften. Och; - shit är pappret redan slut! Det är ett sjå att bara, likt ett strandat sjölejon, vända sig ett varv i soffan. För att inte tala om att gå ut med soporna.

Ta ut The Trash, det är jobbigt värre det. Gick två steg i taget i snöslasket, stannade upp, tyckte mig höra några som pratade alldeles i närheten. Liksom en hög, gäll röst, och en annan mera basbetonad, som mumlade. Så fort jag stannade tystnade de. Till slut förstod jag att de båda rösterna kom från mig. Från min bröstkorg. Därinne bor just nu två separata röster, som pratar så högt med varandra ibland, att det är svårt att sova. Ja, jag sa ju det. Sjåpiga tider.

Men man hinner åtminstone läsa lite mer än annars. Vi ska snart börja på kapitel tretton; "Barbariet bryter ut". Det känns obegripligt hur barbariet kan bli värre än det redan är. Andra världskriget är trots allt på väg att ta slut, då, när Raoul Wallenberg skickas ut på ett delikat diplomatiskt uppdrag. Att rädda så många som möjligt, undan nazisterna och deras desperata kamp mot klockan. Scenen är ett hårt ansatt Budapest, 1944-45. Eichmann, och hans ungerska lakejer, har firat triumfer med sina "lyckade" tågtransporter. Målet; att deportera flera hundratusen ungerska judar till dödsmaskineriet i det beryktade dödslägret i Polen. Logistiken har aldrig fungerat bättre än här och nu, aldrig tidigare har det gått så här "smärtfritt". Vad är det man brukar säga? Övning ger färdighet? Och det är omöjligt att inte dras in i detta oerhörda, omänskliga, ofattbara, ännu en gång.

Jag läser förstås en del annat också. Lättsammare. För tillfrisknandet skull. Men jag måste erkänna - så här 340 sidor in i Ingrid Carlbergs fantastiskt faktatäta och välformulerade bok; "Det står ett rum här och väntar på dig..." - att jag har hunnit bli ganska så förälskad i Raoul. I hans smittande entusiasm, hans konstnärlighet, hans känsla för klassisk arkitektur. Oräddheten (fast han själv kallade sig för feg...). Civilkuraget. Flexibiliteten. Uppfinningsrikedomen. Hans osvikliga sociala och organisatoriska förmågor. Och i allt det andra som gör en människa hel, som Eva Dahlgren kanske skulle ha uttryckt det.

Ser med bävan fram mot att läsa vidare.

:)
/helena

ps Vi avslutar väl med ytterligare ett av farfars, Gustaf Wallenbergs, handfasta råd till den unge Raoul. Råd som utdelades i en förhållandevis mycket mer bekymmerslös tid i Raouls liv, långt innan kriget och dess fasor blev det viktigaste på agendan: "... Således när Du kommer hem så bör Du vid sidan av vad Du finner på danslokalerna ej förglömma att studera de äldre damerna och reflektera över huru de ser ut tjugo år härefter. ..."

lördag 21 februari 2015

Alltid, alltid.


" ...
- Pappa, kan du berätta om stjärnorna igen?
- Vad ska jag berätta?
- Om att de är slocknade.
- Slocknade?
- Pappa, du har berättat det förut.
Okej. En sån här liten stjärna är egentligen en...
- Sol.
- En sol. Jätteduktigt, Maybelle.
En sol som finns väldigt långt bort.
Stjärnans ljus måste åka väldigt långt och länge för att nå dina ögon.
Så ibland kan det hända att stjärnan redan är borta, har slocknat - innan ljuset har nått dina ögon.
Så då kan du se nåt som egentligen redan är borta.
Men det gör inget, för ljuset från en sån stjärna fortsätter alltid vidare - förbi dina ögon, längre och längre bort.
Så den lilla stjärnan kommer alltid att finnas.
Alltid, alltid.
... "

/ur filmen: The Broken Circle Breakdown


:)
/helena

ps Om ni inte har hunnit se den än, men vill åtgärda det snarast, så finns den tillgänglig här, på Svt Play, i några dagar till.

onsdag 18 februari 2015

Hi!biskus


Jag höll tummarna så hårt att de vitnade, det hjälpte inte, jag fick bara ont i tummarna. Önskade så att mannens nysningar och skav i halsen, under helgen som var, inte skulle bli mer än så. Men det blev det. Och nu sitter jag här med rosslande bröstkorg, rinnande näsa och allt det andra mysiga som hör till en, så att säga; full-blown förkylning.

Känns inte så unikt direkt, verkar snarare som att halva landet däckat i något efterhängset februarivirus, så jag ska inte tjata mer om det. Eller klaga. Ville bara komma in och säga hej och förklara vart jag tagit vägen - ingenstans. Trist, trist, javisst.

Men jag bjuder er i alla fall på en repris av sommarens vackraste blomma. Det var en eftermiddag sent i augusti, och regnet hade nyss tvättat trottoarerna rena.

:)
/helena

måndag 16 februari 2015

Husdrömmar


Drömmer så levande att jag tror det har hänt.

I ett tidigare liv?
I ett annat liv?
I någon annans liv?


Drömmer om inbyggda balkonger, med smidda räcken.
Smidda som snirklande svarta ormar.
Ormar som slingrar sig mot utsikten.

En snäv svart kjol,
liksom svept runtomkring.
Den gör små ljud på sin väg genom rummen.
Jag, som aldrig använder kjol.
Den är förresten bara svart framifrån.
Och bakifrån.
När spegeln når den första gången,
då,
så,
ser jag det - att den har en röd revär.
Och en rosa.
Den ser jag på tillbakavägen.

Minns de stela ormarna så levande.
Om du vågade gå närmre kanten så såg du.
Såg dem, som de verkligen var.
Såg, deras arkitektoniska hemlighet.
Alla slingrande kropparna,
tillsammans,
bildade de små, små, hjärtan. Svarta.

Jag, vi, går ut.

Huset är rakt härifrån.
Funktionellt.
Och jag som har lite svårt för det spikraka,
det osneda.

Ändå strålar värme från alla de genomskinliga fyrkanterna.
Fönstren.
Teglet är också varmt.
Gult, melerat i många nyanser, som huset där jag växte upp.
I sovrumsfönstret prunkar växter, två och två.
Precis så.

Vid skrivbordet.

Där, i solstrålen, ligger min penna och mitt papper.
Och väntar.

Dagdrömmar.
Fyller i det som fattas.
Likt fönstrens kitt.

Brevpappret,
första sidan uppslagen, utslagen.
Grönt, nerklottrat, fullt.
Klorofyllfullt.
En grön blue-print.
Bok, böcker, bokar.
Gröna grenar som breder ut sitt sirliga lövverk,
åt alla håll. 

Men.

Det finns inga riktlinjer, de får jag, du, dra själv.
Liksom alla slutsatserna.

:)
/helena

söndag 15 februari 2015

fredag 13 februari 2015

På tre röda


  1. Kärlek på stan. Permanent sådan. Typiskt ställe där man bara kilar förbi. Snabbt, snabbt utan att se något. Och så en dag stannar man, och verkligen tittar. Lyfter upp kameran. Och plötsligt börjar flera runt omkring också att titta. Det är nästan så man tycker sig höra hur de tänker: men här finns väl inget att fota... Jo, det gör det.
  2. Börjar bli fint i arbetshörnan, även om det är meningen att skrivaren ska bo i en av koffertarna. Åtminstone för det mesta. Skjortan är bara en skådeskjorta. Alltså en sådan som man bara beskådar. Känns lite larvigt, om man tänker på den trend som pågår, där klädesplagg hänger på galgar precis överallt på väggar i glossiga magasin och så. För mig handlar det om något annat. Om genuin färgglädje! Och om det faktum att den här färgglada hängde på Röda Korset vägg. Mitt bland 70-tals polyester och stentvättad denim. Den behövde liksom räddas. Men tavlan har inte kommit upp än.
  3. Betraktaren. Det heter så, ögat, konstverket. Känner mig inte övervakad eller bevakad, bara vakad över. Ett ständigt vakande öga. Alltid vaket? Om man stannar tillräckligt länge så kanske man kan få se det blinka? Jag tror inte det, men det är fint att tänka så. Att tänka sig en stilla flirt, med en skorsten.


Bonusmaterial: Tror att det är det som är det viktigaste, tilliten. Att man litar på varandra. Och att man är bästa vänner. Kanske hade jag spelat in den från Tracks? Afzelius knarrande röst som förkunnade att man blir bättre på att skilja mellan sanningar och lögner. Kommer ihåg hur jag spelade den tusen gånger, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Säger du att du är min vän, så är du kanske det. Säger du att du är min vän, så är du säkert det. Ett enda ords skillnad kan göra hela skillnaden.

<3
/helena

ps Om ni har sett en mystisk video på Youtube nyligen, en sekvens med två vinterklädda stollar som släpar runt på en bokhylla, likt en kälke i snön (!), så kan det vara vi. Visserligen var det en mindre hylla, den som stod där koffertarna/resväskorna står nu, men ändå. Det visade sig dessutom att den var ganska tung och att det inte var så nära som jag trodde. Jag kom nämligen på den briljanta idén att vi kunde släpa hyllan, för hand, till återvinningsstationen - miljövänligt värre - istället för att kånka den i och ur bilen. Många blickar vändes mot vår sladdande bokhyllekälke, när den högljutt spårade sin väg över de välgrusade gångbanorna. Två tonårskillar vände sig om flera gånger, och jag är ganska säker på att en av dem hade mobilen i handen, den andra gången som han vände sig om...

torsdag 12 februari 2015

Grön ekvation


Tänkte, att jag skulle skriva något om kärlek. Något kärnfullt, raffinerat, opretentiöst, stilla eftertänksamt. Men jag fick inte riktigt till det. Kanske gör jag ett nytt försök imorgon. Kanske inte.

Sedan kom jag på att det här handlar om en slags kärlek - grön kärlek. Och så handlar det om ett nyårslöfte. Lite konstigt, jag vet, så här en bra bit in i februari när alla löften brukar vara brutna. Och kanske allra konstigast på grund av att jag inte brukar avge några sådana specifika, tidsbundna, löften.

Kommer ni ihåg vasen som jag köpte för ett tag sedan? Den mörka, gröna, randiga? Den som det säkert är meningen att man ska ha en hyacintlök i. Den som jag fann när vi var på miniutflykt, mannen och jag. Helgen när vi fyllde 24. Tjugofyra år tillsammans.

I alla fall, det vasinköpet kunde blivit en total flopp, det var jag väl medveten om när jag gick fram mot kassan, hos Gärdhems second hand. För vasen var, som använda vaser brukar vara, full av gamla avlagringar. Ingrodda avlagringar, sådana som diskmedel brukar gå bet på.

Det är här vi kommer till löftet. Löftet som jag gav mig själv. Ett löfte om att bli bättre på det här med att välja miljövänligare. Särskilt städmetoder. Som om jag skulle behöva ett sådant löfte. Jag, som nästan alltid praktiserar den mest miljövänliga metoden av dem alla: att inte städa alls.

Hm.

Får så dåligt samvete bara, när jag vet precis vad som borde göras, men ändå slarvar. Som häromdagen när jag slängde en metallform i de vanliga brännbara soporna, av ren lathet. Jag vill bli bättre på att tänka mig för. Bli bättre på att använda naturligare metoder, som citron och bakpulver och sådant, i städningen. Och att, så att säga, lära mig att skilja miljöagnarna från miljövetet.

I min nya iver att lära mig mer om gamla beprövade husmorsknep, som det ofta handlar om, sökte jag runt och fann: En miljon små steg. En superanvändbar sajt om man behöver en miljövänlig spark i baken.

Älskar tips av typen: använd nötter till nötta möbler.

Och ättika! Ättika är vad som gäller, när det handlar om all möjlig miljövänlig hantering av fläckar och smutstvätt och avlagringar och oönskade lukter (minns att mamma brukade använda det när jag var liten, för att få bort röklukt bl.a.) och så. Denna biologiskt nedbrytbara - jästa - produkt, har omvittnade anor ända tillbaka till 1600-talet.

Så, en rar randig, grön skön vas med envisa avlagringar + ättikssprit + en stunds "marinering" = ett lyckat second hand-inköp. En lyckad, grön, ekvation.

:)
/helena

ps Ska definitivt testa att hälla bikarbonat i mannens kängor till helgen. Bikarbonat ska tydligen suga åt sig svettlukt effektivt. Sedan är det bara att dammsuga bort pulvret. Och svettlukten. Det kan man väl ändå kalla en kärlekshandling? Kärlek, ända ner till fotknölarna.

tisdag 10 februari 2015

Still still life


Kanske är det motsägelsefullt; att någon som är så rädd för det tillrättalagda tycker så mycket om att arrangera stilleben. Kanske är det det. Men för mig är det ett sätt att få lite ordning, både i huvudet och i den övriga röran, den som kallas livet. I ett hörn, eller två, ska tillvaron vara vacker och sammanhängande, lite så.


Och sedan tycker jag ju så mycket om mina saker - second handsaker förstås - så jag vill att de ska komma till användning. Komma till sin rätt. Man tar lite vad man har helt enkelt: En västtysk vas, från Bay, handmålad. En liten drakvas. En Sundin. En ros. Eller två. En fågel. En fjäder. En oanvänd alldeles, alldeles underbar porslinsskärbräda. O.s.v. Lägger till något. Drar ifrån något annat.


Vrider och vänder.


Och simsalabim! Eller nåt.

:)
/helena

ps Lite sportlovskänsla över det hela, men jag tänker mig också en begynnande vårkänsla. Nej, jag tänker inte i första hand på fågeln, flyttfågeln som vänder hem, utan på lövet. Lövet på tröjan. Toronto Maple Leafs. Såklart.

måndag 9 februari 2015

Ibland skrämmer det mig


Ibland skrämmer det mig att jag är så rädd för allt som är rätvinkligt, strömlinjeformat, slätstruket.
Rädd för det coachade, smarta, slipade.
För det putsade, spikade, klubbade.
Rädd för det tvärsäkra.
För det tränade, proffsiga.
Rädd för det likriktade.
För det utjämnade, välsmorda.
Det inställsamma.
Ibland skrämmer det mig att jag är så rädd, för allt det.
Men oftast får det mig att skratta högt.
HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA HAHA...
Och länge.

:)
/helena

söndag 8 februari 2015

Min häst!


Med lätt krackelerad glasyr och blygt nedslagen blick, står den så stolt i fönstret. Mellan den second handinköpta vasen och den second handinköpta lampan. (Allt på bilden - utom den långa lampan och de båda lampskärmarna - är förresten second hand. Även gardinerna. Och solspegeln som aldrig någonsin verkar komma upp på någon lämplig vägg...).


Ser ni den? Min lilla häst. My little pony? Nä, det är nog ingen ponny, bara en liten häst. En liten porslinshäst.


Close-up!

Självklart skulle jag inte tacka nej till någon av Stig Lindbergs läckert mulliga springare, eller till en långhalsad Lisa Larson-giraff. Och naturligtvis skulle jag tacka och bocka extra djupt om någon ville skänka mig en grön Argenta-drake (maffig bild i full storlek!). Helst skulle jag nog vilja ha en av Wilhelm Kåges silverglänsande drakdekorer välplacerad på en av de vackra vaserna. Men jag är glad över min lilla Rosa Ljung-häst. Så länge? För alltid? Nja, jag vet inte. Vet bara att jag tycker om den. Mycket.

:)
/helena

ps Någon gång mellan mitten av 1970-talet och mitten av 1980-talet är min lilla häst tillverkad. För det var då som Deco fanns i Helsingborg. Tidigare, och senare, hade företaget ifråga andra namn.