Kom på att jag inte längtar dit.
Till islossningen.
Till lövsprickningen.
Barmark är ett så naket ord.
Som barhuvad.
Som barskrapad.
Längtar inte långt.
Sällan längre än till imorgon.
Kan ta lång tid att lära sig; att längta lätt. Längta nätt och lagom.
Längtan. Nära. Aldrig längre bort än att den går att sträcka sig efter.
Häromdagen mötte jag en snöflinga.
En kall flinga fladdrade sin väg mot marken. Påträngande, vacker. En fjäril.
En ljus citronfjäril. Vinterblek.
Duckade, instinktivt, i onödan, när den pricksäkert girade sig förbi, som fjärilar gör.
Like butterflies do. Låter som en låt.
Pang!-pang!-pang!-pang!... Säkert tio pang i rad. Snöbollskulspruta.
När halsgropen hade hämtat sig och grannen gormat klart efter små mössor som var ute alldeles för sent, så kom jag på det: Man borde, förstås, snöbollsstäda bort all smuts från fönstren.
Sudda med snö.
Om man kunde hitta alla rätt, så borde det gå. Rätt tryck, rätt konsistens, rätt avstånd, rätt glidbana nerför glaset.
Och rätt träning för kastarmen.
Bakom barnens renkrigade ränder. Inbäddad under snötäcket. Här, längtar jag. Bara lite. Lite.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar