Känner mig lite som ett barn. Ett barn som tycker att pappret är roligare än innehållet. Fast det är inte riktigt sant, för jag gillar innehållet - också.
Julpappret var så fint så det bara måste bevaras, inom glas och ram. Plockade fram ramen med de inpräglade metallblommorna på (från Indiska ursprungligen, men jag köpte min på loppis). Och de små, med "buckliga", charmiga glas.
Strax utanför bild står de inramade orden, som en klok och rar kvinna förmedlade vidare till oss; Pessimist är den som mår dåligt när han mår bra, av rädsla för att han ska må sämre när han mår bättre. "Hen" hade inte börjat användas då. Men orden är lika sanna för det.
:)
/helena
ps Innanför julpappret låg boken jag tjatade om i fjol, men aldrig hann läsa. Expeditionen : Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En gåva från mannens jobb. Jag tänker, att det kan passa som hand i Lovikka-vante att läsa om Andrées misslyckade polarexpedition, samtidigt som regnet faller över det mörka gräset utanför. Den läsningen kan nog dämpa längtan efter en vit jul ganska så rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar