fredag 7 november 2014

Mjukt stål


Hanna från Arlöv. En låt som håller ångan uppe när tvätthögarna verkar föröka sig med ljusets hastighet. Eller om det handlar om kloning kanske? Sockkloning.

Sitter och tänker på hur viktigt det är att vara lyhörd inför sin egen röst. Sitt eget sätt att formulera och uttrycka sig. Om man lyckas lokalisera sin egen röst i allt surrandet runtomkring, tror jag att mycket är vunnet. Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på vad andra säger, men jag tror det är grundläggande viktigt att hitta nycklar till sitt eget språk. Ju tidigare desto bättre. Där har poesin sin givna plats, och uppgift. Poesi säger vi, och menar tusen olika saker. Få uttryckssätt har en sådan oslagbar, mångfacetterad potential. Tycker jag.

Manboy. Den nynnar jag också på. Och det är förstås mannens fel. Han har en elev som verkligen gillar den. Så, snäll som han är, tog han ut ackorden bara för hennes skull. Lite för min skull blev det också, av bara farten. För när jag hörde mannens version tyckte jag för första gången att låten var riktigt bra. Sorry Saade.

Ibland behöver man höra musik på ett nytt sätt för att verkligen höra den. Om ni förstår hur jag menar. Som när Agnes sjöng Hanna från Arlöv i Så mycket bättre förra året. Låten blev kanske inte så mycket bättre, den var ju förstås redan superbra, men Agnes blev så mycket bättre, i mina öron, när hon fick sätta de vibrerande stämbanden i något, för henne, lite annorlunda.

Medan mannen är ute på superviktigt uppdrag - inspirerar unga människor till att ta några extra steg i rätt riktning mot att börja skriva mer fritt från hjärtat, och börja uttrycka sig med hjälp av poesins oändliga språk - viker jag in den sista kalsongen i garderoben. Kände att det blev lite väl mycket, "vad är väl en bal på slottet", över den där sista meningen. Men det är ingen fara med mig, snart ska jag säkert utföra ett eller annat stordåd. Vänta bara. Ska bara diska lite först.

:)
/helena

ps Visst, jag gillar fortfarande den kallare årstiden, men innan det faller några välsignat upplysta små snöstjärneraringar över den grånande grönskan utanför, så känns det allt lite trist. Det är inte utan att grådassigheten får mig att drömma mig bakåt en bit.

pps Här kan ni förresten gå in och ladda ner vilken av Nationalteaterns låtar ni vill. Om ni vill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar