Hallo väggvas!

Vi smygstartade helgen. Lovade varandra att ta det lugnt.

Vi ska äta god mat. Kanske slänga ett öga på Skavlan eller Doobidoo. Förra veckan framfördes en av mina favoriter, kan aldrig låta bli att gråta lite när jag hör den. Av lika delar vemod som värme. Den lät riktigt bra i Shirleys och Ravellis version. Även om hans begåvning kommer ännu mer till sin rätt någon annanstans. Målmedveten som han är. Är ni med? M-å-l-medveten. Sorry, mina västsvenska böjelser gör sig - för mycket - påminda ibland.

Kanske blir det någon skräckfilm. Såg visserligen en ganska läskig film nyligen: Paranormal Activity tror jag att den hette. Med för mig helt okända skådespelare i rollerna. De spelade dock rysligt bra. Någon, något hemsöker deras hus. Den kusliga känslan utmed ryggraden framkallas här mest av det mycket verklighetstrogna greppet; att det är paret själva som dokumenterar sina liv/husets livfulla aktivitet med handkamera.

Ska ägna en stund åt att leta upp gravljus. Är nästan säker på att det blev några över i fjol. Sedan ska tändstickor snokas fram. Vintage-souvenirstickor med High Chaparral-motiv. Ja, jag är en sådan kufisk figur som t o m köper tändstickor second hand. Så nu vet ni det.

Nu vill jag önska er en glad och god och ljus och eftertänksam helg. Och precis så där alldeles lagom hårresande.

:)
/helena

ps Först låg den i finskåpet. Andra gången hade den kommit ut på rea-bordet. Redan första gången föll jag som en fura för den lilla kotten. Eller är det en svamp? Hursom, väggvasen är så söt. Patina värd namnet. Men det var namnet på baksidan som lockade mest; Asta. 1946. Kanske fyllde hon år då, den 29:e maj? Kanske lever hon fortfarande. Kanske inte. Hos mig är hennes väggvas i vilket fall som helst i tryggt och väl omhuldat förvar.