måndag 29 september 2014

Vi-skningar


Det hörs.
De hörs. 
Så mycket tydligare nu.
De dånande landskapen.
De ljudliga inre landskapen. 
Ekot. Det pålitliga. Det ihållande. 
          Ljudet av oljudet. O-ljudet. Icke-ljudet.
Som om någon äntligen har släppt ut tystnaden.
Som om någon öppnat dörren till ett rum där tystnaden varit instängd väldigt länge. För länge.
Ett inre rum. 
Ingen kommer fnissa lika högt som flugsvärmen surrar. Så högt så det hörs ända in.
Ingen kommer viska sina hemligheter så nära intill de öppna fönstren så att vi kommer förstå något som vi inte borde. Eller borde. 
Det frostgrå gräset kommer äta upp alla hemligheterna. 
Och barnen på lekplatsen kommer ha ljuddämpade kläder på sig. Fnissdämpande.
Lite synd förstås. Men vi behöver hösten. 
En plats där det är lättare att höra sin egen röst.  
Den innersta rösten.  
Den innerligaste. 
Vi behöver känslan som flyttar in i våra bröstkorgar nu.  
Vi behöver luften. Inte bara för att andas.

:)
/helena 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar