Kanske är ni några som minns att jag och sommaren förälskade oss i varandra förra året? Äntligen fann vi varann. Fast, kanske var det bara en tillfällig semesterflirt? I år har vi nämligen mest gått och blängt på varandra - sommaren och jag. Det var ju det där "lagoma" som jag föll för, då, förra året. Lagom varmt, lagom soligt. Och det långsamma. Tempoväxlingen mellan sommar och höst gick så sakta, då. Tiden smet över sensommaren som en lättjefull katt. Nu är det annorlunda, håller tummarna för att vi har några långa, ljusa eftermiddagar kvar. Långa och släpigt eftertänksamma.
Äpplen! En massa goda äpplen. Smakrika, syrliga, saliga.
Vill så gärna göra bra saker, som roliga inlägg. Eller roliga saker, som bra inlägg. Ibland blir det inte riktigt som jag vill, fast idéerna står som spön i bakhuvudet. Hinner inte alltid djupdyka i allt som är intressant. Hoppas åtminstone på tid att tipsa om några riktigt sevärda filmer snart. Några filmer som vi såg i somras. Filmer som visade sig ha ett tema. (Mycket på temat "tema" härinne just nu, verkar det som).
Musik ska byggas utav glädje, som hon sjunger, Lill. Blir bara så ledsen när jag tänker på att han försvann så plötsligt - Kungen av Pop.
Blir ni gröna av avund om jag berättar att mannen hittade den här dubbel-CD:n (This is it), inplastad, för endast tio kronor i en välgörenhets-second hand?
Se, vattnet lever... Så heter Rörstrands samlartallrikar med Anders Zorn-motiv. Jag tycker det är vackert med konst på fat. Just den här heter Vågskvalp.
Ser fram emot färgsprakande färgsprak! Snart så. Vårprimörer kan visst också klä i höstfärger.
"A house is made of bricks and beams. A home is made of love and dreams." Skrev av det från något lätt flåshurtigt inredningsprogram häromsistens. Det kan kanske låta lite larvigt, men jag tror ändå att det är sant.
Annars skriver Jenny Strömstedt så bra om "hemma" inne hos sig. Hon skriver förresten bra för det mesta. Om ditten och datten. Glättigt och jordnära i samma nedslag. Om den hemska vardagen. Och om den hemskt roliga vardagen. Och så lite fest på det. Äsch, läs själva!
Tänkte att jag skulle låna med mig en hel kasse med böcker bara skrivna av kvinnor, nästa gång jag är på biblioteket. Känner att det har blivit så många män på senaste tiden. Men många män skriver tydligen väldigt bra, annars skulle jag väl inte läsa deras böcker?
Om jag synar min långa, olästa läslista i sömmarna, så finns där fortfarande många män. Och nu har vi precis började på en tegelsten - av en man. En deckar-tegelsten. Viskleken av Arne Dahl, som han kallar sig. Jag, som tillhör den stora skaran människor, som tror på inkluderande öppenhet och berikande mångfald, frågar mig så här efter ett par kapitel, om vi måste lära oss att leva med gränslös brottslighet, om vi vill ha öppnare famnar? Ser hursom helst fram emot att få läsa upp även kommande kapitel högt för mannen.
Vetgirighet och kunskapstörst, det är två ord som jag önskar att alla elever fick stifta bekantskap med. Tyvärr måste jag erkänna att den verkliga innebörden av de orden inte gick upp för mig förrän jag hade lämnat de första 12 årens långa skolbänk. Sedan fattade jag snabbt att lära för livet är melodin. Och att sedan ständigt fortsätta förkovra sig i LHS, ni vet. Livets Hårda Skola.
I min starka önskan om att skolan ska vara en plats med mera plats för mjuka värden, vill jag återknyta till poesin. Här kommer ytterligare en bekännelse - jag har dåligt samvete. För att jag inte har publicerat fler av bidragen från den senaste poesitävlingen. Blir hösten tiden för poesi-bot och dikt-bättring? Hoppas det. Det är bara tiden som saknas, inget annat. Läs gärna Roberts otroligt tankeväckande dikt, så länge. Och kanske är det någon som har missat att läsa några av förra omgångens alster?
Enkelspårig, skulle säkert någon kalla mig om de fick höra att jag fortfarande använder mig av samma enkla äppelkaksrecept som när jag gick i sexan. Enkelspårig måhända, men fortfarande lika naggande god!
På tal om färger, har kommit på att den här röd-gröna kombinationen är så snygg. Mörkt rött och lite kall, mellanljus grön. Behöver inte bara handla om julen ju, kan lika gärna handla om hösten.
Björnkramar. Många, långa, varma björnkramar! Det är nog precis vad vi behöver nu. Buddy Bears står för tankar om gemenskap och förståelse, om fredlig samexistens. Den här rosa, gosiga - uppenbarligen miljömedvetna nallen - står tillsammans med två andra kompisar - en bit utanför den lilla staden, där vi bor. Har ni vägarna förbi Rydboholm någon dag, så kan ni väl stanna och ge den en kram från mig också?
:)
/helena
ps Det var några av mina foton det. Tretton stycken, närmare bestämt. Bilder som får representera några av mina önskningar och förhoppningar inför den tid som komma skall. En mörkare tid, men samtidigt ljus på så många sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar