Trodde nog att jag skulle klara det lite bättre. Hade förberett mig på att resultatet kunde bli ungefär så här. Men det blev ändå en dag fylld av berg-och-dalbane-känslor. Hade bestämt mig för att inte gråta. Jag grät en hel natt efter förra valet. Lyssnade hela den natten på Wiehe och Afzelius. Fröna växer sakta... Det känns inte riktigt så nu.
Men jag hittade lite tröst ändå, på stan. Den snart 90-årige konstnären Sven-Erik Johanssons nyinvigda skulptur: Ryttaren. Det är nästan alltid hos kulturen jag hittar trösten. Och jag kan inte låta bli att undra; om inte många fler skulle må mycket bättre om kulturen oftare fick stå högre upp på dagordningen? Kultur enar, förenar, berikar och bildar. Kulturen borde få större utrymme i valrörelser. Kulturen borde få större utrymme i hela vårt samhälle. Kulturen som helar och läker oss.
Kulturen som får oss att gråta. Och att skratta... Ser ni att hästen betar?
Och här är den visst på väg att äta upp en cyklist. Hihi.
När jag tog de här bilderna, strax innan solen skulle gå ner, visste jag inte att just det här fotot skulle komma att trösta mig, oss, lite extra. Jo, det är nämligen så här; strax bakom hästens gängliga bakben ligger stadens estetiska gymnasium. Om hela landet hade röstat som eleverna på den här skolan gjorde i Skolvalet, så hade många av oss känt oss mindre modstulna nu: Miljöpartiet fick 22,7% och Feministiskt initiativ fick 6,12%. Och partiet-som-jag-helst-inte-skriver-namnet-på fick under 4%! Det finns hopp om framtiden, mina vänner.
Sedan gjorde ju inte nyheten om att en välbekant sportröst hade tystnat, för alltid, måndagen direkt muntrare. Roger Blomquist. Mr Konståkning. Mr Simhopp. Mr Ridsport. Och många fler idrotter, som han kommenterade under sina många år i SVT-Sports tjänst. Med värme, kunnighet och en omisskännlig personlig touch. Alla ni andra sportnördar där ute, ni vet precis vad jag talar om.
:)
/helena
ps I somras fick jag en liten skymt av honom live, Roger Blomquist. I samband med att SM-veckan gick av stapeln här i Borås. Tror det var utanför den stora "buren", där squash-bollarna som bäst smattrade kring de publikvänligt genomskinliga väggarna, som jag såg honom. Nu vill jag gärna dedicera mitt bildinlägg från denna febrila idrottsvecka till en röst som jag, och många andra, verkligen kommer att sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar